”Segling har givit mig otroligt mycket!  Kan inte tänka mig ett bättre fritidsintresse!”                Fredrik är en av landets mest passionerade seglare. Kappsegling löper som en röd tråd av ”roliga perioder” genom hans liv. Strategin är tydlig. Oavsett var han satt ner bopålarna har han sökt upp områdets mest aktiva kappseglingsklass och skaffat sig en båt. Efter att ha avverkat laser, J24, Starbåt, 11:Metre One Design, laser 5000 och C55 ligger fokus i dagsläget på Kona och F18.

Namn: Fredrik Karlsson

Född: Uppsala 1962

Klasser: laser, trekvartstonnare, J24, Starbåt,11:Metre One Design, laser 5000, F18, C55 och Kona

Främsta meriter: 3 NM-guld i F18, SM-guld i F18 och C55, två vinster i Archipelago Raid

Skönaste seglingsminne: Vinsten i Tjörn Runt 2013

Bucket list: Topp tio på VM i F18

Fredrik inledde seglarkarriären i den lokala klubben Värtan Laser Fleet som han själv var med och startade. Han var 14, kanske 15, år gammal och vägde 50 kg.

– Lättvindsracen gick ganska bra men så fort det blåste hade jag inte en chans, minns Fredrik.

För att bättra på oddsen började han segla med kompisen Magnus Groth.

– Det var IOR som gällde på den tiden. Magnus pappa hade byggt en fin trekvartstonnare som han bemannade med sex ungdomar mellan 16 och 23 år. Jag tror det blev sex Gotland Runt med den där båten, och jag och Magnus seglar fortfarande tillsammans.

Efter universitetet flyttade Fredrik till London där han seglade J24 i Hamble Winter Series med ett gäng weekend sailors som såg sig själva som ”kontorsråttor”.

– Vår främsta merit därifrån är en andraplats på Cowes Week med 50 deltagare. Vi slutade också som trettonde båt bland dryga 80 deltagare på Europamästerskapen 1991. Topp 10 fick lägga till vid en speciell brygga. Inför sista dagen låg vi sjua, men tyvärr lyckades vi inte hålla ihop det hela vägen. Vi var egentligen totalt amatörmässiga, tränade aldrig, kappseglade bara, men det var otroligt roligt att ändå kunna vara med och kämpa på det där EM:et.

Raidsegling är ett enda stort, spännande äventyr tycker Fredrik. Tillsammans med Niklas har han två vinster i legendariska Archipelago Raid. Foto Petter Karlberg

Arbetet tog Fredrik till München. På den här tiden var Starbåten regerande största entypsklass i Tyskland. Kappseglingarna arrangerades på landets sjöar med, enligt Fredrik, riktigt dåliga vindförhållanden.

– Hälften av dagarna satt vi och drack weissbier och åt weisswurst och väntade på vinden, hälften av dagarna bjöd på lättvindsrace vilket passade oss bra som inte vägde så mycket.

Bland annat lyckades Fredrik segla till sig en andraplats i prestigefulla Star Finale, det var bara den österrikiske starbåtslegendaren Hubert Raudaschl (OS-silver i Moskva 1980) som presterade bättre. Stärkt av framgången hängde han med tyska och italienska landslaget till Gardasjön på träningsläger. Vädrets makter spelade dock inte Fredrik i händerna den här gången.

– När vi åkte genom Brennerpasset var det full snöstorm. Jag vägde väl då kanske 70 kg och vi var helt rökta. Men i Tyskland gick det ju bra. Även om det blåste på var det sällan vågor på de där insjöarna så vi kunde kompensera vikten genom att gå lite högre.

Fredrik tröttnade på karriären och köpte loss rättigheterna till 11:Metre One Design. Tillsammans med en kompis började han sälja båtar runt om i världen, och det gick uppenbarligen ganska bra, i alla fall med avseende på antalet sålda båtar. Elvan är den enda, internationella, svenska kölbåtsklassen som har fått VM-status vilket kräver nationella mästerskap på tre kontinenter med minst 20 deltagare.

– Det var en jättekul period, jag lärde känna många duktiga seglare men tjänade inga pengar på affärerna. Jag upptäckte också att seglingen blev mer ett arbete. Plötsligt var det viktigare att vara trevlig på regattorna än att vinna. Jag är väldigt nöjd med beslutet att lämna branschen. För mig är segling ett rent och kärt nöje.

Fredrik seglade till sig en biljett till Mästarnas Mästare 2013 genom två SM-guld, ett i F18 tillsammans med Niklas Nordblom och ett i C55 tillsammans med sina två äldsta barn.

Foto Search Magazine

 Ytterligare en gång tar arbetet Fredrik till Tyskland där han träffade sin blivande hustru Christine, och vad jag förstår dröjde det inte speciellt länge innan hon introducerades till segling. Skiffsegling var nytt och val av gemensam båt föll på en laser 5000. Initialt var tanken att den skulle användas som lekbåt men paret (eller var det kanske Fredrik) var inte svårövertalade när kappsegling på Gardasjön kom på tal.

– Vi kom inte i mål en enda gång den där första tävlingen, berättar Fredrik och fortsätter:

– Men sista gången vi kappseglade på Gardasjön, var jag och min hustru en av endast tre besättningar i ett fält på 40 båtar som lyckades ta oss över mållinjen.

