Tina och Gustaf älskar att resa, segla och upptäcka. De tycker så mycket om seglingen att det blivit en livsstil. Redan 1991 gav de sig ut på sin första längre seglats; Västindien tur och retur. De var unga och förväntansfulla. Båten var 10 meter lång och de bestämde sin position med sextant.

Sedan dess har de doktorerat i kemi, de har fått döttrarna Lovisa och Karin och den senaste båten är 22 meter lång. Mycket har förändrats men lusten att segla och upptäcka består. Familjen är just nu ute på sitt andra varv runt jorden och i deras krönikor får vi följa med på resan, lära oss ett och annat om livet som långseglare och inspireras till egna äventyr.

Krönikan har tidigare varit publicerad i Search Magazine #2 2017. Surfa nedåt för fler härliga bilder från Caminante II:s äventyr i Sydatlanten.

Vi rundade Afrikas sista udde i kolmörker. Det gällde att utnyttja vindskiftet vid en frontpassage, och visst kändes det speciellt att vara tillbaks i Atlanten igen, efter snart fem års segling runt jorden.

“Etosha National park bjöd på stora flockar av springbock, gnuer, zebror, giraffer och en hel del andra slags djur beta sorglöst i grönskan. Dessvärre har en intensiv tjuvjakt eliminerat de flesta av noshörningarna. Vi såg ett par lejon och fyra svarta noshörningar.“

Under stoppet i Simons Town utanför Kapstaden sydde jag nya bomkapell. På Southern Ropes Factory Shop, strax söder om Robben island, köpte vi 50 kg skotlinor till så oslagbart pris att det knakade i ryggarna på vägen hem. Med familjen i ”Flour Girl” från Virgin Islands gick vi till en av pingvinkolonierna som nu alla var fulla av dunungar. En kort promenad i andra riktningen tog oss till en industri för slipning av halvädelstenar och flickorna blev eld och lågor av allt vackert. De samlade på sig många påsar med färggranna ametister, agater och andra juveler.

“I Sossusvlei klättrade vi i de röda sanddynerna i skymning och gryning, när temperaturen är behaglig och ljuset fantastiskt.“

Efter två veckor seglade vi för en maklig, akterlig vind norrut, upp längs kusten, till Luderitz i Namibia. Där fällde vi ankar bredvid ett par av sandsugarbåtarna. Den lilla ökenbyn byggdes i sekelskiftets tyska diamantrush då det fortfarande var lätt att plocka diamanterna direkt från marken. Stora ökenområden runt Luderitz är ännu avspärrade trots att man nu främst letar diamanter på havsbottnarna söderut. Dykare dammsuger havsbottnen med en grov slang. Sanden och gruset sållas på däck i jakten efter ädelstenarna. Nyfikna som vi är kom vi snart för nära en diamantbåt och vips var en kille framme och bad oss ”hålla tassarna borta”. Nervositeten för diamantstölder var påtaglig. Dyrgriparna är alls inte jämt fördelade på botten och det kan gå veckor utan att man ser skymten av en diamant, men en av dykarna berättade om den lyckliga dagen när han gjorde en ”Jackpot” och sög upp flera tusen stenar på en eftermiddag. Hans provision räckte till en ny buss, men snart var han tillbaka som dykare igen, ”lätt fånget, lätt förgånget”, en bärande sanning i branschen.

220 sjömil norrut kom vi till Walvis Bay. Vi seglade genom stora stim av säl tio sjömil från kusten. De hoppade och lekte och följe båten likt glada delfiner. Aldrig har vi sett sälar så långt ut till havs, förutom runt Galapagosöarna. Vi vaktade snålt våra fiskelinor och kunde varje dag dra upp något gott ur havet. Våra två kompisbåtars släplinor vittjades av sälarna så bara fiskhuvuden satt kvar på krokarna. Senare läste vi i den lokala tidningen att det finns 1,2 miljoner pälssälar i området. Så många kanske inte vi såg.

