DESTINATION SYDGEORGIEN I

I våras anlände ett e-brev; “Roger, here is an opportunity for you. We are doing a deep winter trip on South Georgia, August 16th to September 20th. I and five other climbers are being dropped for 12 to 14 days on the south end of the island for mountaineering. Another four people are joining to be on board and walking and doing short day skis on shore. If you can come on this it might be the only opportunity to sail together and at least have some time on the island as well. You go for free and come as sort of an unofficial crew member. It is the trip of a life time, yet another. Yours Skip.” Äventyraren i mig väcktes snabbt till liv.

"DESTINATION SYDGEORGIEN I" är första av två delar. Andra delen hittar du på "DESTINATION SYDGEORGIEN II".

Kanske behöver du bli lite ”mera vanlig”? Den frågan fick jag efter målgången av Volvo Ocean Race i St Petersburg 2009. Sedan dess har jag levt ett mer normalt liv. Men efter fem år som läkare/terapeut inom den Landstingsägda beroendevården kändes tiden mogen för en seglats till en plats som jag länge drömt om, långt före mitt första Whitbread Round the World Race 1981, nämligen Sydgeorgien – denna vilda ö dryga 1500 km ostsydost om Falklandsöarna.

Sydgeorgien är mest känd som platsen där engelsmannen Sir Ernest Shackleton landade och räddades efter sin misslyckade expedition, tillika berömda äventyr, som utspelade sig mellan åren 1914-16. Syftet med expeditionen var att korsa Antarktis från ett vid den tidpunkten helt okänt område på Weddellhavets sydkust. Det blev aldrig så. Shackletons fartyg skruvades sönder av isen. Därefter släpade han och den 27 man starka besättning fartygets tre livbåtar över sönderbruten is till öppet hav. Mirakulöst lyckades samtliga ta sig till Elefantön som ligger cirka 1600 km sydväst om Sydgeorgien. Där fick 22 av besättningsmännen vackert vänta medan Shackleton och fem av hans starkaste män seglade vidare i en av livbåtarna från Elefantön till Sydgeorgien. De sex männen navigerade genom de iskalla och stormpiskade ”Furios Sixties” och ”Screeming Fifties” med sextant.

I orkanvindar lyckades de ta sig iland mitt på sydsidan av Sydgeorgien. Därifrån sneddade Schackleton och två av besättningsmännen över den vindpinade och glaciärklädda ön till Strömness, en av de större norska valfångststationerna, för hjälp. Till slut lyckades han, med stor möda och hjälp av olika fartyg, att rädda hela sin besättning som tålmodigt suttit och väntat på sin mytomspunne ledare på andra sidan Sydgeorgien och på Elefantön. Hans kamp har av många betraktats som ett av modern tids bästa exempel på brilliant ledarskap. Jag är böjd att hålla med efter att redan som tonåring ha läst Schackletons egen skildring av dramat i boken ”South”. Boken, som är fylld av underbara, typiskt engelska underdrifter, är kanske den bästa äventyrsskildring jag läst.

Vår seglingsexpedition skulle bli något av ett hundraårsjubileum av Schackletons bedrift. Vi siktade dock in oss på ett mer ”lagom” äventyr. Den 16 augusti flyger vi från Chile och landar nära Stanley på Falklandsöarna. Från det mer närbelägna Argentina är det ingen från engelska Falklands som vill flyga och viceversa. Kriget mellan England och Argentina 1982 påverkar fortfarande relationerna. När jag kliver ombord på 74-fotaren Pelagic Australis blir jag imponerad. Båten är ett mästerverk och fullständigt anpassad till den här typen av farvatten; Antarktis, Arktis, Eldslandet och Sydgeorgien. Båten är enkel men extremt funktionell, både på och under däck. Här finns ett uppvärmt ”pilothouse”, specialarrangemang för ankring och förtöjning till land, en välutrustad verkstad och ett mycket praktiskt inrett kök/pentry men ingen watermaker, inte heller kylskåp, frys, mikrovågsugn eller andra moderna finesser. Det finns minimalt med prylar som kan gå sönder då man i dessa vatten måste vara helt självförsörjande. Längst akterut, på däck, hänger fyra flådda får som skulle bli vår huvudsakliga föda de kommande fem veckorna.

