Gurra Krantz

Gurra Krantz är en av Sveriges mest erfarna kappseglare. Han har mer än 40 års erfarenhet av professionell kappsegling på internationell nivå, som bland annat inkluderar fyra varv runt jorden och två America’s Cup-satsningar. Ett samtal med honom är som att glänta på dörren till några av svensk seglings största projekt på internationella vatten. Historierna är många. En del rent av osannolika. Det ryms mycket humor.

Räknar man om arbetstiden under ett nio månader långt högprofilerat kappseglingsprojekt jorden runt till vanliga 40-timmarsveckor brukar det landa på 3,5 år i mantid, och jag får känslan av att det är så han lever i allmänhet. Intensivt. Samtidigt har Gurra hållit överraskande låg profil inom svensk segling de senaste två decennierna. I alla fall fram tills i fjol då han klev ombord som skeppare i realityserien ”Över Atlanten”. Artikeln publicerades första gången i Search Magazine #2(78) 2020 Go Digital.

"Kul och häftigt, men också svårt. Det lockar."

Namn: Erik Gunnar ”Gurra” Krantz
Född: Stockholm 1955 Projekt:
Midnight Sun, Carat, New Sweden, The Card, Tre Kronor, Intrum Justitia/Tokyo, Swedish Match, SEB och Victory Challenge
Böcker: Tre*
Uppdrag: Konsult, föreläsare
Fritidsintressen: Flygning, jakt, MC och dykning
Aktuell: Över Atlanten

*Gurra har skrivit tre böcker om sina äventyr till havs: Whitbread 1993/94: man behöver inte vara galen men det hjälper!, Den Blå Båten: Segling Och Affärer: Whitbread 1997/98 och Fighting Spirit: den dramatiska berättelsen om Team SEB:s utmaning i Volvo Ocean Race 2001/02.

Gurra är precis hemkommen från inspelningen av säsong två när vi talas vid. Han har glimten i ögat (det känns trots att vi geografiskt sitter långt ifrån varandra) och nära till skratt. Jag noterar också att han verkar ha en ovanligt skarp förmåga att minnas detaljer. Gurras första kontakt med kappsegling var genom ett sommarläger i Finnhamn i Stockholms skärgård där han vann sin första kappsegling, och det tack vare ett av slumpen medtaget paket Toy.
– Vi tuggade och tätade så mycket vi kunde och lyckades till slut ta oss över mållinjen, berättar Gurra och fortsätter:
– Alla andra sjönk. Det var en ganska märklig upplevelse. Något år senare fick han sin första egna båt, en C-kanot, och det dröjde inte länge innan han stod på startlinjen till sitt första Svenska Mästerskap. Trots att Gurra var så nervös att han satte på sig seglarbrallorna bak och fram tre gånger i rad slutade premiären i alla fall inte sist!

Där och då väcktes kappseglingsintresset. Gurra fortsatte att tävla och började så småningom jobba som segelmakare. Utöver segling med kundbåtar introducerades han via finnjolle- och solingseglaren, tillika Gransegels grundare, ”Greven” Arved von Grüenewaldt samt dennes kompanjon Stefan Winberg, till den internationella kappseglingsarenan. Därifrån bara fortsatte det. Några av de mer namnkunniga projekten som Gurra var en del av under den här perioden var en kortare period med båten Midnight Sun, ägd av fastighetsmagnaten Janne Pehrsson, och Wictor Forss Caratbåtar där Gurra seglade i mer än 10 år. Han körde också internationell matchracing tillsammans med Pelle Pettersson.
– Det fanns någonting i seglingen som var både kul och häftigt men också svårt, berättar Gurra och fortsätter:
– Komplexiteten i det hela lockade. Vissa moment gick jäkligt bra och seglingen blev lite grand som ett hem för en ung, frustrerad man.

Gurra seglade med Wictor Forss Caratbåtar i över 10 års. Båtarna kappseglades framgångsrikt under det glada 80-talet i Medelhavet, USA och England, men också hemma i Sverige. Foto privat

1988 anordnades VM-seglingar för Tolvor i Luleå. Den omtalade seglarfesten gick under namnet Midnight Sun Cup. Sverige representerades av båtarna New Sweden, som Gurra seglade ombord, och Royal Blue, men det var Kookaburra III från Australien med Peter Gilmour vid rodret som tog hem segern. New Sweden, som var med och slogs om segern, tog till slut brons. Foto Göran Wallin

VM-seglingar för Tolvor i Luleå 1988. Foto Göran Wallin

VM-seglingar för Tolvor i Luleå 1988. Foto Göran Wallin

Gurra hade det väldigt lätt för sig genom hela grundskolan, men när han kom till gymnasiet sprack det helt.
– Det var en experimentell skola med ett stort antal vikarier och väldigt ofta också lärarlösa lektioner. Det passade inte mig, jag behövde struktur och till slut ”sa jag upp mig”, gick ut och kom aldrig mer tillbaka. Skolan byttes dock inte mot sofflocket, tvärt om.

