Den femte september knöt Eddy från Uganda pålsteken i öglan på Riddarholmskajen. Exakt på dagen tre månader tidigare plomberade Konteramiral Louise Dedichen från The Royal Norwegian Navy kontakten till min landströmsladdare. På Aker Brygge i Oslo och på självaste World Environment Day.

Det hela känns overkligt att tänka på nu när det snöar på tvären utanför fönstret. Men det hände. Vi seglade 2560 sjömil med den nya elmotorn, med solugnen, med mikroplasttrålen, Smaragden och de 25 ungdomarna från fem kontinenter.

Så här ser 2500 sjömil för miljöns skull ut.

Gamla Smarren fick sig en rejäl re-make

Hösten 1991 köpte höggravida Hanne och jag Smaragd S209, ny från varvet. Både son och dotter stuvades in i förpiken mer eller mindre direkt efter födseln. De växte upp med flytväst på och utan mantåg. Vi njöt av skärgården, blåbären och det enkla livet. Båten såldes till en god vän och norsk seglare 2001 men jag kunde inte låta bli att köpa tillbaks den 2017. 

Återköpet 2017. Foto: Björn Bertoft

Jag tänkte det var en hyfsat hållbar segelbåtsidé att lägga en vinter på att renovera en befintlig segelbåt och senare låta mina vuxna barn få ärva den. Så fick det bli, och kanske sitter jag där en vacker dag med barnbarn vid rorkulten. 

En Tesla på havet

När jag stod där och stirrade på den gamla inombordaren kände jag två saker: 

1) Jag anser att min generation är skyldig våra barn och framtida generationer att ställa om här och nu. Det är inte vidare klädsamt att jämra sig över att en ny elmotor är dyrare än en ny dieselmotor. Det är bara att sälja av prylar från förråden och prioritera om tillvaron.

2) Jag vill testa och bidra till att visa att det funkar med en elmotor även på havet. Jag vill vara en ”early adopter” i den tumultartade förändring hela fritids- och yrkesflottan måste genom vare sig vi vill eller inte.

Känslan var fantastisk. Ut med motor, tank, slangar, rör, olja, filter och fossilt bränsle. Med det försvann ljudet, lukten, kylvattnet, avgaserna, kladdet, mackbesöken. På med en liten pod-drive under skrovet. Ingen tank och ingen motor inne i båten, bara en kabel genom skrovet som drogs bort till styrenheten och de nya litiumbatterierna framme vid masten. Där hade blybatterierna alltid stått. De nya var lite större, men samtidigt lättare: 2 x 24 volt och motorn motsvarar cirka 8-10 hästkrafter. Perfekt för en 34 fotare som väger 3,2 ton, sticker 1,70 meter och är 2,20 bred.

Motorbyte. Foto: Björn Bertoft

Direktdriften är skönt exakt när allt annat består av svajjiga variabler – vinden, vågorna, avdriften, grannbåtarna, sikten och dagsformen. I de lägena är exaktheten en skänk från ovan. Man blir en bättre skeppare och rorsman vågar jag påstå.

Men säkerhetsaspekten då? En australiensk fiskare skrev till mig på Facebook och föreslog att jag skulle skaffa en liten dieselgenerator och ha som ”laddnings-livflotte” om jag hamnade i nödläge. Då skulle jag kunna ta mig i säkerhet och inte utsätta andra för risk/fara bara för att min kräm i batterierna var slut. Bra tänkt såklart.

Testpilot med folket i München

Den så kallade hydrogenereringen fungerade tyvärr inte riktigt så bra som tänkt. Mät-utrustning som installerats för att rapportera förbrukning och laddning till Torqeedo i Tyskland gav oss tveksamma data och utvecklingsfolket var bekymrade. I omgångar byttes och/eller uppdaterades hård- och mjukvaror i motor, drivenheter och batterier. Med tiden kom den igång, men oregelbundet.

Det visade sig att jag är den som seglat längst med deras pod-motor. Torqeedos grundare och VD var på hugget och bjöd in mig att vara en del av det utvecklingsteam som nu tar sig an deras vidareutveckling av podmotor och hydrogenerering för båtar runt 30-50 fot. Känner att jag bör plugga upp mig på watt, volt och ampere med ett sånt uppdrag i portföljen.

Eddy från Uganda och Björn redo för äventyr. Foto: Björn Bertoft

Hemseglingen som blev ett miljöprojekt

Båten skulle seglas hem från Oslo, grovt räknat 800 distans. Men upprymd av idén med elmotorn som laddade sig själv ville jag slå på trumman för miljön. Projektet 100% Sun Wind Water föddes och jag sträckte ut rutten till 2000 sjömil och sju länder.

Min crew blev 25 sköna ungdomar som hoppade på och av längs resan och via marinforskaren Marcus Ericson i San Diego fick jag kontakt med Professor Martin Hassellöv på Göteborgs Universitet. Markus designar mikroplast-trålar som tål farter runt 4-8 knop. En sådan hade Martin och den kunde jag få låna. Wow, projektet klättrade upp och blev ett citizen science-projekt med vetenskaplig guidning i ryggen. 

Besättningen hoppade på och av längs resan. Foto: Björn Bertoft

Avsegling från Oslo – World Environment Day

Konteramiral Louise tryckte till plomben för laddaren med ett leende, en värmande kram och ett lycka till. Starten från Oslo kunde inte börja ståtligare. Men nu hade vi ingen mer landström, all el skulle produceras av oss själva.

Tre grymma ungdomar hoppade ombord på det första benet söderut. Mina egna barn hoppade på i Fredrikstad. Mikroplasttrålens premiärtur blev på norskt vatten ner mot Kosteröarna.

Sjömilen rullade på: Norge, Sverige, Danmark, Tyskland. Båten, elmotorn, seglen, solen och ungdomarna förgyllde tillvaron. Erfarna seglare och totala noviser mönstrade på ombord. Några kände jag, andra hade jag aldrig träffat. De kom från Sverige, Norge, Danmark, USA, Colombia, Ryssland, Uganda och Kina. Jag älskade verkligen varje minut av deras sällskap och deras entusiasm sitter i än idag.

Marinforskaren Marcus Ericsons mikroplast-trål. Foto: Björn Bertoft

Nu producerar jag en dokumentärfilm som bygger på intervjuer med ”mina” ungdomar. Vi samtalar om deras funderingar och om framtiden. De varvas med intervjuer med forskare, entreprenörer, seglare, hamnkaptener och motorexperter  som dök upp längs vägen. Vi var med på Volvo Ocean Race i Göteborg, vi ”demade” på Match Cup Sweden och på två båtmässor. Vi gjorde en extra stöt i Riga och Tallin kring ett EU-projekt som utvecklar marinor i regionen. Mötet med folket där på östra sidan slutade med en officiell roll som ”Eco-Sailing Ambassador”. Så är du nyfiken på segling i Estland/Lettland, tveka inte att höra av dig.

Välkomstkommitén vägrade gå hem. Foto: Lars G Karlsson

Som sagt. Förstagångsseglaren Eddy från Uganda la pålsteken hemma på Riddarholmen i Stockholm. Alex från Kina och svenska Eli och Axel gjorde resten. Själv svävade jag på moln.

Text: Björn Bertoft