Drömmen om Karibien

"Vi insåg att det perfekta tillfället aldrig skulle dyka upp, bara mindre dåliga."

PROLOG

Den 1 september 2014 kastade Mattias, William och Johan loss från hemmahamnen strax norr om Stockholm. De letade sig söderut längs med den svenska ostkusten, ner genom Kielkanalen mot Frankrike och Calais. Därifrån gick rutten till Brest via Le Havre och Ouistreham där man väntade in gynnsamt väder inför etappen över Biscaya-bukten till La Coruna. För att fira den lyckade överfarten unnade killarna sig ett par dagars slappt strandhäng innan man drog vidare längs med den portugisiska kusten till Vigo, Porto och surf-meckat Peniche. I Lissabon gjorde man ett kort pitstopp för att bunkra inför överfarten till Gran Canaria. Man lämnade Vilamoura med en ordentlig halvvind och de första dygnen bjöd på riktigt rolig segling. Vinden vred så småningom till undanvind som höll i sig resten av resan utom den fjärde dagen då det mojnade helt. Trots detta anlände de tidigare än förväntat till Las Palmas, i god tid före starten av ARC.

DET RIKTIGA ÄVENTYRET TAR SIN BÖRJAN

Den tänkta startdagen slutade i antiklimax då tävlingsledningen blåste av på grund av hård vind. Det var så klart en stor besvikelse för killarna, men samtidigt en lättnad eftersom Johan var sjuk och fick en extra vilodag med fast mark under fötterna vilket gjorde honom gott. Startskottet avlossades istället på förmiddagen dagen därpå.

”Det var en riktigt häftig upplevelse att se 207 båtar dra iväg i strålande solsken och med frisk vind i ryggen, en syn vi sent kommer att glömma. Första dagen bjöd på riktigt fina undanvindar. Vi hängde med de andra båtarna bra och surfade till oss ett nytt fartrekord på 13,9 knop. Samma kväll gjorde vi vårt första misstag då vi tog rundningen av Gran Canarias södra udde för snävt och hamnade i lä bakom ön. Det kostade oss flera timmar stillsamt guppande med slående segel innan vinden äntligen återvände.

Den vanligaste taktiken när man seglar ARC är att man söker sig långt söderut för att hitta passadvindarna eller som de lite snabbare båtarna gå nordligt, vilket också är lite mer riskfyllt på grund av hårdare väder. Vår taktik var simpel. Vi ville gå rakaste vägen eftersom vi varken trodde det skulle löna sig att söka mer vind söder- eller norrut med tanke på vår båts egenskaper. En nordlig vind gav oss fin halvvind och schysst fart som höll i sig de första dagarna innan det vred om till ostligt. Det var skönt när skiftet kom eftersom seglingen under dessa dagar blev ganska påfrestande ombord i en så pass liten båt i den sortens sjö. När Johan hade piggnat till efter sina sjukdagar var det Mattias tur som tillbringade en hel del tid i ”bingen” för att återhämta sig. Dag fyra fick vi vår första fisk, en rejäl Dorado, som vi stekte till middag och åt med potatismos. Det skulle senare visa sig vara både första och sista gången vi åt färsk fisk på den här resan.

I de ostliga vindarna, de så kallade passadvindarna, spirade vi ut genuan, släppte ut storen hela vägen och riggade upp stormfocken mellan förstaget och masten för att få ett bättre luftflöde för genuan. Segelsättningen fick Thalassa att gå som tåget. Båten seglade riktigt snabbt och blev samtidigt väldigt stadig. När vi riggade vindrodret kunde vi ligga kring 6 knop samtidigt som alla tre låg och läste i sittbrunnen och bara kastade ett öga på kursen emellanåt. Största delen av överfarten seglade vi på det här sättet. När det lättade körde vi spinnakersegling och de få gångerna det brallade i ordentligt körde vi på samma sätt men med spirad fock.

Vi hade blivit varnade för åskbyar, så kallade squalls, som är vanligt förekommande i området. Ofta räckte det att reva storen och köra på med genuan. En av dagarna blev vi dock överraskade av en rejäl körare. Vi hann precis reva storseglet när vinden kom. Och då kom den med besked. Det var som om någon hade tryckt på en knapp, det bara small till. Vi hade precis bytt till genuan så focken var bara tillfälligt surrad längs relingen. Vi lovade ordentligt. En stor våg sköljde över båten och slet tag i focken som i sin tur slet med sig ena mantågsstöttan som knäckte sitt fäste. Utöver det upptäckte vi ett vant som höll på att ge upp och blocket till spinnaker-fallet i masttoppen kraschade. Vi hade som tur var inte så långt kvar till målet men det blev tydligt att utrustningen slits hårt vid den här sortens segling. Värst är det kanske för skot och fall som nöts extremt mycket när man seglar konstant under en så här lång period. Vår passage sträckte sig 2809 nm.

PARTY TIME

Var tredje dag tog vi hem väder och positioner för samtliga båtar i tävlingen via satellittelefonen. De här stunderna blev snabbt ett riktigt roligt nöje som alla tre såg fram emot. Det var väldigt kul och motiverande att jämföra VMG (Velocity Made Good) och se hur vi låg till. Även om vi inte hade några större förhoppningar om att göra bra resultat i tävlingen växte ändå hornen snabbt när vi granskade rapporterna.

Vinden avtog de sista dagarna. Det blev sämre och sämre och när vi inte längre lyckades fylla spinnakern startade vi snurran och puttrade de sista timmarna över mållinjen. Vi möttes av en rejäl välkomstkommitté med folk från de svenska båtarna som stod och väntade på bryggan med champagne. Vi fick verkligen ett varmt mottagande. Totalt slutade vi på 27:e plats och kom 5:a i vår klass efter lite drygt 20 dygn på sjön.

En av fördelarna med att anlända tidigt var alla trevliga kvällsaktiviteter som anordnades. Vi fick verkligen chansen att lära känna besättningarna på de andra båtarna. Stämningen var god, det fanns så mycket att dela med sig av och gemensamt att prata om. Innan starten är alla inne i sin grej med alla förberedelser att det inte riktigt finns tid till att vara social på samma avslappade sätt som när allt är över. Tävlingen avslutades med en prisutdelning där vi, inte helt oväntat, kammade hem priset för minsta båt men också för ”Onshore activities” vilket inofficiellt brukar kallas för ”bästa partybåten”.

EPILOG

Innan grabbarna anmälde sig till ARC:en hade de långa diskussioner för att reda ut för- och nackdelar med ett deltagande eftersom det kostade en slant. Med facit i hand är de alla eniga om att rallyt verkligen förgyllde upplevelsen. De hade stor glädje av regelverk och rekommendationer när de förberedde sig och utrustade båten, men framför allt kommer de att minnas tiden i Rodney Bay på St Lucia för all framtid.

Vad händer nu? Planen är att kryssa runt bland öarna och upptäcka vad Karibien har att erbjuda. Äventyret med Thalassa har bara börjat...

Text Search Magazine

Foto S/Y THALASSA