Att segla Dohw

Det är en fantastisk upplevelse att få segla en båttyp som troligen fanns före vår tideräkning började och som inte har förändrats så mycket sedan dess. Onekligen lite historiskt.

Vi ”Nordmän” vet stolt att Vikingaskeppet är långt mer än tusen år gammal som konstruktion och med Leif Eriksson, som befälhavare, kunde Atlanten korsas. I Asien är Djonken en båttyp, som finns dokumenterad under Ming-dynastin på 1400-talet. Men konstruktionen är troligen mycket äldre. Utefter Afrikas kust mot Indiska Oceanen och i Arabvärlden har det länge seglats med båttypen Dohw, som finns omnämnd 2000 år före Kristi födelse (A. Oppenheim “The Seafaring Merchants of Ur.”). Och den används och byggs fortfarande.

Zanzibar, utanför Tanzanias kust, har under årtusenden varit ett nav för handel i Indiska Oceanen. Kryddor har varit en viktig del av exporten från ön. Under flera hundra år var tyvärr även slavhandeln betydande.

Hela mellanöstern och Afrikas kust var under många hundra år ett stort sammanhängande välde, det Omanska sultanatet, med säte på arabiska halvön. Att hålla ihop ett område som sträcker sig många hundra mil kräver bra transportsystem och som de flesta vet så var vattenvägarna det viktigaste kommunikationssystemet före järnvägen och flyget. Det var viktigt att kanaler byggdes i hela Europa, även några i Sverige. För Oman var Indiska Oceanen förbindelsevägen nummer ett.

Dohwen var den båtyp som dominerade i detta stora rike med sjöfarten som ryggrad för transporter av människor och gods. Under de århundraden som det var oroligt runt Persiska viken, emigrerade välbärgade omaner och perser till Zanzibar.

Vill man segla en Dohw idag så är Zanzibar en bra plats att vara på. Därför kommer denna berättelse från ön med vackra stränder, ett behagligt klimat och även idag fungerande ”varv” och smedja för att bygga Dohws. Välkomna att följa med till Zanzibar.

Att sy ihop skrovet

Indiska Oceanen är inte att leka med. Längs söderut efter den afrikanska kusten uppstår ibland det vi idag kallar ”monstervågor”. Hur hanterar sjöfarare och båtbyggare denna typ av riskabelt hav, när transporter av varor måste komma fram? Det gäller att ha ett följsamt skrov som inte knäcks eller bryts upp i första taget. Att sy ihop bordläggningen var den lösning man valde som gjorde skrovet med följsamt i vågorna.

Traditionellt byggs Dohwen med höga fribord för att som fiskebåt kunna ta med en stor fångst eller som transportbåt kunna föra en stor last. Friborden är även ett sätt att hålla båten torr mot krabb sjö. Skrovet byggs ofta i mahogny eller ekki som båda växer i Afrika. Plankorna fogas samman på ett sätt som påminner och ”våra” kravellbyggda skrov. Tidigare syddes de ihop för att skrovet skulle få stor styrka och vara rörligt i de krabba vågorna, men idag spikas de. Enligt vissa källor såg den venetianske upptäcktsresanden Marco Polo (år 1254-1324) Dohws när han seglade genom Hormuz-sundet på väg in i Persiska viken från Indiska Oceanen. Han noterade seglets form och att bordläggningen var ihopsydd. Platsen tillhör idag liksom då sultanatet Oman.

Men idag så spikas alltså brädorna mot spanten, men de är fortfarande kravellbyggda. Någon köl finns inte, utan kursstabiliteten fås genom en ”kölplanka”, som i princip är lika lång som båten.

Med bila justeras skrovets grova plankor för att få en så slät yta som möjligt.

På Zanzibars norra strand, i det lilla samhället Nungwi, finns en av få kvarvarande båtbyggare som bygger enligt gammal tradition. Spikarna är handsmidda på en liten smedja, söder om samhället. Järnen glödjas/hettas upp i glöden med öppen eld. Vid beskådandet av detta hantverk kändes det som att tiden stått still. Annars är dagens byggmetod den samma, som på många andra platser på jorden. Bygget börjar med kölstocken och så kommer spanten som formar skrovet. Bordläggningen ”bilas” för hand för att plankorna ska formas ihop till ett så jämt skrov som möjligt. Förstärkningar och väggar till lastutrymmen och däck kommer därefter liksom styrplatsen som är ett upphöjt däck längst akterut.

Flera båtbyggare är i full fart för att färdigställa en Dohw. Den röda presenningen är både sol- och regnskydd. Tropiska störtskurar kan komma, när man minst anar det.

Masterna ska ju vara så lätta som möjligt. Det gällde då och det gäller nu. Dohwens mast eller master är ofta tillverkade av teak eller ännu hellre kokospalmer, som är starka i förhållande till sin vikt. Masterna är stagade.