En av de mer omtalade sex klättrararna ombord är Stephen Venables. Han är den förste engelsmannen som nått Everest topp utan syrgas och det här är hans sjätte expedition på Sydgeorgien. Stephen, som snart är 55 år, klättrar fortfande professionellt och är en fantastisk föredragshållare. Den andre mer kände klättraren i gänget är Chilienaren Rodrigo Jordan Fuchs. Rodrigo är den förste sydamerikanen på Everest topp för att sedan göra om bravaden tjugo år senare, nära 50 år gammal. De båda männen tillhör skaran som lyckats ta sig upp till Everest topp via bergets östra sida. Rodrigo är full av värme och passion till livet. Skip påstår att han blivit erbjuden en hälsoministerpost i nuvarande regeringen i Chile men tackat nej. Han gör ett jättearbete för att lindra fattigdomen i hemlandet och tar ungdomar och studenter, ofta från fattiga familjer, ut på äventyr. Nick, även han klättrare och i övre medelåldern, är en kortvuxen, mycket energifylld engelsman. Han började sitt arbetsliv som officer inom ”Special Service”. Idag jobbar han med ledarskapsfrågor inom näringslivet, men mest av allt gillar han att åka skidor från Mont Blancs topp. Ytterligare en engelsk klättrare i mogen ålder är Mark, eller ”Shipton” som blev hans smeknamn ombord. Mark är ostronodlaren från Jersey som lärde sig klättra under studietiden. Yngst på båten är min hyttkamrat David, en engelsk fastighetsmäklare med stor attraktion till klättring. Flera av dem har klättrat tillsammans tidigare under expeditioner organiserade av Skip. Resterande fem personer består av mer ”vanligt” folk som ”bara” skall åka skidor och promenara. Ett härligt par i 60-årsåldern från England, Mark och Jenny, som har sin segelbåt i Grekland. Stephen, en lugn och sympatisk läkare från Perth, och levnadsglade engelsmannen Duncan som till vardags bygger staket i England men bor i Genève. Stephen och Duncan har båda seglat amatörracet ”Clipper Around the World Race”.

Båtens proffsbesättning består av skepparen Dave, 28 år, även han engelsman, samt Thomas från Tyskland som är bosatt i Idre med sin svenska flickvän där de arrangerar kanotfärder och fjällvandringar. Thomas har till uppgift att leda oss icke-klättrare under dagsturer på skidor. Slutligen har vi Alec, en fantastisk sydafrikan med engelskt ursprung som snart skulle visa sig vara båtens bäste kock och tekniker. Själv känner jag mig väldigt nöjd med att vara passagerare, utan ansvar för varken navigation eller utkik efter isberg. Gruppen om fjorton personer känns trivsam redan från början. Minst hälften av oss, inklusive undertecknad, tar välvilligt emot de sjösjukeplåster jag har med mig och placerar dem bakom örat. Storm och kyla är att vänta, vad annars? Vän av ordning undrar varför vi seglar till Södra halvklotet under senvintern och Skip förklarar: ”Även om det är mer is och kyla är det längre mellan lågtrycken vid den här tiden på året vilket är viktigt för oss bergsklättrare.”

Den 19 augusti kastar vi loss, väl förberedda och fyllda av förväntan inför denna ”segelbåtsburna bergbestigningsexpedition” som Skip kallar äventyret. En av rådgivarna inför expeditionen var Southern Ocean-rutinerade Dion Poncet vars föräldrar är de första som övervintrat på en modern segelbåt i Antarktis. ”Var är du född någonstans?”, frågar jag lite försiktigt. Efter en stunds tystnad svarar den stillsamme 35-åringen: ”Jag föddes på salongsbordet på mina föräldrars segelbåt i South Georgia. Mina föräldrar ville ha det så.”