Däremellan hade de hunnit avverka flertalet kappseglingssäsonger med jollen på släp efter bilen runt om i Europa.

Flyttlasset gick så småningom hem till Sverige och under småbarnsåren seglade Fredrik Laser Master på Mälarhöjden med cirka 60 båtar på onsdagseglingarna och dryga åttiotalet båtar på SM.

– Jag hade lagt på mig några kg vid det här laget så det fungerade faktiskt rätt bra. Som bäst blev jag tvåa på laser master-SM 2007. Det här var första gången jag också tränade inför ett mästerskap. Peter Sundelin arrangerade träningsläger på Kanarieöarna och det var ju väldigt trevligt.

Fredrik Karlsson inledde 

seglarkarriären i den lokala klubben Värtan Laser Fleet.

Foto privat

Allt eftersom barnen blev större vaknade suget att segla tillsammans igen. Den här gången införskaffades en F18 som nu var en väl förankrad klass i Stockholmsområdet och en av de mest kappseglingsaktiva. Premiären på Lidingö Runt blev succé. De ställde upp utan att ha tränat förstås, och lyckades trots en vurpa precis innan starten att vinna F18 klassen. Fredrik påpekar lite blygsamt att det egentligen inte var så konstigt då en F18 påminner om en laser 5000 med stödhjul.

– Själva seglingen är väldigt likt och vi fattade vinklarna. Dessutom var det lättvind.

Fredrik och Christine vann Lidingö Runt ytterligare en gång. Sista gången de ställde upp hade de tre ungar och det blåste 17 sekundmeter. Christina bjöds på tre ordentliga flygturer, sista gången hon katapulterades var precis före mållinjen. Därefter fick Fredrik söka ny gast. Det blev några stycken innan han och Niklas Nordblom hittade varandra och nu har de seglat 8 år tillsammans i båten.

– Niklas har inte bara hållit ihop (det är tungt att segla F18), han är också en jätteduktig seglare. Tidigare seglade han med Patrik Forsgren som är extremt skicklig, noggrann och pedagogisk. Tillsammans vann de ett SM ihop.

Ungefär samtidigt började Fredrik segla C55 med sina två äldsta barn. Säsongen 2013 var exceptionellt bra, i alla fall resultatmässigt, med två SM-guld, ett i C55 och ett i F18 samt klassvinst i Tjörn Runt (F18) och hade reglerna sett annorlunda ut hade han erövrat totalvinsten också. (Tror att vi satte banrekordet på korta banan i Tjörn Runt också). 

Målgången på Tjörn Runt var också det största emotionella ögonblicket i min seglingskarriär. Då vi båda fick glädjetårar efter det att vi lyckades ta guldet efter en stenhård mästerskapsvecka i hårdvind och mördande konkurrens. På senare år har han vunnit tre nordiska mästerskap i F18 och två raider. Målet nu är att ta en topplacering i något internationellt mästerskap.

– Det vi har gjort fel i F18 är att vi bytt båt lite för ofta. I början seglade vi Capricorn som vi kände väldigt väl. Sedan bytte vi till Nacra och precis när vi började få fart på den båten bytte vi till Scorpion Exploder med decksweeper. Det är först nu, två säsonger senare, som vi har fått fart på den. Äntligen har vi hittat rätt, det är därför extra tråkigt att årets VM är inställt.

Att hitta rätt lagkamrat(er) kan säkert de flesta av oss vittna om är A och O i ett lag. Fredrik och Niklas har seglat tillsammans sedan 2012.

– Det blir en stark relation när man kör med samma kille hela tiden. För det första har vi trevligt vid sidan om seglingen. Man lägger ner otroligt mycket tid på kappsegling, inräknat resor, väntan på vind och meck med båt. Man måste ha något utbyte vid sidan av kappseglingsbanan och det tycker jag att vi har. Niklas är en mycket sympatisk person, säljare i sin profession och yrke, så det är alltid trevligt och roligt att vara med honom. Han är också en omtänksam människa, bryr sig om folk och hjälper andra seglare som kommer till klassen. Vi gör ju det här för vårt nöjes skull, då måste det fungera där också. Vi delar också på ansvaret för materialet. Om man skulle vara tvungen att göra allt det där själv då skulle det bli väldigt tungt. I vårt fall är det också nödvändigt att stå ut med att vi blir förbannade på varandra när vi seglar, men det är alltid över efter att vi har gått i mål.

Var är det då som gör F18 så speciellt att man stannar över ett decennium i klassen?

– F18 är ett mycket komplext redskap, det finns alltid något att förbättra och man blir aldrig fullärd. Jag tycker också om att själva seglingen är fysisk, man är hela tiden aktiv ombord. Som krydda på det har vi raidseglingarna som är ett enda stort, spännande äventyr. Det händer att jag är rädd, trots att jag har seglat så länge, eller kanske det är just därför. Det är i alla fall en enorm naturupplevelse och helt brutalt när det blåser. Jag vet inte var man skall få den typen av upplevelser på något annat sätt, avslutar Fredrik.

Text Anna-Lena Elled