Destination Sydgeorgien II
DESTINATION SYDGEORGIEN II
I våras anlände ett e-brev; “Roger, here is an opportunity for you. We are doing a deep winter trip on South Georgia, August 16th to September 20th. I and five other climbers are being dropped for 12 to 14 days on the south end of the island for mountaineering. Another four people are joining to be on board and walking and doing short day skis on shore. If you can come on this it might be the only opportunity to sail together and at least have some time on the island as well. You go for free and come as sort of an unofficial crew member. It is the trip of a life time, yet another. Yours Skip.” Äventyraren i mig väcktes snabbt till liv.
"DESTINATION SYDGEORGIEN II" är andra av två delar. Första delen hittar du på "DESTINATION SYDGEORGIEN I".
Dagen efter är det dags. Vi tar oss till Possesion Bay där Captain Cock en gång landade och tog ön i besittning för Englands räkning. När vi kommer fram är det närmast snöstorm och inte är det bättre morgonen därpå. Alec noterade i logboken: ”A windy shithole!” Jag är inte avundsjuk då jag ser vår Zodiac, gummijollen försvinna i den horisontella snön. De sex klättrarna transporterar pulkor, tält, klättringsutrustning och proviant upp på ön via en brant glaciär. Avsikten är att nå toppen av några icke bestigna berg då väderprognosen ser god ut för de närmaste dagarna. Ett par dagar senare får vi reda på att klättrarna satt upp ett basläger vid foten av The Trident, Treudden. Vi ger dem väderprognoser varje kväll via satellittelefon då de planerar att försöka ta sig upp på alla de tre topparna. Blygsam höjd, bara 1400 meter, men delvis teknisk klättring och sannerligen ingen möjlighet att få hjälp om någon skadar sig. Jag inser plötsligt att mitt gamla yrke som ortopedkirurg hastigt skulle kunna komma till nytta då det är 2500 km till närmaste avancerade sjukhus i Argentina och 1500 km till närmaste flygplats!
Under deras klättring hinner vi andra besöka Salisbury Plain, en vacker plats med en av de två största kolonierna med Kungspingviner. Om det är 30000 eller 60000 djur är det ingen av oss som kan bedöma men vilken dag! När vi kliver iland ser vi plötsligt en fullvuxen South Right Whale visa hela stjärten nära stranden. Jag spenderar eftermiddagen ensam, rör mig försiktigt bara några meter från den gigantiska kolonin och blir fullständigt tagen av det sociala pingvinliv som utspelar sig. Ungar som matas, ungar som flyr från ilskna Giant Petrels, tusentals pingviner som återvänder under sen eftermiddag efter att ha hämtat föda till familjen. Nära stranden finns det en 40 cm snökant som alla pingviner är väl medvetna om. Det gäller att surfa på en våg för att klara att nå upp på snön. Ibland missar någon vågen och kraschar rakt in i snön. Det krävs sedan en intensiv fight i vilken både vingar och näbb nyttjas för att klamra sig upp på snön. Pingvinerna använder näbben som en människa andvänder en isyxa under klättring. Ibland är det nära att jag skyndar till för att ge en hjälpande hand. Det tar återigen emot att lämna mina nya vänner men i skymningen blir jag hämtad, rörd till tårar, efter ytterligare en magisk dag.
Vädret är nu stabilt med 1030 mb högtryck och vi väntar spänt på hur klättringen skall gå. Under tiden hinner vi också besöka Prion Island i närheten. När vi vandrat upp på toppen av den gräs- och snöklädda 50 meter höga ön möter oss en syn som jag aldrig kommer att glömma. Fem stycken, enormt stora, Wandering albatrossungar sitter utspridda en och en. Ungarna är feta och luddiga i sina unga fjädrar och väntar på mamma och pappa som är långt ute på havet för att hämta föda. De ganska otympliga ungfåglarna har inget egentligt bo utan bara några kvistar att sitta på mellan grästuvorna. Ibland vecklar de ut sina osäkra men enorma vingar och flaxar lite på prov. För flyga kan de inte ännu. ”De är bara 12 månader gamla och flyger först när de blir 16 månader”, förklarar Alec som kan det mesta om djurlivet. När vi fyllda av mötet kommer ner till stranden inser jag något som jag inte tidigare tänkt på: Under hela tiden här på Sydgeorgien har vi inte sett en enda plastbit eller annat tecken på nedskräpning. De år då jag besökte Indonesiens ödsliga övärld såg vi massvis av plast och annat skräp på stränderna. Det känns skönt att någon bit av jorden ännu inte drabbats av oss – människan.