Den 22 augusti har temperaturen i luften dalat till minus tre grader och vattnet till kylslagna minus två. Loggboken berättar: ”No ice targets on radar but heavy icing on deck. Wind gusting 50 knots from South West. Clearing ice on foredeck. Four reefs in main. One guest fell out of bunk, cut his head, taped together.” På grund av nedisning och hårt väder tvingas vi välja att gå norr om Sydgeorgien. Skip och klättringsledaren Venables vill sätta iland klättrarna nära sydostspetsen ”Cape Disappointment” på den 170 km långsmala ön. Captain Cock, som klev iland på Sydgeorgien 1775, döpte udden när han förstod att han inte hittat en ny kontinent utan en stor ö. Kung Georg III gav ön dess namn.

På morgonen den 23 får vi öns sagolika berg i sikte och magin är fullkomlig – som en scen i filmen ”Lord of the rings”. Stormen har bedarrat. Den röda morgonsolen lyser genom isen på däck, i riggen och på nedre delen av seglen som om hela båten är klädd i gnistrande, rosa diamanter. Denna typ av nedisning har jag inte varit med om sedan vi tog Whitbreadbåten The Card från Kalmar till Sandhamn i minusgrader, december 1988.

Efter att hela morgonen ha hackat is ankrar vi framåt lunch i Husvik, en av de gamla norska valfångstationerna. Vi välkomnas av några Leopardsälar och råmande Sjöelefanter som sträcker ut sig på klipporna. På nordsidan av ön hade norrmännen licens från engelsmännen att fånga val. Från 1904 till 1965 dödades mer än 65000 valar av olika slag men också Sjöelefanter och Pälssäl. Dessa små valfångstsamhällen, sju-åtta stycken, är nu övergivna och England lägger ner mycket resurser på att städa upp all bråte i byarna som en gång hade sin egen sociala infrastruktur med bibliotek, sjukvård och på vissa ställen till och med kyrka och biograf!

Ett par dagar senare misslyckas vi fyra gånger med att få ankaret att fästa. Det är en blåsig kväll i Royal Bay, Moltke Harbour, och jag förstår att god ankringsteknik är något av det allra viktigaste för överlevnad här. Om man draggar upp bland klipporna är chanserna att få hjälp mycket små. Efter viss frustration inser Skip problemet och i nattens mörker byter vi till ett tyngre CQR-ankare som äntligen fäster. Värst är den så kallade katabatiska fallvinden eller ”williewaws”. Den kommer helt oväntat och träffar båten med oerhörd kraft, som en boxare smäller den till och får båten att kränga över våldsamt och det sliter hårt i ankarkättingen. Den här kvällen dör också den viktiga elektriska ankarvinschen som dock snabbt lagas av finurlige Alec.

Snart förstår jag också att de engelska sjökorten, både på papper och de elektroniska, inte är mycket att lita på nära land. När vi går in i en vik lyfter vi upp den svängbara kölen och har både den, och det svängbara rodret, lösgjorda om vi skulle träffa på något grund som vi trots ständig koll inte hinner parera. Ofta är båten en bra bit upp på land enligt sjökortet. Här gäller enbart navigering med radar och ekolod. Undrar hur Captain Cock och andra klarade sig så länge i dessa vatten?

Gold Harbour blir vår första överväldigande upplevelse av djurlivet på ön som enligt Skip överträffar Antarktis med hästlängder. Fullkomligt överväldigad av naturens skönhet sitter jag på stranden omgiven av gigantiska Sjöelefanter som har ett harem som skulle få en arabisk prins avundsjuk. De små honorna ligger för sig och den stora tjuren med sin snabellika näsa frustar och dåsar kungligt i den svala solen. Pälssälarna, liksom alla andra djur, tycks fullkomligt orädda för oss människor. De bastanta hanarna försvarar dock sina honor och ungar så det gäller att hålla sig på behörigt avstånd. Kungspingvinerna ter sig, med sina horder av ungar, nästan mänskligt. Paren har en unge vardera men alla ungarna står tätt tillsammans, som i ett jättedagis, när föräldrarna drar ut i havet på morgonen för att fiska. På kvällen när de surfar upp på stranden hittar de snabbt sin egen unge bland de många tusen. Innan pingvinägget kläcks turas föräldrarna om att värma ägget ovanpå de små fötterna som de håller upp mot sin varma kropp. De stora, ilskna fåglarna, Giant Petrels, bryter friden då de attackerar svaga pingvinungar och brytalt hackar ihjäl dem. Äta eller ätas. De kritvita, mindre fåglarna, Sheath Bills, struttar runt i den gigantiska pingvinkolonin och plockar vad de kan hitta.

