”Det gäller att tänka långsiktigt och hålla egot i schack. Jag får inte köra sönder båten på kvalet bara för att komma högre upp i resultatlistan på en tävling som är oviktig, annat än för självkänslan.”

Mini-Transat är en lika självklar och enkel tävling som komplex. Huvudingredienserna består av en liten båt (Mini 6.50) en seglare och ett hav (Atlanten). Pia L’Obry genomförde tävlingen som första skandinav genom tiderna 2003. Därefter har svenska deltagare som slutfört racet lyst med sin frånvaro. I våras drog Joakim Brantingson igång en kampanj mot starten 2021. Och han lämnar inte mycket åt slumpen.

Svartklubben är en fyrplats öster om Singö i Roslagens norra skärgård. Bortsett från en handfull öar domineras omgivningen av horisonten. Det var här intill Ålands Hav, hemma hos farmor, som stockholmaren Joakim Brantingson spenderade sin barndoms somrar, och det var också här han upptäckte sin passion för segling.

– Det är segling på TV, ropade farmor. Jag sprang allt jag orkade, ifrån bryggan där optimisten låg, upp mot huset för att hinna fram innan intervjuerna med Mange och Gurra tog slut på TV:n. Så naturligtvis gjorde det intryck att växa upp under en tidpunkt när de Svenska satsningarna i Whitbread och Volvo Ocean Race avlöste varandra.

”Minis är komplexa båtar som är byggda för att segla så fort som möjligt. Man är överriggad och seglar alltid båten med mer segel uppe än vad förnuftet säger. Mängden tampar är desamma som på större kappseglingsbåtar, vilket har gjort Mini 6.50 till en sandlåda för seglare som  gått vidare till större klasser.”

Joakim började som de flesta med Optimist, följt av E-jolle och ett gäng olika båtar därefter. I fjorton-femtonårsåldern fanns tankarna om det var dags att göra något seriöst av seglingen, men han konstaterade ganska snabbt att det där med att segla runt bojar aldrig lockade tillräckligt för att engagera.

– Kanske hade jag känt annorlunda om jag seglat varje isfri eftermiddag efter skolan på Baggensfjärden. Eller bara bott i Frankrike, där det är lika självklart att segla Mini som Laser. Istället tog andra intressen över och seglingen blev ett kärt komplement till livet.

När en svenskbyggd mini-prototyp (#964) blev till salu under sommaren 2018 köpte Joakim den över telefon, bara någon timme efter annonsen lagts upp. Efter att ensam seglat hem båten från Göteborg insåg han att genomföra ett Mini-Transat faktiskt kunde bli verklighet.

– Givetvis är segling i en snabb båt alltid krävande, men det jobbigaste mentalt var ju faktiskt att gå in och ut ur hamn varje natt och inte seglingen i sig.

Joakim fortsätter:

– När man sedan bryter ner utmaningen i småbitar och identifierar varje enskild sak, blir utmaningen genast så mycket mer hanterbar. Hur tränar jag? Hur äter jag? Hur klarar jag ensamheten? Hur seglar jag? Jag insåg fort att mina egna svar på frågorna aldrig skulle räcka om jag skulle genomföra Mini-Transat på den nivå jag drömde om, så jag ringde upp en meterolog, psykolog, sjukgymnast, fysiolog, revisor och seglare jag bara tidigare läst om och sett på TV. Jag bjöd dem på lunch, berättade min berättelse och vart jag ville komma. Fler och fler hoppade ombord på vad som idag har blivit ett fantastiskt team fyllt med nyckelpersoner inom vitt spridda områden. Dessutom har jag fått ett enormt stöd från fantastiska partners i marinbranschen. Jag är både rörd och tacksam över all hjälp jag får.

Mini-Transat är den minsta solokappseglingen som korsar Atlanten, sett till båtstorlek (6,5 meter), men inte till antalet deltagare. I årets upplaga startade 87 seglare. Vissa ställer upp för att vinna, andra för äventyret. Joakim vill utan tvekan mer än att ”bara” genomföra seglingen.

– Jag har inga OS-medaljer hemma på hyllan, men jag vet att med  omfattande förberedelser skapar jag kapaciteten för att segla konkurrenskraftigt.

Miniklassen delas i två grupper; prototyp- och serieklassen.

– Prototypbåtarna har något friare design, men följer fortfarande samma boxregel med måtten 6,5x3 meter som mäts upp vid bryggan. Designar du en båt med bärplan, måste du också kunna dra in dem i skrovet när du förtöjer båten för att mäta in i boxregeln. Det finns egentligen två kategorier seglare som väljer att ställa upp i prototypklassen och det är antingen seglare med ett stort europeiskt varv bakom sig och enorma ekonomiska resurser, eller seglande ingenjörer som tjurigt vill visa omvärlden att sin konstruktion pallar en atlantsegling och efter det har förhoppningen att sälja sitt patent.

