Under flera år hade vi glädjen att följa Gustaf Hulthe och hans familj på deras resa runt jorden med trotjänaren Caminante II. Nu har vi dragit igång ytterligare en artikelserie med Gustaf som den här gången delar med sig av upplevelser, lärdomar och praktiska tips som kan vara användbara ombord när något går sönder. Gustaf är lite av en MacGyver till sjöss och kan laga det mesta med små medel. Artikeln om passadvindsegling publicerades första gången i Search Magazine #2(78) 2020 Go Digital.

Jag ligger på sidan, med ryggen mot skottet, och har kilat in en kudde framför mig för att inte rulla runt i kojen. Runt om fräser det av strömmande vatten. Tina nuddar mig ett ögonblick på axeln, frivakten är slut. Jag ligger kvar en sekund medan jag vaknar och känner båtens gång. Var gång den kränger ner dröjer det lite innan vi reser oss igen.

När man möter en annan båt på oceanen känns även några sjömil som nära och det blir alltid en trevlig pratstund på VHFradion. Foto Gustaf Hulthe

Våra fem spända segel styr pendlingen. Av intrycken förstår jag att allt är väl och drar på mig lite kläder och tar över vakten. I sittbrunnen tittar jag på kursen och vindriktningen. Autopiloten är satt på 115 grader apparent vind, babords halsar. Tina har fallit av lite för att kompensera vindökningen sedan min förra vakt. Jag väcker datorn och ser hur kurs och fart har utvecklats. Vi går fint, 7,7 knop i snitt, kursen rakt på Tonga. Mojnar det går vi upp lite i vind igen så farten bibehålls. 110-105 apparent är så högt vi kan gå med genuan i lovart. Det är enklare att kontrollera farten med kursen än att reva och ger utrymme att gå upp i vind senare om det mojnar av igen. Vi har över 1000 sjömil till Tonga, besluten fattas från båtens gång och fart samt vind och ström-prognoserna. Vatten och några bitar torrfisk i byssan, sen värmer jag gårdagens kaffe och går upp på däck med pannlampan. Hur står seglen? Något skav? Mesanstagseglet får extra omtanke. Det sitter som en gennaker från mesantoppen, halsas på lovarts reling och skotas till mesannocken. Faller vi av kan det läa storseglet, så jag flyttar bak halshornet på mesanstagseglet en halvmeter, släpper ut skoten på lä-genuan, storen och mesanseglet en aning och kickar ner dem så de inte nöter i onödan mot vanten. Preventorgajen till storen har egen vinsch på storbommen, mesanens gaj är en fyrslagen talja. Vi har alltid preventor på både stor och mesan, istället för kick. De håller ner och fram bommarna så de inte slår i svag vind i sjögång, och ger seglen rätt twist och räddar oss vid ofrivillig gipp. Twisten på storseglets topp gör stor skillnad i halvvind. När allt står rätt njuter jag en stund under stjärnorna med pannlampan släckt och tar med två färska flygfiskar från däck och går ner och sätter på stekpannan för att fortsätta frukosten. När flygfiskarna är uppätna lägger jag ut fiskelinorna, brygger nytt kaffe medan jag tar in mail och kollar vädret och kanske går ut med kamera och tele för att fota havsfågel eller hoppande flygfisk mot rosa gryning. En ny dag har börjat, men familjen sover ännu.

Mesanstagseglet fick tas ner på däck när slören övergick i läns, annars läar seglen varandra. Ost om Madagascar. Vi ska strax runda fyren i horisonten som utgör nordspetsen på ön. Foto Gustaf Hulthe

Vi ser alltid till att ha den spirade genuan i lovart så fort det går. På väg mot Koro island, Fiji. Foto Gustaf Hulthe

Många undanvindsrutter i Stilla havet, Indiska oceanen eller Atlanten går med mellan 150 och 110 grader apparent vind. Vi har anpassat båten att gå så bra som möjligt på den bogen. I mitt tycke är detta när livet är som bäst. Smala och lättdrivna skrov kräver liten segelyta för att nå marschfart och klarar sig med revade storsegel och en liten rullgenua i lä. Tyngre och bredare båtar har kanske fördelen av mjukare gång och mer plats för utrustning, men kräver större segelytor för att gå bra. Längre storbom och större genua utanför lä-relingen ger visserligen mer segelyta men också mer vrid att lova upp, och måste kompenseras av ett större roder som bromsar och kräver mer av självstyrning. Vi löser istället detta genom att flytta över en del av segelplanet i lovart, precis som klipperskeppen gjorde med sina råsegel.

Undanvind när vi rundar Tasmaniens sydspets: Genuan sträcks ut med en liten vinsch på spirbommen på vår Laurin44. På nästa båt blev detta för högt upp, så vinschen fick sättas på masten istället. Foto Gustaf Hulthe

När vi bommar ut genuan i lovart ökar farten en knop och balansen förbättras. Vi spirar alltid den främre och större genuan mot lovart, vilken i sin tur styr vinden längs lä-genuans baksida som då kan hållas fylld även om den läas lite bakom storseglet. Tekniken kräver en lång och kraftig spirbom för att hålla ut seglet i lovart. Ju längre bom, desto högre upp i vind kan vi segla, och desto högre hastighet och större frihet vid vindskiften har vi. Vi har försök lösa bomfrågan på många sätt under åren. Lösningen för oss är en bom som sitter ganska högt i stormasten med en gaj från nocken som drar ut skotpunken. Bommen har en topplift, samt gajar som håller den på plats neråt, för och akter, och kontrolleras från däck. Det ger friheten att sätta upp bommen innan kraften från seglet läggs på, samt att det är lätt att reva seglet eller släppa ner det i lä om vinden vrider emot eller vi tvingas väja. Då kan bommen sitta kvar tills det åter är dags att vinscha ut seglet i lovart.

Tittar man upp ser man hur de fem seglen fyller fint och accelererar vinden runt varandra. De måste trimmas om så fort kursen mot vinden skiftar aldrig så lite. Därför är det är praktiskt att styra med autopiloten satt relativt vindriktningen, eller kanske ännu bättre, att styra med vindroder.

Under vår första översegling, 1991 i en tiometers stålbåt, från Portugal till Madeira experimenterade vi mycket med olika spirbommar. Båten var lättdriven, men för balansen skull togs storen ner på undanvind och vi seglade med bara två bommade försegel med pistolhakar, satta på samma förstag. En natt fick vi en kraftig squall och ett otroligt slammer fick oss att rusa upp på däck. Det iskalla regnet sköljde överkropparna och tunga varma vågor spola runt knäna där vi klängde på fördäck i den broachade båten. Ljuset fladdrade av det gippade förseglet som skymde däcksbelysningen. Allt var kaos av smattrande linor och segel. En avbruten träbom som spirat lovarts genua dansade runt på däck. Aluminiumbommen som höll ut genuan i lä var omöjlig att få ner, så hårt var trycket från seglet. I denna oreda föddes idén att ha en lina från ett block i spirbommen för att dra ut förseglet, så bommen kan hanteras utan tryck från seglet.

Text Gustaf Hulthe