Här och var ligger några Sjöelefanter och någon Pälssäl mitt bland pingvinerna och de tycks alla leva i största samförstånd med varandra. Man kan önska att alla människor skulle få uppleva detta naturens gränslöst sköna skådespel. Upplevelsen är så stark att ögonen tåras och känslan kan närmast liknas vid en andlig upplevelse. En känsla av total helhet. Att vara ett med allt. Det tar emot för många av oss nykomlingar att denna sena eftermiddag lämna stranden med sina mäktiga, snöklädda bergsmassiv i bakgrunden. Innan jag kliver i gummijollen kommer en ensam, drygt meterhög Kungspingvin spatserande fram till mig som en äldre herre i frack. Han ställer sig en meter från mig, vrider lite på huvudet och säger något jag inte förstår. Den närmast jämförbara naturupplevelsen är från Indonesien och åren då jag hade förmånen att dyka i Komodoområdet.

Efter att klättrarna har fått ge upp hoppet att med sina pulkor komma upp på öns högplatå via viken Trollhul beslutar vi att i bitande, sydlig hård kuling motorsegla igenom Coopers Sound till Larsen Harbour. Trollhul hade bjudit på en mindre brant stigning men den hårda, envisa sydvästvinden ger oss Larsen Harbour som enda alternativ. Denna djupa fjord med sina nära nog lodräta klippor för lätt tanken till Harry Potter-filmerna. Vi spenderar två dagar på platsen och hjälper klättrarna att släpa upp sin utrusting på den branta, snöklädda och blåsiga glaciären. Vi sliter mot den snöfyllda, hårda vinden på skidor och snöskor, och för första gången får jag smak på den attraktionskraft som bergen har på människor som gillar äventyr. Men vinden är för hård för att nå hela vägen upp på högplatån. De besvikna klättrarna får fira ner sina pulkor dagen därpå och ta tillbaka 300 kilos utrustning ombord. Klättrarna åker sedan skidor, med blandat resultat, nedför på den sköra skaren. En underbar middag i båtens oehört hemtrevliga, biblioteksinredda aktersalong blir dock lite plåster på besvikelsens sår. Stephen Venables skämtar när han värmt sig och med lite rödvin sköljt ner fårsteken, den delikata pepparsåsen och potatismoset: ”From being a promising young climber to being a legendary veteran, it seems it only took a few years!” År 2000 genomförde Stephen, ihop med värlsberömde klättraren Reinhold Messner, Shackletons ”transverse” som en hyllning till denne enastående ”leader of man”. Den lilla expeditionen gjordes till en IMAX-film även om många andra gjort samma sak, inklusive välkände Ola Skinnarmo och Fredrik Sträng.