Gurra började idrotta ”så in i helsike” och hittade sina egna vägar till kunskap.
– Jag tränade minst en gång varje dag, i alla möjliga sporter. Samtidigt tog jag så många cert som fanns: dykcert, flygcert, radiocert och drakcert. Allt det där gick hur lätt som helst. Det var väl någon form av utbildningsabstinens.

En annan period som präglade Gurra tidigt i livet var värnplikten.
– Jag var så vältränad när jag mönstrade att jag kunde välja precis vad jag ville, nästan i alla fall: ”Har du dykcert? Då får du aldrig någonsin bli attackdykare”, blev svaret. ”Men förkunskaper, är inte det bra?” ”Nej, det är väldigt dåligt, då kan vi inte stöpa om dig precis som vi vill.” Närheten till hav och vatten var viktigt för mig så det fick bli kustjägare istället, berättar Gurra.

Nio månader ”helt utan något som helst ansvar” följde.
– Det var en väldigt rolig tid. Vi var tre kamrater som var överlägsna i alla militära övningar och tävlingar, utom militär disciplin som var vårt tillkortakommande. Det slutade med att vi en efter en förflyttades. Det blev trots allt ett slutbetyg där, om än med mycket låg siffra för just disciplin. Jag blev inte heller krigsplacerad på kustartilleriet som kustjägare, men det brydde inte jag mig om i det läget.

¨Första gången Gurra kom i kontakt med America’s Cup var i samband med Pelle Petterssons tredje utmaning planerad för 1983.
– Mange Olsson frågade mig i Sandhamn om jag ville vara med och köra storskot. Det var en jädra grej, som att få erbjudande om en Formel 1-plats i bilracingens värld, minns Gurra.

Projektet rann ut i sanden och America’s Cup blev lite av ”unfinished business” för Gurra. När Tomas Wallin och Stenungsbaden Yacht Club drog igång sin satsning 1987 fick han en ny chans, då som skeppare på New Sweden. Tyvärr blev det inga seglingar om the Auld Mug den här gången heller.
– Det var första gången i historien som olika tolkningar av the Deed of Gift gick hela vägen till rätten och slutade 1988 med en miss-match mellan försvararen Dennis Conner/San Diego Yacht Club och utmanaren Michael Fay/Mercury Bay Boating Club. Amerikanarna dök upp med en katamaran och vann överlägset. Vi åkte upp till Luleå och seglade det där berömda världsmästerskapet i Tolvor istället, det som döptes om till Honoluleå på grund av sommarvärmen!

Tredje och sista satsningen i America’s Cup för Gurras del var i San Diego 1992, också den med Tomas Wallin.
– Det var då IACC-båtarna gjorde premiär. Vår båt hette ”Tre kronor” och hade egentligen inte en chans mot toppbåtarna, men vi kom i alla fall till kvartsfinal. Finalen stod till slut mellan America 3 och Il Moro di Venezia och slutade 4-1.

Vid den här tiden hade Gurra redan hunnit sticka emellan med Whitbreadprojektet The Card 1989-90. Med flera svenska seglare ombord, bland annat skeppare och initiativtagare Roger Nilson, Mange Olsson och Pelle Pettersson. Med fängslande dramatik från dag ett blev satsningen på många sätt fröet, som fick intresset för internationell havskappsegling att växa sig stort i Sverige.
– Det var mängder med passion i projektet. Det var precis i sin linda när seglingen blev ett yrke. Det hände mycket hos alla som var med, man gick från att vara äventyrare till att bli skickliga yrkesmän och kvinnor.

The Card var den första svenska båten att starta i Whitbread Round The World Race 1989-90. Foto Rick Tomlinson

Intrum Justitia / Whitbread Round The World Race 1993-94. Foto Rick Tomlinson

Swedish Match i Whitbread Round The World Race 1997-98. Foto Rick Tomlinson

Tre år senare, i Whitbread (1993-94), var Gurra vaktchef och segelansvarig på Intrum Justitia.
– Intrum ägde projektet, vilket gjorde att de kunde styra en hel del även på den sportsliga sidan. Besättningen bestod av totalt nio nationaliteter, alla högprofilerade och duktiga inom seglingsyrket, vilket inte fungerade alls. Skeppare Roger Nilson fick sparken efter första delsträckan och ersattes av engelsmannen Lori Smith. Jag som inofficiellt var andre man fick gå efter tredje etappen. Som tur var ringde Chris Dickson och frågade om jag ville segla med ledarbåten Tokio istället, och det ville jag ju. Övergången skapade en massa spekulationer i tidningarna. Mange Olsson, ende svensk kvar ombord på Intrum, tyckte enligt en artikel att det var förfärligt att man bara kunde byta båt på det där sättet.

