Sandy Island, med sin finkorniga korallsand och palmer som viskar i passadens konstanta vind, ser precis ut som vi drömde om innan vi började segla till Karibien: Ett paradis.

Igår hade vi hela den bländande sandstranden för oss själva och det var helt lugnt. Men idag verkar det som om något händer. En ribbåt, med ett vrål som avslöjar en inombordsmotor med tio gånger så många hästkrafter som Anna Lisa, har satt iland så många människor att det skulle ha mångdubblat antalet invånare på en genomsnittlig skärgårdsö. De är inte där för att i badbyxor njuta av det klara, varma vattnet eller skuggan från palmernas ljusgröna blad. Som hårt arbetande bin är de alla upptagna med att sätta upp paviljonger och bära iland kylboxar och fat med mat på.

​Ön är högst en halv kilometer lång och det är svårt att undvika rusningstrafiken av snabba ribbåtar mellan stranden och den 80 meter långa motoryacht, som ligger uppankrad en sjömil bort. Vi hade hoppats på att ha hela ön för oss själva idag igen. Vad är det som händer?

Vi drar upp vår jolle på stranden en bit från myrstacken av män och kvinnor, som alla bär beiga shorts och vita t-shirts. Doften av hummer från grillen får våra snabbt bredda bullar med ost att verka mycket tråkigare än de egentligen är.

​Även om vi bara vill koppla av och njuta av palmer, blå himmel och turkost vatten, kan vi ändå inte låta bli att observera vad som händer vid paviljongerna. Det börjar lugna sig. En man tar bort några stenar och korallbitar som ligger på stranden och en annan krattar sanden, så att den ser orörd ut. Slutligen sätts två solstolar och ett parasoll upp.

Den äldre kvinnan promenerar längs stranden och passerar oss. Vi hälsar och hon hälsar tillbaka. Tjugo meter bakom henne går en man med mörka solglasögon och en snäcka i örat. Vid paviljongerna sätts ett beachvolleybollnät upp, men det verkar inte som om någon vill spela. Själva vågar vi inte fråga om vi får. Ribbåten kommer tillbaka från en ny tur till moderskeppet, den här gången med en massagebänk som också ställs upp på stranden.

Sedan kommer den yngre kvinnan. Hon har mörka solglasögon, men hennes leende är lika varmt som den karibiska solen.

”Har ni seglat hit?” frågar hon.

Vi nickar och berättar lite om resan. Nyfikenheten kring den stora showen på stranden river i oss som passad-vinden drar i de gröna palmbladen.

”Är du på ett kryssningsfartyg?” frågar jag, trots att jag vet att det är en privat yacht de kommer ifrån.

”Nej”, skrattar hon och pausar. ”Det är bara en båt.”

Jämfört med deras båt, är det nog vår Anna Lisa som är ”bara”.

”Vi har flugit hit”, fortsätter hon. ”Vi är inte här så länge. Bara ett par veckor.”

Något senare kommer hon tillbaka med sin egen dotter, och de talar med våra barn Mathilda och Troels om vad det bästa har varit på vår segling. Farmodern kommer med sin livvakt tjugo meter bakom sig.

”Ni ska akta er för solen”, säger hon med en sann farmors omsorg. ”Är ni insmorda i solkräm?”

Jag tror att de kanske är lika intresserade av oss som vi är av dem. Våra världar är helt annorlunda, och vi är bara människor som råkar träffas på samma öde bounty-ö.

”Vill ni prova våra SeaBobs?” frågar barnet.

Vi vuxna småpratar en liten stund när våra barn kör runt på de små elektriska vattenskotrarna. Bara en av dem kostar mer än hela vår egen budget för seglingen till Karibien. Jag är glad att det inte är de mest solblekta badshortsen jag har på mig i dag. Detta är människor som är goda för så många miljarder dollar, att en öresundsbro endast skulle vara en mindre investering. 

Jag känner mig som en underdog, men det finns ingenting i deras kroppsspråk, tonfall eller ord som borde få mig att känna på det sättet. Tvärtom.

”Ska ni verkligen vara ute i 15 månader?” frågar pappan och verkar imponerad över att vi har korsat en ocean i den lilla båten.

”Tyvärr har vi inte tid att stanna här mer än 14 dagar. Sen kallar arbetet”. Han skrattar ursäktande. ”Vad gör ni med skolan?” Hans nyfikenhet om hur vi seglar är ingenting emot den nyfikenhet jag har om deras 272 fot mega yacht.

När vi kommer tillbaka till Anna Lisa på eftermiddagen, är jag tvungen att googla familjen. Jag lär mig att familjen är god för över 2,9 miljarder US-dollar. Det är några fördomar som försvinner den dagen på Sandy Island, men det kommer också en viktig insikt: Vi är bara människor som råkar träffas på en strand. Även om vi långt ifrån har samma ekonomiska resurser, så känner jag mig inte fattigare av den anledningen: Vi har faktiskt råd att stanna på Sandy Island nästan så länge vi vill. Och oavsett hur mycket pengar vi har eller vilken båt vi seglar i, har vi alla samma mål: Att hitta vår egen lilla ö och få grilla på stranden.

Text Thomas Veber

Foto  Familjen Veber