Det klassiska latinseglet

Den som har sett Agatha Christies ”Döden på Nilen”, eller varit i mellanöstern, har sett ett latinsegel. Ett triangelformat segel med bommen överst och seglet under. Liksom Vikingaskeppens segel så är Latinseglet bäst på halvvind eller undanvind, men det går bara hjälpligt att segla mot vinden. Höjdtagningsförmågan är dock ”måttlig”. En som seglar moderna båtar blir ”inte imponerad”.

Det är ett tungt arbete att hissa bommen med seglet, helt utan winschar eller andra hjälpmedel.

Masten är kort och pekar rakt upp eller framåtlutad och placerad långt fram i båten. Det finns ju inget försegel. Ungefär samma placering längsskepps som en Ljungströmskryssare. Seglet fästs vid en lång bom som lutar snett uppåt akterut från masten. Bommen fästs på masten. Masten har sidostag och akterstag. Ibland är akterstaget även fall för att hissa seglet. Latinseglet skotas både i det främre och det aktre nedre hornet. Det gör att på ren plattläns så kan man ställa seglet 90 grader mot vinden. På halvvind och på slörar ser seglet lite ut som en gennaker (förlåt mig alla segelmakare, men på ett ungefär). Dagens segel är inte i flätade palmblad som de var i tidernas begynnelse utan i bomull eller dakron, i en kvalitet som för tankarna till våra ”lättviktspresenningar”. 

Kan en Dohw segla?

En varm och solig morgon begav vi oss ut från den lilla hamnen i Kizimkazi, på södra spetsen av ön. ”Hamn” betyder i detta fall en mindre vik utan kaj, där båtarna är uppdragna på stranden eller ligger för ankare i det långgrunda vattnet. Vi fick invänta högvattnet, så vi kunde ta oss över det sandrev, som automatiskt bildade en ”vågbrytare” för hamnen. Vi var bara fyra ombord. Birgitta, undertecknad och de två som vanligen seglade denna båt, döpt efter den svenska ägarinnan Helen.

Under gippen ska skot och segel samlas ihop och sedan ut på nästa bog. Inte helt enkelt och det går inte snabbt.

Att ta sig ut skedde helt utan motor, men väl genom att staka ut den relativt lätta båten på drygt 11 meter. Att segla halvvind gick fint även när vinden var svag. Skroven rörde på sig lättare än vad jag trodde när jag såg en systerbåt byggas. Undanvinden var även den lika skön.

Efter seglatsen, så halas seglet och rullas ihop under bommen, som sedan placeras på de ramar som finns i för och aktern.

Att vända genom vinden var det inte tal om. Vi tvingades att gippvända varje gång vi normalt skulle ha stagvänt. Att få runt den långa kölplankan är fartdödande och det sker inte på ”en femöring”. Gippen utförs på så sätt att på plattlänsen, så förs skot och segel över till nya bogen för hand. Tungt och opraktiskt skulle betyget kunna vara. Jag vill dock påstå att det var imponerande kul och intressant att få segla en så gammal båttyp på öppet hav. Under de timmar vi var ute, så prövade vi olika vinklar med och mot vinden. Det är intressant att seglet går få bukigt eller plattare med så enkla medel. I ärlighetens namn så går det ju aldrig att jämföra med våra moderna riggar och segel, men ändå. Att segla en så gammal beprövad konstruktion gör att historiens vingslag blir kännbara. Så en Dohw kan segla precis som en humla kan flyga.

Används dagligen

På Zanzibar, och på andra platser vid Afrikas kust mot Indiska Oceanen, är Dohwen en vanlig syn. Där vi bodde såg vi en fiskeflotta segla ut med tidvattnet till fiskebankarna, varje morgon. De var alla Dohwer. Många segel hade den klassiska röda färgen, som äldre barkade segel har. Men idag vår många av dessa fiskebåtar försedda med dakronsegel. På kvällen kom de in med tidvattnet, med förhoppningsvis bra fångst att sälja i hamnen eller på torget.

Det är en vacker syn att se en yrkesfiskande Dohw komma slörande med ett rött Latinsegel.

Dohwen har alltså använts i många tusen år. Så för den som vill se och provsegla en Dohw ska nog inte behöva stressa för att hinna med en tur. Båtypen har förhoppningsvis lång tid kvar utefter Afrikas kust!

Text: Mikael Stamming

Foto Mikael Stamming och Birgitta Ramdell

Fotnot: Dohw kommer från Swahiliska Daw. Betyder troligen - vrida sig.
 
*A. Oppenheim “The Seafaring Merchants of Ur.” Ur var troligen en gammal handelsplats i Syrien och är omnämnd i Bibeln.
(Journal of the American Oriental Society, 1954)

Utanför samhället Nungwi ligger flera Dohws. Notera att när de förtöjs på grunt vatten har båten ”stödplankor” på båda sidor för att inte luta.

Top