1997-98 var det dags igen, den här gången som skeppare på Swedish Match.
– Vi hade en riktigt bra båt. Den var ämnad att gå fort på undanvind i Södra oceanen samtidigt som den skulle hänga med övriga delar av världshaven utan att halka för långt bak i fältet. Det var på den tiden då delsträckorna i Södra oceanen gav mer poäng än övriga.

Efter ett snöpligt avslut på första etappen, då man lite oturligt fastnade i ett högtryck precis utanför Kapstaden och halkade ner från ledarklungan till åttonde plats, var pressen stor inför starten av etapp två.
– Vi blev ganska hårt ansatta av vår huvudpartner för att vi inte var tillräckligt konservativa i vårt sätt att segla. Inför starten fick jag om och om igen lova att inte lämna det övriga fältet.

Roger Nilson, navigatör ombord, hade varit flitig och fått fram mycket bra information om hur bukten utanför Kapstaden fungerar, bland annat från en fiskare som dragit en linje på sjökortet med kommentaren; ”Om det är en viss vindriktning så måste man gå utanför det här området för att få bra bris.”
– På startdagen blåser precis den där vindriktningen. Startskottet närmar sig och det mojnar mer och mer. Efter starten slår vi ut mot den tänkta linjen för att testa, men blir tvungna att slå tillbaka. Då är det en person ombord som ser rök från ett fraktfartyg vid horisonten, som visar att där ute ligger den där vinden som fiskaren hade pratat om. Taktikern Erle Willimas tittar på mig och jag gör en liten, lätt nick tillbaka. Det enda som sägs är ”stand by to tack, tacking three, two, one, tacking”. Emellanåt seglar vi 110-115° från kurs! Snart kommer vi ut till den nya vinden, slår tillbaka till styrbords bog som det blir, vinden öppnar upp, vi sätter gennacker och snart gör vi 14-14,5 knop medan de andra ligger kvar under klippan i 2-2,5 knop.

Swedish Match ledde med 380 distansminuter som mest och vann delsträckan med hela 18 timmar, trots att man sista dygnet kolliderade med en val som tog bort en tredjedel av rodret.

SEB-projektet i Volvo Ocean Race 2001-02, som skeppare, blev Gurras sista kappsegling jorden runt som del i besättningen. Därefter var han på den kommersiella sidan involverad i Victory Challenge ett antal år. Nu för tiden kappseglar han internationellt några gånger per år och kör Gotland Runt vid tillfälle.

Gurra (översta raden, mitten), en av 10 skeppare i Whitbread Round The World Race 1997–1998. Foto Rick Tomlinson

Team SEB med provisorisk mast efter en massiv broach mitt ute på Södra oceanen, 1400nm sydväst om Kap Horn. Foto Rick Tomlinson

Idag associerar många Gurra med skepparrollen i realityserien Över Atlanten. Programkonceptet skapades av Hjallis Harkimo, en berömd seglare och hockeylags- samt stadiumägare från Finland. Det bygger på att låta kändisar segla över Atlanten utan vare sig förkunskaper eller träning.
– En av ingredienserna är att teamet skall vara så lite förberett som möjligt. Första gången vi ses är faktiskt framför kamerorna.

Gurra tror att det tuffaste för besättningen kan ha varit det här med att ”släppa” hemma och att verkligen mentalt ”vara” på båten.
– När rutinerna väl har satt sig är det fullt upp med att fixa ombord, göra mackor, kaffe och te samt ta hand om varandra. Det blir en väldig närvaro och kul snack. Det har varit den stora behållningen, en verklig belöning, att få vara med och lära känna de här människorna.

Gurra fortsätter:
– Produktionsteamet i Över Atlanten består av fyra personer. Totalt är vi 13 personer ombord. Alla kommer snabbt in i sättet att leva och verka ombord. Det är spännande att se den utvecklingen, vad som är viktigt och mindre viktigt och att komfortzonerna blir allt mindre runt varje individ.

Största utmaningen för Gurra själv var att inte ha bråttom (segla långsamt har aldrig varit hans grej) och att verkligen ta fram det där tålamodet.
– Jag upptäckte, lite till min egen förvåning, att lugnet fanns där, så den största utmaningen från början blev inte så farlig. Sedan den fysiska biten av att inte sova, man har ju lite stresspåslag hela vägen, men det satt kvar i kroppen det också och fungerade ganska bra.

På frågan om andra gången var den första lik, svarar Gurra: ”helt annorlunda!”
– Det finns ju inget manus, utan är verkligen på riktigt. Det går inte att förbereda sig. Allt blir olika med nya människor och ny båt. Det är också en förskjutning i tiden (ett år senare) som ger annat väder. Men det var precis lika roligt den här gången, avslutar Gurra.

Andra säsongen av ”Över Atlanten” har premiär i höst. Den här gången består besättningen består av programledaren Sofia Wistam alpinskidåkaren Frida Hansdotter, kocken Tareq Taylor, tidigare fotbollsspelaren Henrik ”Henke” Larsson, artisten Tommy Nilsson och komikern Klas Eriksson.

Text Anna-Lena Elled

Top