Middle Sea Race
“Du, det ska blåsa satan, vi behöver ett par extra händer, kan du haka?”. Meddelandet från Sandra Sandqvist trillar in 21.00 torsdag kväll. Det är 36 timmar kvar till starten av Rolex Middle Sea Race, tävlingen som jag är på Malta för att bevaka. Efter ett antal mail, ännu fler telefonsamtal och bekräftelse att jag kan boka om min flygbiljett går jag in på regattaexpeditionen för att registrera mig som besättning på Africana. Jag inser att jag varken har sjöställ eller flytväst, men tänker att det säkert löser sig, jag ska segla runt Sicilien.
19/10 11.40: Start med mäktig inramning
Mäktigt, det går inte att beskriva det med något annat ord. Kullarna som omgärdar Valettas hamn är fullsmockade, likt läktarna kring en gladiatorarena. Vi kommer iväg bra i starten, målet var att ha fart över linjen och fri vind, utan att riskera tjuvstart, som hade resulterat i ett 30% tidspåslag. Jolletakterna sitter i och vi förvaltar den fina starten och tar oss ut ur hamnen bra. Vi börjar med ordinarie vaktskift vid två som jag inleder med världens bästa sovstund på två spinnakersäckar.
Rolex Middle Sea race är ett 607 sjömil långt race runt Sicilien. Regattan, som grundades av britterna Alan Green and Jimmy White, seglades för första gången 1968 och har sedan start lockat några av världens bästa seglare. Foto: Rolex/Kurt Arrigo
Foto: Rolex/Kurt Arrigo
Valettas hamn ger en dramatisk inramning till starten, som i det närmaste kan liknas vid en kokande kappseglingsgryta, fylld till bredden med båtar, däribland VO70:an Wizard. Foto: Rolex/Kurt Arrigo
19/10 18.00-22.00: Champagn Sailing och mareld
Eld Vakten börjar bra och vi seglar om den polska VO65:an, förvisso ser de ut att inte ha någon ordentlig blåsa med, men vi skrattar ändå och high-fivear. Jag trimmar gennakern i mörkret, det enda som skiljer segel från himmel är stjärnorna. Vi får sällskap av ett gäng delfiner och havet glittrar av mareld där vi ligger till höger om fältet och avvaktar ett högerskift som aldrig kommer. Nära oss har vi Blur, och det känns tryggt att höra svenska röster i mörkret.
Foto: Africana
Foto: Africana
20/19 02.00-06.00: Månlampan och stökig vind
När jag vaknar har vi jobbat oss vänster i fältet och seglat bra mot våra konkurrenter, bland annat har vi dragit ifrån Blur. Vakten kantas av mörka skämt, långa tights och mer delfiner. Vinden är snurrig som satan och vrider 30 grader titt som tätt och pendlar mellan 2 och 6 knop. Jag är riktigt trött på slutet och från kvart i sex sitter jag och räknar minuterna. 06.02 däckar jag kramandes en torrsäck med någons kläder.
Foto: Africana
20/11 10-14: Bleke, ständigt detta bleke
Ingen vind, båtarna runt omkring oss står stilla pekandes åt alla möjliga håll. Vi byter ut vår A1.5 som ser ut som en ledsen ballong mot Code Zero i ett desperat försök att göra något. Efter vad som känns som en evighet får vi äntligen lite fart. Vi tappar en del placeringar, även om vi, när vi går i mål, får höra riktiga skräckhistorier om båtar som fastnat i timmar. Med facit i hand visar det sig att vi klarat oss lindrigt undan.
Foto: Africana
Tävlingen startar i hamnen i Valletta. Därifrån bär det av norrut mot det ökända Stretto di Messina mellan Siciliens östra kant och Kalabrien, ”tån” på Italien. Därefter svänger man västerut och följer kusten runt de vulkaniska Stromboliöarna för att sen ta sikte på Lampedusa innan man vänder tillbaka österut mot Malta. “Det kan vara den vackraste banan i världen? Vilken annan tävling har en aktiv vulkan som rundningsmärke?”, skrev Ted Turner om Rolex Middle Sea Race.
20/10 18.00-22.00: Approaching Messina
Samtidigt som solen går ner närmar vi oss Messinasundet, passagen mellan Sicilien och Italiens fastland. Vi jobbar oss in mot från högerkanten och precis när vi ska gå av får vi order om att vara på standby. Passagen är mindre dramatisk än förväntat och vi får sova ostört.
21/10 02.00-06.00: Astronomi för nybörjare
Det är en stjärnklar natt och Hans berättar om Karlavagnen och Polstjärnan. Jag pekar ut Orions bälte och vi skrattar för det är den enda övriga stjärnbilden vi kan. När det börjar ljusna ser vi den aktiva vulkanen Stromboli avteckna sig mot horisonten.