På väg åter till Possession Bay går vi in i Prince Olavs Harbour, en liten valfångarby. Där får vi ett nytt, oväntat och intensivt möte med öns djurliv. När vi sitter i jollen dyker det hastigt upp fyra kanske fem fullvuxna Leopardsälar, bara några meter från oss. Någon av dem lyfter sitt skräckinjagande huvud över vattenytan, tittar rakt på oss med sin breda, otäckt leende mun. Jag minns plötsligt historien om en kvinnlig dykare som blev uppäten av en Leopardsäl i Antarktis för några år sidan. Skip har också berättat att en av dessa köttätande sälar satte tänderna i en av gummijollarna som snabbt tappade luften. Inget hände den här gången men adrenalinet pumpade nog inte bara runt i min ådror.
Den 5 september ringer Skip via sin satellittelefon och informerar med belåten röst: ”Vi har idag nått toppen på den högsta och svåraste av The Trident-topparna!” Alla jublar ombord. Vi fortsätter vår segling och från Husvik gör vi vår tredje och sista skidtur över ön. I varm morgonsol, nästan t-shirt väder, går vi via gravplatsen i Husvik vidare upp genom sagolika Olsen Valley för att sedan få en helt makalös skidåkning ned på andra sidan. Färden tar slut i Carlita Bay där besättning möter upp oss med båten. I Carlita Bay flyter ett roligt format, 10 meter långt, isberg några meter från båten. Vi sätter ”iland” Duncan på isberget där det redan sitter en ”Shag” som inte rör en min när den får sällskap. Från Carlita Bay motorerar vi försiktigt upp i Cumberland West Bay till den ljusblå, vackra kanten av Neumayerglaciären. Enligt vår besättning har den minskat 1000 meter på bara fyra år. För att ta oss dit får vi köra slalom mellan istycken och ibland knuffa undan större bitar. Pelagic Australis aluminiumskrov är gjort för att ta sig fram i is men det är absolut ingen isbrytare av tjockare is. Vi ser en del av glaciären som flyter en bit ifrån oss. Plötsligt spricker den i två delar med ett dundrande brak och en liten våg bildas. Det var tur att inte vår Duncan satt på det isstycket!
En dag vandrar doktor Stephen och jag på snöskor, i tung blötsnö, upp från Cobblers Bay över passet till Rookery Bay där vi möter en ny stor pingvinkoloni. När vi är uppe i bergspasset ser vi båten som spindeln i ett nät i den mycket skyddade, runda lilla lagunen. Vi har ankrat fören mitt i den grunda lagunen och har två långa linor fästade på klippor iland. I denna trygga hamn ges vi en dags vila. Jag läser Per Öqvist bok ”För segel till Antarktis” som handlar om när Mange Olsson, Hasse Bauer och Rickard Brisius med flera följde fotspåren av Nordenskiölds Antarktis Expedition ombord på samma båt. Året var 2003, också den gången handlade det om ett 100-årsjubileum.
Samma kväll, den 8 september, får vi det glada budskapet från Skip: ”Vi har varit uppe på alla tre, icke tidigare bestigna topparna i The Trident och är på väg åter till Possession Bay!” Det kanske är dags för någon att ordna en svensk klättringsexpedition till Sydgeorgien, med alla dessa orörda toppar att bestiga.
Följande dag är alla klättrarna ombord, trötta men mycket nöjda, och vi får höra alla spännande och roliga historier. Deras åtta dagar uppe i bergen har varit lyckade och det är lätt att förstå varför de, och alla vi andra, gärna återvänder till denna undersköna ö i det vilda Södra Ishavet.
Nästa dag börjar seglatsen åter till Falklandsöarna och vi får nu verkligen uppleva the Screaming Fifties. Vinden bygger oväntat snabbt och river upp grov, brytande sjö på den grunda platån nära ön. Vindmätaren snuddar vid 68 knop, en bit över 30 m/s. Vi går in över natten i Elsehul, en skyddad lagun på öns nordvästra hörn, där vi sjöstuvar ordentligt. Ingen får gå iland på grund av den hårda vinden och vi tvingas lägga ut 50 meter ankarkätting på bara 10 meters djup på grund av otäcka, mycket våldsamma, katabatiska vindar.
Det blåser fortfarande ostlig, full storm när vi följande dag sveper ut till havs från Elsehul. Vi passerar helt nära Bird Island som är en viktig häckningsplats för Albatrossser. Ön är förbjuden att landa på och man har dessutom näst intill helt lyckats stoppa riskabelt fiske med långrev runt ön liksom i hela området från Sydgeorgien till Falklandsöarna. Många albatrosser mötte ofta en alltför tidig död då de fastnade på långrevars fiskekrokar. Tyvärr sker det fortfarande på många andra ställen i Södra Ishavet.
Halvvägs till Falklands har vi istället västlig storm med mycket grov sjö. Skip beordrar att vi skall ”ligga bi”. Efter fyra timmar börjar vind och sjö lägga sig och vi sätter minimala segel. Den 16 september är vi tryggt åter i Stanley Harbour och den 20 far vi alla hem via Santiago i Chile.
Text: Roger Nilson