Joakim har valt att segla i serieklassen för att öka sina möjligheter att slutföra utmaningen, då det inte är någon brist på saker som kan gå sönder på en seriebåt. Men naturligtvis tog han in ett par offerter på en foilande båt och prislappen som landar på 3-500000 euro (exklusive segel och elektronik) är inte det enda problemet.

– Byggtiden uppskattas till ett år och ovanpå det behövs helst två säsonger för att helt bekanta sig med en ny båt.

Då serieklassen är något striktare ligger fokus snarare på skicklighet än att båten håller ihop och det lockar också Joakim.

– Gemensamt för både prototyp- och serieklassen är att teknikutvecklingen går enormt fort. Bäst-före-datumet har redan passerats på båten jag äger idag, trots att den seglar ifrån det mesta. Därför bistår en finansiell partner mig tills dess att en titelpartner kommer ombord.  Jag är enormt lycklig över att kunna ta mig an den här utmaningen på det sätt den förtjänar. 

Finansieringen möjliggör inköpet av en modern konstruktion med rund stäv, en så kallad Scow-modell, designad av fransmannen Etienne Bertrand och väntas levereras redan kring nyår.

– Det finns flera skäl att välja scow. Det är en tacksam design att segla ute på Atlanten, genom sitt större rätande moment jämfört med en traditionell design.

Precis som i all annan kappsegling är vikten avgörande.

– Trots att det inte är en entypsklass är marginalerna väldigt små. Vi klipper bort lapparna med tvättråd på seglarställen för att spara vikt, så det saknas utrymme för bekvämligheter.

Samtidigt är det viktigt med vilka bekvämligheter som man ändå väljer för att spara på kropp och psyke.

– För mig var det  självklart med en självrätande livflotte, som förstås inte är den lättaste designen på marknaden, men jag vet att om jag kommer behöva den, räddar den livet på mig. Den vetskapen ger mig bättre sömn nere i båten, som resulterar i att jag kan segla fortare. Och det helhetstänket knyter an till alla mina förberedelser i projektet som tillsammans höjer satsningens lägstanivå i alla hörn och kanter. 

Till skillnad från många andra havskappseglingar har man begränsat användandet av elektroniska hjälpmedel och tillgången till väderinformation ombord, för att hålla kostnaderna nere.

– Innan starten får vi förstås involvera tredje part, men därefter får man klara sig själv. Elektroniken ombord består förutom autopilot av AIS, GPS och kortvågsradio. Just kortvågsradion levererar den enda väderdata vi har tillgång till; en prognos två gånger om dagen. Man får lyssna noga och sedan rita på sjökortet var lågtrycken befinner sig.

Genom att logga variationerna i vattentemperatur, lufttemperatur, barometertryck och vindstyrka kan man också skapa sig förståelse om var man ska segla.

 – Jag är jätteglad över att ha knutit en meteorolog till projektet, som är tillräckligt erfaren för att ha upplevt tiden innan datorerna blev centrala i meteorologin. Med hans hjälp kommer jag tills 2021 lärt mig att dra så mycket slutsatser det bara går utifrån den begränsad datan som finns ombord.

För att få starta ett Mini-Transat måste man ha tagit sig igenom kvalificeringen som består av 1000nm solo och 1500nm kappsegling. Processen sträcker sig fram till 2020 när anmälan skickas in.

 – Det viktiga under kvalificeringen är att lägga egot åt sidan. Placeringarna är oviktiga, men varenda centimeter som krävs måste seglas utan att bryta. Samtidigt blir kvalificeringen en viktig process för att utveckla strategier och testköra utrustning.

Det är ingen nyhet att extrem havskappsegling sliter på såväl kropp som psyke, något som Joakim är väl medveten om.

– Jag lägger all tid jag kan på att förbereda mig både fysiskt och mentalt för att kunna förbli så effektiv det bara går oavsett situation. Blåser det för mycket i 36 timmar för att låta autopiloten styra, måste jag klara det. Skörar jag min största gennaker fyra timmar efter start, måste jag ha de mentala verktygen att inte ens överväga att vända tillbaka. I själva verket finns det förmodligen andra som sitter i en betydligt värre situation, men det vet man inte förrän målgång. Att behålla rätt inställning när man känner sig kall, frusen och ynklig utan kontakt med omvärlden är uppenbarligen en stor utmaning. Det är förmodligen orsaken till varför det ungefär är lika många som varje år bestiger Mount Everest, som totalt har startat i Mini-Transat sedan 1979, avslutar Joakim.

Starten går september 2021. Följ Joakims väg dit på sociala medier @joakimbrantingson.

Text Search Magazine