Emma Ringqvist har drömt om att korsa världshaven sedan hon var en liten flicka, men det kom att dröja ända till september 2017 innan hon kastade loss. Här delar hon med sig av den omvälvande resan, som delvis handlar om att utforska naturen och havet, men också, eller kanske mest, om att lära känna nya sidor av sig själv.

En åtta på Atlanten

Emma är född i Göteborg. Nio år gammal flyttade hon till Orust och Svanesund, bara två hus bort från seglarskolan. Hon har älskat vatten och båtar, och fascinerats av havet så länge hon kan minnas.

– Så fort jag kunde hålla i en paddel tog jag mig ut i kanot, det sitter djupt, berättar Emma.

Hon började segla Optimist när hon var tio och köpte sin första egna båt, en Stortriss, när hon var 17.

– Seglingen och livsstilen som kommer med båtlivet har alltid varit mitt största intresse. Jag har haft båt sedan dess och seglat i Sverige alla somrar utom två.

Efter gymnasiet flyttade Emma till London för att bättra på engelskan och skaffa sig livserfarenhet. Av olika anledningar blev hon kvar och började plugga, parallellt som hon jobbade som musiker och musiklärare.

– Tanken att jag någon gång skulle vilja långsegla har alltid funnits där, men musiken och livet i London höll mig kvar.

Hemma sitter man sällan och bara dricker en kopp te. Det låter kanske som en simpel grej, men blev på ett sätt en symbol för resan, att bara sitta där i sittbrunnen, titta ut på horisonten, dricka te och låta tankarna försvinna in i, det är svårt att beskriva, ett slags lugn.

Att Emma skulle segla ensam kom hon på bara ett par år före avfärd.

– Jag är egentligen en supersocial person, samtidigt har jag alltid tyckt om att vara ensam. När jag har varit iväg och seglat på egen hand ett par dagar vill jag alltid fortsätta, och jag lockades av att utforska den känslan, se vad som händer när man sitter helt ensam på en båt och inte har något val.

Uppbrottet från London kom sommaren 2016. Kort därefter fick seglatsen ett startdatum och fokus låg på att få ihop det ekonomiska och att hitta båt. Det fanns också mycket att lära.

– Jag kunde ju redan segla, men det här med långsegling öppnade upp ett helt nytt kapitel. Första steget var att välja båt. Valet landade på Caprice, en stark och trygg Laurin Koster L32.

Emma ville åka här och nu och allt gick väldigt fort. Hon köpte båten i april i Stockholm, seglade hem den till Orust över några helger och började förberedelserna.

– Tiden före avfärd är väldigt speciell; rolig, men också jobbig. Många sa till mig att jag var galen och borde ta det lugnare, men jag hade väl någon slags grundtrygghet, eller tro på, att det skulle gå vägen.

Tångudden-Cornwall

I september lämnade Emma hemmahamnen vid Tångudden och vinkade av familj och vänner. Med sig hade hon två kamrater, ett smart drag med facit i hand. Seglatsen bjöd på periodvis tuff segling med hårda vindar från sydväst, sjösjuka samt en och annan nyttig lärdom där extra händer kom väl till pass.

Två dagar efter att trion lämnat Danmark bakom sig var vindrodret klart för test.

– Jag minns så tydligt, efter att vi fått ordning på allting, hur jag bara släpper rodret och båten fortsätter segla perfekt rakt fram. Jag som hade trott att det skulle ta lång tid att förstå hur det fungerar.

Etappen avslutades med tre soliga dygn utanför Englands sydkust och när Caprice låg tryggt vid kajen i Falmouth var det dags för vännerna att vinka farväl. Emma kände sig plötsligt trött och sjönk ner totalt utmattad.

– Marinan var dyr och jag hade egentligen inte råd att ligga där men jag hade inget val. Det var läskigt, men som tur var behövde jag bara vila och ta det lugnt. Två veckor senare var jag på benen igen.

Cornwall-Las Palma

Det var nu dags för Emma att genomföra sin första, långa överfart på egen hand.

– Kvällen innan gick jag in på en pub. Det spelades folkmusik och stämningen var härlig. Jag var lite sugen på att berätta för någon, men lyckades inte riktigt få kontakt. Dagen därpå kastade jag loss i vackert väder, men med en konstig känsla då inte en själ var där för att vinka av mig. En timme senare dök en större delfin, eller mindre val, upp precis vid båten och tittade på mig. Det var som om den önskade mig lycka till. Det var fint.

Seglatsen gick som på räls; vindrodret styrde och stormarna uteblev. Emma ankrade upp i Las Palmas, men trots framgången var det något som inte stämde. Hon kunde inte riktigt njuta av upplevelsen och kände sig stressad över båtmeck och faktumet att hon var sent ute på säsongen för att segla ner i Södra Oceanen.

– Jag tryckte på stoppknappen och bestämde mig för att stanna upp och hitta mig själv igen, annars är det ju ingen idé att vara ute på sitt livs resa. Det var också här jag bestämde mig för att inte segla jorden runt. I alla fall inte den här gången.

Las Palmas-San Salvador

Sex veckor senare, i december, lämnade Emma Europa med siktet inställt på Sydamerika. Resan bjöd mestadels på passadvind, med undantag från området kring ekvatorn.

– Jag fick mycket positivt med mig från den etappen, samtidigt var ensamheten tuffare än jag hade tänkt mig. Det finns så otroligt mycket tid att grubbla. Man börjar se sig själv utifrån ett större perspektiv. Känslorna förstärks, dalarna blir djupare och topparna högre. Ena stunden kunde jag tycka att jag var en idiot som gett mig iväg för att två timmar senare, med vind i seglen och en kopp te i handen, tänka att det var mitt livs bästa beslut.