På uppdrag av en engelsk forskare räknar vi upp till fem stycken av den ovanliga Wedellsälen i Larsen Harbour och längre upp i den djupa, glaciärfyllda, spektakulära fjorden Drygalski. Efter det fortsätter seglatsen tillbaka norrut längs öns nordsida. Den 29 glider vi en stilla eftermiddag in i Ocean Harbor där ett gammalt fartygsvrak vilar på sniskan, befolkat av den intensivt blåögda fågelarten Cormoranter, eller ”Shags” som den också kallas. Dagen därpå, en sagolik, stilla morgon under bländande och varm sol, sätter vi stighudar på våra skidor. Vi hasar oss några kilometer upp i bergpasset, 450 meter över havet, syd om Black Peak dit klättrarna tar sig upp till toppen. Vi ser dem som små myror nära den spetsiga toppen. Utsikten från krönet av bergspasset är bortom all beskrivning. Mot syd ligger Nordenskiöldsglaciärens blånade, imponerande ismassor och västerut höjer öns vassaste och högsta bergstoppar, bland dem Mount Sugertop. På osäkra ben börjar jag färden nedför berget på de skidor som Fredrik Sträng vänligen lånat ut. Efter en stund njuter jag alltmer av åkningen ned till West Cumberland Bay dit båten flyttats från Ocean Bay. Vilken upplevelse! Åka skidor i absolut vildmark med närmaste helikopter och sjukhus 800 sjömil bort. Inte läge att skada sig, vilket tydligen bara hänt en enda gång under alla år från 1988 som Skip seglat här nere. Ironiskt nog var det en läkare som bröt foten. Inte en till tack!

På kvällen förtöjer vi vid den gamla, gistna träbryggan i Grytviken, den enda valfångststationen som är tillåten att besöka. Där ligger ett par rostiga valfångstfartyg som ett minne från en svunnen tid. De har fortfarande utkikstorn och harpunkanoner kvar trots tidens tand. Den alldeles perfekt renoverade lilla, vita kyrkan vid bergets fot är fylld av minnen från Norge. Ett bibliotek rymmer en hyfsad del av den nordiska skönlitteraturen från 1800-talet till mitten av 1900. Dagen efter, ännu en stilla, solig dag, tar vi oss upp till ett bergpass på skidor för att nå Maiviken på norra sidan av ön. Uppe på krönet möter vi Pat som är en av de sju som jobbar för engelska myndigheterna på ön. Pat har varit och tältat intill pingvinkolonin i Maiviken och är på väg hem till King Edward Point, Sydgeorgiens enda bas och den enda platsen där människor bor. Av de sju på basen ansvarar han för kontrollen av fisket runt Sydgeorgien. Några är forskare och en är läkare får vi veta innan färden bär utför på lätt sviktande skarsnö mot Maiviken. Vi kommer till en plats som inte kan bli vackrare. I den värmande eftermiddagssolen väntar ett stort gäng Pälssälar som gläfser som hundar på oss där de ligger långt upp på land bland grästuvor och snö. Endast en enda ensam, liten Åsnepingvin vaktar stranden medan alla hans kompisar är ute och fiskar. Vi sitter i tystnad och bara njuter av naturens under.

Följande dag besöker vi Grytvikens enastående, lilla museum där det bland mycket annat finns en kopia på den blygsamma 6,5 meter långa träbåt som Shackleton seglade från Elefantön till Sydgeorgien. Efter besöket har Nick preparerat oss för ett 100-årsfirande vid Shackletons gravsten. Shackletons fru såg till att kroppen låg vänd mot sin makes älskade ”South”. Alla drack vi en slurk av Shackletons favoritwhiskey som han enligt biografierna drack betydligt mer av på slutet av sitt korta liv.

Shackleton drog sitt sista andetag här på ön vid 48 års ålder. Han hade kommit hit med sitt nya fartyg utan något riktigt väldefinierat mål för expeditionen. Det var troligen en orolig, rastlös man som många av oss professionella äventyrare kan känna igen oss i. Den dagen fortsätter vi till öns lilla postkontor varifrån jag skickar fler vykort än jag gjort sammanlagt de senaste 20 åren. Intill posten ligger forskningsstationen där vi får lära oss att mängden av packis i Antarktis styr mängden alger som i sin tur styr krillens antal. Strömmen för krillen norrut till Sydgeorgien. Mängden krill reglerar sedan mängden av många andra djur, till exempel pälssäl som det idag finns fyra miljoner av. Öns läkare, som den dagen agerar tjänstgjörande postmästare, visar oss sin imponerande, lilla sjukstuga. ”Vanligvis tar jag mest hand om små sårskador och psykologiska problem”, avslöjar hon försiktigt. Inte lätt att bo här på ön 18 månader utan vänner och släkt.

Text Roger Nilson