Walvis Bay är den största industrihamnen i landet med containerfrakt, fiskebåtar och varv. Inseglingen var minnesvärd. Vi passerade en sandudde där tusentals sälar låg och gottade sig samt kryssade förbi ankrade fraktfartyg och en oljeplattform som var inne för service. Det är ofta dimma här, ankarplatsen är utmärkt men samhället lite charmlöst, om än en utmärkt startpunkt för resor i inlandet. Vi hyrde bil och körde 700 km upp till Etosha National park och campade där uppe en vecka. Den ovanligt blöta regnsäsongen har fått allt att växa rekordartat. Vi möttes av gröna ängar, fulla av färggranna blommor och såg massvis av fåglar. De stora däggdjuren som normalt tvingas ihop vid vattenhålen var nu spridda över det 22000 kvadratkilometer stora reservatet. Det var underbart att se stora flockar av springbock, gnuer, zebror, giraffer och en hel del andra slags djur beta sorglöst i grönskan. Dessvärre har en intensiv tjuvjakt eliminerat de flesta av noshörningarna. Vi såg ett par lejon och fyra svarta noshörningar.

Dessutom blev vi jagade av en mycket argsint elefant, så dammet yrde, precis bakom bilen. I västra Etosha har polisen flyttat in permanent och det ryktades att de skjuter för att döda om någon kör runt i parken efter åtta på kvällen. Bäst att inte få punktering i skymningen.

Vi åkte söderut från Walvis och campade i Sossusvlei. Där klättrade vi i de röda sanddynerna i skymning och gryning, när temperaturen är behaglig och ljuset fantastiskt. Sossusvlei ser precis ut som jag föreställer mig en ”canyon” på Mars. Det är magiskt att köra längs den steniga dalgången, kantad av knallröda, 300 meter höga sanddyner, mil efter mil. Den långa vägen dit är en nästan öde grusväg genom öknen, med fartgräns 100 km/tim. Vi var inte alltid helt överens om hur fort vår lilla hyrbil var lämpad att köra de sjuttio milen grusväg, tur och retur. Ibland stängde jag ögonen och kände mig närmare döden än jag någonsin gjort, inte ens långt där ute på de ödsliga oceanerna i uselt väder. Båda besättningarna på våra kompisbåtar som gjorde längre turer inåt land fick punktering. Det är inte lätt att märka att ett däck har gett upp genom allt skramlet av tvättbrädor och gropar. Men våra höll.

Åter i Walvis Bay ligger nu fyra barnbåtar, varför tio glada båtbarn härjar bland bryggorna, ofta med våtdräkt. Havet är kallt. Ett fiskstim har flyttat in runt båten och en moloken Gustaf får ideligen plocka isär toaletterna eftersom fiskar dagligen fastnar i vattenintagen så det blir stopp.

Vi har bunkrat för den långa överseglingen till Brasilien, toppat upp förråden av mjöl, pasta, ris och allt annat som kan behövas. I kölsvinet ligger säckar med lök, potatis, äpplen, rödbetor och butternut, de sydafrikanska små pumporna. I en stor låda jäser sakta 27 kilo mognande ostar. Majoriteten av 120 ägg har vi lyckats få in i kylskåpet tillsammans med några kilo morötter, citroner, och lite lyxmat med kortare hållbarhet. Den lilla frysen är proppfull med kött. Gustaf räknar inte med samma goda fiske ute på den näringsfattiga Sydatlanten som utanför Afrikas ostkust. Första etappen, 1200 sjömil till St. Helena, börjar nu.

Vi håller tummarna för att de märkliga valhajarna ännu finns kvar där ute, som de gjorde en annan gång när vi seglade i dessa vatten och fick se de storgapande jättarna, silande oceanens vatten strax under ytan, medan solens strålar målade mönster över deras prickiga kroppar.

// Tina utanför Walvis Bay, Namibia