San Salvador-Rio de Janeiro -Florianopolis-Tristan da Cunha

Emma seglade söderut från San Salvador längs med Brasiliens kust till Rio de Janeiro. Hon spenderade två veckor med sina föräldrar och hann både fira pappans 70-årsdag och installera en elektrisk ankarvinsch. Därefter seglade hon vidare till Florianopolis.

– Det är på något sätt viktigt för en människa att ha en riktning och ett mål. När man är ute på en sådan här resa behöver man också ha en riktning och ett mål. Efter att världsomseglingen ställts in hade jag några olika scenarier i huvudet men till slut var det vädret som avgjorde. Det blev Tristan da Cunha, jordens mest avlägsna bebodda plats, ett spännande och väldigt ovanligt resmål med knappa 20 besökare per år. Samtidigt var det en chansning, det är långt ifrån alltid förhållandena tillåter att man kan gå iland.

Emma hade tur. Efter 27 dygn till havs ankrade hon upp utanför hamnen, blev hämtad och fick en hel dag på ön, något som hon beskriver som en fantastisk upplevelse.

– Jag togs emot av ”the head of tourism” som visade mig runt. Det bor ungefär 250 personer i den lilla byn. Alla är otroligt vänliga och innehar ett mycket speciellt lugn. Den lilla affären öppnade för bara min skull och jag fick med mig en bit lamm, potatis, ägg och tomater. Det finns inga mobiltelefoner, inte heller någon flygplats. Cirka fem minuter bort ligger en potatisodling och några kohagar. Där har varje familj ett litet sommarställe som de åker till på helgerna för att grilla. Det är en otroligt vacker plats. 

På kvällen fick Emma skjuts tillbaka till Caprice då det var för riskabelt att låta båten ligga på egen hand, och mycket riktigt, på natten började ankaret att dragga.

– Vinden hade vänt och jag fick snabbt rota upp ett annat ankare. Nästa morgon ringde hamnkaptenen och meddelade att vågorna var för stora för att ta sig iland, dessutom närmade sig en storm, så det var bara att dra upp ankaret och segla vidare.

Tristan da Cunha-St Helena-Stornoway

Ett par timmar innan Emma nådde fram till Tristan hade motorn gått sönder. Målet var nu att ta sig till St Helena, en etapp på 15 dygn, för att försöka laga den, men det visade sig bli både komplicerat och dyrt. Eftersom solcellerna räckte till AIS, navigationsljus samt lite laddning av kamera och mobil, bestämde sig Emma för att fortsätta utan.

– Det var på många sätt det bästa som kunde hända. Det är en helt annan grej att segla utan motor, man är helt utlämnad åt vinden. Blir det stiltje så står man still. Jag gjorde ju det här för att vara ensam med havet och uppleva naturen, och då spelar det ju inte någon roll om resan tar lite längre tid.

Emma skulle igenom två stiltjebälten, det ena vid ekvatorn och det andra vid Azorerna, de så kallade hästlatituderna. 

– Det var en process att släppa kontrollbehovet och bara vara. I början kunde jag bli jättefrustrerad och ledsen när prognosen visade dagar utan vind. Samtidigt bjöd de där stilla, tysta dagarna med spegelblankt vatten på resans finaste stunder. Jag minns speciellt en dag, någonstans mellan St Helena och Skottland, när seglen bara hängde. Plötsligt upptäckte jag några valar en bit bort. Jag både hörde och såg molnen när de blåste ut andningsluften. Det hade jag inte fått uppleva om jag hade haft motor.

Slutspurten

Emma ville helst segla raka vägen hem, men en envis värmebölja över Skandinavien gjorde resan över Nordatlanten väldigt långsam och maten började ta slut. Det fick bli ett kort stopp i Stornoway för att fylla på förråden. Hon fick hjälp av Sjöräddningen sista biten då det var omöjligt att ta sig till hamn i den starka tidvattenströmmen utan vind. Två dagar senare kastade hon loss för sista gången och styrde hemåt.

Jag litar ganska mycket till min förmåga. Det är något med havet, det skrämmer mig inte, men jag har en otrolig respekt för det.

Sista etappen gick norr om Orkneyöarna

– Den västra kulingen som jag längtat efter kom precis utanför Vinga och gjorde sista sträckan mot Tångudden tämligen äventyrlig, berättar Emma och fortsätter:

– Det var spännande och kul att komma hem, jag hade ju längtat jättemycket efter alla. Jag längtade också efter att göra vardagliga saker som att gå på café med en vän. Men tankar som att nu går resan mot sitt slut och att jag måste vara en ansvarsfull person gentemot andra igen fanns också där. Jag hade ju spenderat så mycket tid på att bry mig om mig själv.

Emma steg i land i juni 2018 efter 9 månader längs med den 15000 sjömil långa rutten som löper som en åtta genom Atlanten. Geografiskt hade hon nått sitt mål, men ensamheten, vad hade hon lärt sig av den?

– Resan fortsätter ju genom att man processar allt man gått igenom. Jag kan ibland längta oerhört tillbaka ut igen. Jag har en mycket starkare och större trygghet på djupet idag. Jag hade så vackra stunder där ute, jag minns dem inte riktigt, kan snarare minnas beskrivningen av dem som jag själv gjorde, en form av skär och klar tacksamhet över livet och att bara finnas till i stunden. Minnet av den känslan lever kvar i mig. Jag har inte heller samma beroende av andra människor och materiella ting idag. Kärleken till dem är mer fri. Jag tycker kanske också att jag blivit en bättre medmänniska då jag har gått in på djupet av mig själv, avslutar Emma.

Text: Anna-Lena Elled