De sista 36 timmarna är lite av ett töcken för mig, det ska erkännas. Samma dag som vi mönstrar på blir jag sjuk och drar på mig en elak hosta som inte direkt blir bättre under resan. I den lätta undanvinden påverkade det mig inte så farligt, det är till och med ganska skönt att ”sova middag” i fyra timmar, med fyra timmars mellanrum. Men när det börjar blåsa och vi ska kryssa hem är jag inte lika kaxig längre, och blir till och med lite sjösjuk. Foto: Africana
21/10 10.00-14.00: Vulkanutbrott och VMG
När jag vaknar berättar Sandra att vulkanen fått utbrott två gånger. Vid 12.00 meddelar vår navigatör Max att vi search 40 haft det snabbaste VMG i vår klass det senaste dygnet. De timmarna vi fastnade i bleket var kostsamma även om vi nu jobbar oss tillbaka.
21/10 18.00-22.00: Marvelous night for a moondance
Vi slörar oss igenom en magisk solnedgång och tar sikte på Siciliens västra udde. Under miljoner stjärnor lyssnar vi på Van Morrisons Moondance, trots att månen lyser med sin frånvaro. Vinden pendlar mellan 8-14 knop och vi forsar fram i uppåt 10. Vi funderar på var vi hade hamnat om vi fortsatte framåt på samma kurs, och kommer fram till att en avstickare till Norra Afrika kanske inte vore så dumt.
22/10 02-06: Hur långt är det till Lampedusa?
När vi lämnar Sicilien bakom oss och tar sikte på Lampedusa börjar det blåsa. Jag famlar i mörkret efter mitt sjöställ och inser att det kommer bli “a bumpy ride” när vår navigatör Max berättar att vi har 90 distans av kryssbog framför oss.
Foto: Rolex/Kurt Arrigo
22/10 10.00-14.00: Railmeat
Vi byter vaktsystem för att maximera vikt på railen: de första två timmarna ska nu spenderas där och precis när jag nickat till sköljer en våg ner i halsen
på mig. Jag tar en Snickers och tänker att det där med att vara torr ändå är överskattat.
22/10 18.00-22.00: Mata fiskarna
När jag trimmat storen i dryga timmen får jag frågan om jag vill ta en paus. Tröttheten är ett faktum och jag slumrar till, när jag en kvart senare går tillbaka till min position tar det inte mer än fem minuter innan illamåendet slår till som en käftsmäll. Jag hinner inte vända mig och Hans som står och styr får en mindre angenäm “dusch”.
23/10 02.00-06.00: Helvete vad långt det är till Lampedusa
Trött, hungrig och grinig gör jag mitt bästa för att hålla ögonen på horisonten. Sjösjukan verkar ha lugnat sig trots att det blåser stadiga 25 knop. Vi missar layline och får göra fyra extra slag för att ta oss runt Lampedusa.
Bring me the horizon: Hans blickar ut över ännu en magisk solnedgång, medan Josh är mer fokuserad på sitt storsegel. Foto: Africana
23/10 10.00-14.00: Världens godaste godis och mål i sikte
Efter en ganska miserabel natt skiner solen igen och efter att ha inhalerat av en hel påse geleråttor till frukost blir livet lite lättare. Nivån på humorn sänks rejält och skämten är lägre än vågdalarna när vi äntligen vänder tillbaka mot Malta.
Ett av rundnings- märkena i Middle Sea Race är den aktiva vulkanen Stromboli. Vi fick under skepparmötet order om att inte gå närmare än två sjömil om den skulle få utbrott. Det fick den. Foto: Rolex/Kurt Arrigo
23/10 18.30: En klubbad säl
Trots att det är brant halvvind in mot mål däckar jag som en klubbad säl och är i princip okontaktbar i tre timmar. Det är inte förrän Sandra ropar att hon ser målet som jag vaknar till liv och tar mig upp på däck.
23/10 22.30: Race Committee
Efter 4 dagar och 11 timmar till sjöss ropar vi på tävlingsledningen, vi är i mål. Vi är i mål! All trötthet är som bortblåst. Ombord kramas och tjoas det som om vi tagit OS-guld.
Linehonors togs av Rambler, den 88-fotare som även vunnit Rolex Fastnet Race, men totalsegern gick till First 45:an Ellusive. Förhållandena gynnade helt klart de mindre, lättare båtarna i ORCi 4 och 5 som ändå var tillräckligt snabba att hinna ifrån bleket innan Messinasundet. Tio av tio båtar i totalsegern var från dessa två klasser, bland annat svenska Blur.
Foto: Rolex/Kurt Arrigo
Midnatt: Aldrgi har en öl smakat bättre
När vi förtöjt båten beställer vi in mat som skulle räcka till ett helt fotbollslag. Vi får sällskap på restaurangen av gänget från Blur och äter världens godaste kebab. Där och då tänker jag att det behövs fan inte mer: varm mat, goda vänners sällskap och ett fantastiskt äventyr bakom sig. Det känns överväldigande att försöka mig på att sammanfatta mitt första havskappseglingsrace, men jag försöker: att ha mobiltäckning är totalt överskattat, likaså valfri läggningstid, stillastående toaletter och torra kläder däremot kan inte överskattas nog, och att segla är alltid en bra idé.
Text Hanna Ericksson
Hanna Ericksson och Sandra Sandqvist. Foto: Africana