Under flera år hade vi glädjen att följa Gustaf Hulthe och hans familj på deras resa runt jorden med trotjänaren Caminante II. Nu har vi dragit igång ytterligare en artikelserie med Gustaf som den här gången delar med sig av upplevelser, lärdomar och praktiska tips som kan vara användbara ombord när något går sönder. Gustaf är lite av en MacGyver till sjöss och kan laga det mesta med små medel. Artikeln publicerades i #5 2019.

“Aldrig glömmer vi gästfriheten i överdåd av sol, harmoni och trivsel”

Bär vi inte alla drömmen att segla över oceanerna till glaciärer som stupar i havet och skåda den magiskt blå isen? Såklart! Men hur umgås man med en glaciär? Den detaljen hade vi inte funderat på när vi navigerade in i Seño Pia, en smal fjord på södra sidan Eldslandet i Chile, en förmiddag i slutet av januari 2002. Det var Tina och jag samt Maria och Pål ombord. Guideboken föreslog en ankarplats långt från glaciären, på grunt vatten för att skyddas från isberg och samtidigt kunna nå botten med ankaret. Där nämns att isen ibland stänger hela fjorden. Vi ankrar med viss oro och tar gummibåten några sjömil vidare in mot glaciären. Höga svarta stup med spridda vattenfall kantar fjorden och får oss att känna oss små mot det mäktiga Darwin-massivet, glaciären som täcker halva Eldslandet. I början planar vi morskt fram med jollen bland enstaka isklumpar, men får strax sakta in och kryssa fram mellan allt tätare growlers, isbitar i storlek mellan en fotboll och vår gummibåt. Snart kommer flaken allt tätare och vi puffar undan dem med årorna medan vi försiktigt lirkar oss fram med utombordaren på låg fart. Isklumparna verkar ha smält underifrån och ibland blivit till vassa knivar i vattenlinjen, så vi tar det varligt.

Efter en timmes motande och zigzagande drar vi upp gummibåten på stranden bredvid det pampiga ”isfallet” där glaciären möter havet. Vi tar en rejäl promenad. Då och då faller isstycken ner i vattnet under kraftiga knallar och sänder vågor som rullar ut ett hypnotiskt mönster bland de tusentals isflaken som fyller fjorden, men när vågen når stranden bryter den med förvånande kraft och lämnar badstranden översållad med isklumpar som sakta smälter i den femgradiga sommarvärmen. Vi har hört om tsunami-lika vågor i fjordarna när jätteisberg faller, så vi har fart upp på stranden med jollen.
 
Vegetationen är underbart rik nära glaciärkanten och vi frossar på Patagoniens röda bär som vi lärt oss älska från tidigare ankarställen. Sprickorna in i glaciären har en förtrollande blå färg, andra stycken är bländvita, ibland med röda ränder av alger eller mönster av svart inbäddat grus. Denna palett mot snötoppade svarta berg, grönskande buskar med de röda bären, är bedövande vacker.

Vi mötte Kotick i Seño Pia. De hade några chartergäster ombord och gick precis som Boulard i reducerad fart bland ismassorna och stannade nedanför isstupet.

Fascinationen att nå målet, hänförande scenerier, vi glömmer allt annat, plockar våra chaura-bär och låter oss förföras till att se vad som döljs runt hörnet och runt nästa hörn. Plötsligt är det kväll och vi får bråttom att bära ner och sjösätta gummibåten för att återvända. Men nu är isen mycket tätare packad, kanske trycks den samman av tidvattnet som är på väg in? Färden tillbaka går oerhört långsamt. Vi är trötta efter segling och vandring. Isen ser sylvass ut och trycker på från alla håll mot vår bräckliga gummibåt och de svarta, våta stupen, omöjliga att ens hålla sig fast vid, hånler åt vår utsatthet. Då kommer naturens trumfkort, en jättestor och påstridig säl som orädd simmar närmare och närmare, hasar över isflaken och når ända fram till relingen. I vår lätt panikslagna fantasi hugger den redan tänderna i gummit till ljudet av mäktigt pysande och vi tvingas balansera på isflak hela natten. Vi fäktar med årorna och hojtar men försöker ändå sitta majestätiskt stilla för att inte isen ska pressa hål i båten. Sälen ger sig till sist av och vi föser oss sakta hemåt, flak för flak mellan stupen i det djupnande mörkret.

Tina och Beth. Patagonien träffar vi på vännerna Beth Leonard och Evan Starzinger på Hawk, tillsammans utforskar glaciärfjorden Seño Iceberg.
 
Medan vi lagar mat och eldar i spisen mycket senare samma kväll kommer en segelbåt och ankrar bredvid oss. Fantastiskt, de tog sig genom passet i ”la barra”, den grunda ändmoränen i inloppet till isfjordarna, i mörkret och in till denna ödslighet. Boulard, en fransk, elva meter lång aluminiumbåt, härbärgerar sex glada gäster och en fullkomligt underbar charterskeppare vid namn Jean. Vi berättar om våra äventyr under dagen med elaka sälar och vassa isbitar. Kaptenen har svårt att hålla sig för skratt när han hör att vi tog gummibåten in, men han blir snart allvarlig och menar att det är förnuftigare att besöka glaciären med den stora båten. Han erbjuder att visa oss hur man umgås med glaciärer dagen därpå mot att vi fortsätter att roa gästerna. Under kvällen hör vi glada röster bland fransmännen medan fullmånen går upp över bergskammen och jag undrar om John Bauer hittade sina troll här i fjorden.

Seño Pia.
 
Tidigt nästa morgon blir vi upplockade av Boulard och lämnar åter vår älskade Caminante för ankar. Fjorden är nu som förbytt. Solen strålar, isen gnistrar och himlen är förföriskt blå. Boulard tuffar fram i tre knop och knuffar världsvant undan alla growlers. ”Inte för fort, då går de ner under skrovet och in i propellern”, tipsar Jean. Solen värmer, seglarställen åker av och fina vinflaskor paraderar. Jean bjuder flott och vi får berätta lite om pamperos, roaring forties och de stora oceanerna.

Gustaf och Pål njuter av det fina vädret  vid glaciären innanför Caleta Olla.
 
En ivrig äldre man lyckas släpa upp en blågenomskinlig jätteisbit i sittbrunnen och slår av bitar för att bjuda runt whiskey on the rocks. Alla lyssnar hänfört till glaciärisen som smäller i spriten. Nu börjar Jean lasta fram lunchen. Den ena rätten efter den andra kommer upp från det lilla båtköket där Jean kämpar ensam. Femrätters räknar vi till slut och ständigt nya vinflaskor. Boulard ligger nu för ankar alldeles vid iskanten med den omätligt stora glaciären ovanför oss och runtom är vi helt inneslutna i is och blå himmel. Den franska lättsamheten och alla glada skratt går rakt in i själen och kan nu tas fram om livet någon gång är grått. Aldrig glömmer vi gästfriheten i överdåd av sol, harmoni och trivsel. Tack Jean för introduktionen till umgänge med glaciärer på fransk vis.
 
Efter detta första glaciärmöte seglar vi till ytterligare ett halvdussin glaciärfjordar. Alla olika, somliga mer svårnavigerade, andra pampigare och flera i sällskap med olika vänner, men det första glaciärmötet glömmer vi aldrig.
 
Text och bild Gustaf Hulthe
 

Seño Iceberg.