Segling i Marocko

“Myllrande gatuliv, färgrika marknader, doftande mat och byråkrati”

“Vi vill segla klockan sex i morgon bitti”, säger jag. “Det går inte.” Polismannen på andra sidan av det slitna skrivbordet i det lilla kontoret rynkar ögonbrynen. “Vi öppnar först klockan åtta.”

Hur lång är båten? Vem har ritat den? När är den byggd? Hur många master har den? Hur hög är masten? Vilken färg har skrovet? Hur stor är motorn? Vad är motorns serienummer? Är båten över huvud taget tät? Det tar tid att segla i Marocko, för i varenda hamn ska vi till tullen, hamnkontoret och polisen för att fylla i mängder av blanketter. Myndigheterna ska även veta när vi är födda, var vi är födda, vad vi arbetar med, bostadsadress, e-mejladress, telefonnummer och i vilken stad vi har fått våra pass utfärdade. I de marockanska städerna vet de mer om oss och Anna Lisa än kommunen där hemma. Nu vill vi lämna Tanger och segla ner för kusten till nästa stad. Men innan vi kan det ska allt pappersarbete ordnas.

“Jag vet, att ni öppnar först klockan åtta. Det är därför jag tänkte att vi kunde ordna papperna redan nu. Då kan vi segla klockan sex när solen går upp.”  Det är bara en dagssegling till Asilah på Marockos atlantkust, men jag vill vara säker på att vi är framme innan det blir mörkt på kvällen. I en okänd hamn kan man lätt överse ett rev, en våg eller en pir och gå på grund eller sjunka, när det är mörkt ute.

I Marocko får vi inte bara gå till myndigheternas kontor uppe i stan utan också ta emot tjänstemännen ombord på båten flera gånger. Trots byråkratin är det en trevlig upplevelse.

“Men vi öppnar först klockan åtta”, upprepar polismannen. Han knäpper sina händer, lägger dem på bordet, och ger mig en överseende blick. Jag känner mig som en skolpojke som inte har förstått de mest grundläggande ordningsreglerna i skolan. Han ler åt mig. “Kom tillbaka klockan åtta i morgon bitti, så ska jag hjälpa dig.”

Jag inser att där vi i normala fall låter vår segling styras av väder, vind, tidvatten och dagsljus, har en ny faktor infunnit sig som vi måste ta hänsyn till här i Marocko: byråkrati. Polismannen tar min hand, och nickar farväl. Som kontorsman förstår han inte skillnaden på ett containerskepp och lilla Anna Lisa. Vi ska följa samma regler som de stora skeppen. Han vet inte, att för en liten båt betyder väder, vind och dagsljus mer än för ett superstort fraktskepp, som seglar oavsett vad. Han ler igen när jag reser mig och går. Jag ler tillbaka. Han följer bara reglerna, och det blir vi också tvungna till.

Jag går tillbaka till Anna Lisa och berättar för Margareta om mitt besök på polisstationen. 

“Innan alla papperna är ifyllda, blir klockan nog tio i morgon förmiddag innan vi kan segla.”

Margareta skakar på huvudet, men småskrattar lite: “Det är inte så mycket vi kan göra åt det.”

“Mr Veber!” Även om vi inte längre behöver vara klara att segla klockan sex, har vi ändå lagt oss vid elvatiden på kvällen, när vi hör någon som ropar.

“Thomas, det är någon som ropar på dig.” Jag märker Margaretas armbåge i sidan mer än jag hör ropet uppe från kajen. Det kan inte stämma. Det är ingen som vet att vi är här.

“Mr Veber!” hörs det igen.

“Det måste vara en annan Veber”, mumlar jag till Margareta. Täcket håller ett hårt tag om mig och det känns än mjukare än det brukar.

“Vem mer än du kan det vara?” frågar Margareta, och även om jag nästan sover inser jag att hon har rätt. Jag går upp i sittbrunnen, i bara kalsonger och kisar med ögonen mot hamnens skarpa projektioner.

“Mr Veber?” Det är polismannen som jag pratade med under eftermiddagen. “Du sa att du gärna ville segla klockan sex. Ska vi ordna dina papper?” Han är nu civilklädd och står uppe på cementkajen och ler ner mot mig. Kalsonger är inte den rätta klädkoden att möta Marockos myndigheter i, så jag skyndar mig ner och hämtar mappen med pass, registreringsdokument, tillstånd och försäkringspapper. Som tur är kommer jag också ihåg att ta ett par byxor och en tröja på mig, innan jag klättrar upp på kajen till polismannen. Varför kom han nu? De öppnar först klockan åtta.

Mycket är annorlunda, men mycket är också samma som hemma. Dt är inga problem att förtöja på de lokala båtarna. Båtägarna, oavsett nationalitet, hjälper varandra med att komma in och ut.

“Har du trivts här i Tanger?” frågar polismannen på engelska, när vi går längs taggtråden, som omger hamnen, bort mot den mörka polisstationen. Han nickar till en av vakterna och går avslappnat. Som om att han dagligen hämtar upp en sovande långseglare i hamnen.

“Ja, det har jag verkligen”, säger jag utan att ljuga. Jag skulle aldrig säga till en myndighetsperson att jag inte tycker om hans land eller stad men Tangers myllrande gatuliv, färgrika marknader, och doftande mat har verkligen varit en härlig upplevelse.

“Jag har varit på bio tillsammans med min familj”, berättar polismannen, när vi kommer fram till den nästan tomma parkeringen framför polisstationen. Han pekar bort mot en gul Peugeot 205 som står ensam under en lyktstolpe. “Det är min familj.” I den lilla bilen är det fler människor än det finns säten, och de vinkar till oss genom de öppna fönstren. Jag vinkar tillbaka medan polismannen sätter nyckeln i huvuddörren och öppnar den med ett litet klick. Efter att ha tryckt på minst åtta strömbrytare är det ljust överallt, och vi fortsätter in på hans lilla kontor.

Ga-gung. Det dånar när polismannen stämplar våra pass. “Det var en fransk film vi såg”, förklarar han när han tittar över kanten på glasögonen från passen och upp på mig. Han stämplar våra seglingstillstånd, så det gungar i hela polisstationen. Sedan räcker han högen med dokument över bordet, och trycker min hand: “Ha en fin segling. Ni är alltid välkomna tillbaka till Tanger.”

Text Thomas Veber

Bild Familjen Veber

Top