Finns det något jag kan göra om jag tappar rodret? Den frågan ställer sig Sven Yrvind på sin blogg. 

Detta är en översatt text från Yrvinds blogg

Att tappa rodret är, vid sidan av att sjunka, brand eller mastbrott en av de allvarligaste sakerna som kan hända på havet. Många båtar har övergetts på grund av roderhaveri. 

Jag har haft roderproblem två gånger: första gången 1962 och sen 1974. Som tur va skedde ingen större skada någon av gångerna. 

1962 gällde det en Blekingeeka, en båt som inte är så sjövärdig till att börja med. Jag hade köpt henne som ett slags skydd och en förvaringsplats för mig och mina saker, och planerade att bara använda henne i kustnära vatten i fint väder.

Jag hade lämnat Halmstad under morgonen och seglade söder ut mot Torekov, en sträcka på ungefär 20 sjömil. När jag korsade Laholmsbukten så hade jag vinden i näsan och behövde således kryssa, men hade problem med att hålla höjden och färden tog sin tid. 

Det var sent i augusti och sommaren var nästan över. Solen hade gått ner för länge sen. Blekingeekan var egentligen inte gjord förr denna typ av segling, men jag hade tröttnat på Halmstad och ville komma vidare. 

Jag hade inga lanternor och ingen kompass, jag hade en gaslampa, men den var inne i hytten och jag kunde ändå inte öppna dörren då den blockerades av det stycke plywood som jag satt på. 

Det var tidigt på morgonen, precis innan soluppgången, jag hade seglat i mer än 16 timmar, och var äntligen så nära att jag kunde se den lilla fiskebyn på horisonten. Jag siktade mot Torekov när jag gick på grund. 

I kaoset som uppstod i mörkret fick rodret en smäll och föll av sina infästningar. Det flöt inte bort då jag, som tur var, hade fäst en säkerhetslina. Jag hoppade i vattnet för att putta av båten från grundet - det var ett kritiskt ögonblick. 

Men så fick jag en snilleblixt… 

Min farfar gav sig ut till sjöss när han var 13 år gammal. Han seglade på stora skutor i flera år. Fem år senare var han tillbaka i Sverige. I sin sjösäck hade han en påse pengar som senare betalade för en navigationsutbildning som gjorde att han fick sina papper. Jag har förstått att han såg tillbaka på dessa år med värme, även om han aldrig riktigt pratade om dem. Han hade flertalet böcker om skeppskonstruktion och en skalenlig båtmodell. Under min barndom tittade jag ofta på den modellen. En sak som slog mig var hur litet rodret var. 

Jag tog mod till mig och frågade honom om det. 

“Vi styrde med seglen. Rodret var bara där för att trimma” svarade han kort. 

Och det var de orden jag kom ihåg denna stökiga natt. 

Jag skotade in akterseglet, och båten började långsamt lova. Genom att justera seglen på Blekingeekan, som egentligen är en liten skonare, kom jag säkert in i hamn. 

När dagen grydde och vinden mojnade var det inga problem att hänga tillbaka rodret. 

Många år senare hittade jag boken: The Way of a Ship (1953, Charles Schribners’s Sons) av Alan Villiers bland min farfars tillhörigheter. Boken beskriver i detalj hur en råsegelskuta ska hanteras. Det är en fantastisk bok, som är otroligt läsvärd, även om man seglar mindre båtar. 

I modern tid har vi fått följa vindsurfingens utveckling. Också en farkost som drivs av vinden, men utan roder. Seglet och besättningen flyttas för att manövrera båten. Så de största och minsta farkosterna styrs med samma princip. 

Andra gången jag tappade mitt roder var mindre dramatiskt, nästan kul. Båten var Bris, den jag byggde i min mors källare. Jag var på väg mot Martinique seglandes från Saint Helena i Karibien. Jag hade då seglat Bris flera tusen sjömil och kunde henne utan och innan. Hon var en enkel och okomplicerad båt utan motor och elektricitet. Hon hade ingen autopilot, utan jag löste det genom att balansera seglen och skifta tyngdpunkten. Genom att flytta mig framåt så fick jag henne att lova. För att falla flyttade jag bak vikten, etc. 

Jag hade en ratt, som var fäst till roderbladet med vajrar, inuti hytten för att justera rodret.

När jag seglade igenom the Doldrums hade jag mötts av flertalet squalls, vilket hade slitit på vajrarna, som vid det här laget var rejält slitna. Och när jag närmade mig Martinique så gick en av dem av. Jag gick upp på däck för att styra henne med vikten istället. Genom att gå fram och tillbaka hade jag full kontroll. 

Framåt kvällen kom jag fram till Fort du France. Ankarplatsen var full av båtar, men det var med lätthet jag slog mig igenom myllret av båtar och hittade en plats där jag i lugn och ro kunde byta vajern. 

Om man googlar “lost rudder” så får man otroligt många träffar. Problemet är välkänt och frekvent trots den risk det innebär. 

Den nya Exlex är en tremastad skonare. Hennes segelarea är utspridd från för till akter, och när jag skotar det bakre seglet så lovar hon. 

Den första och andra masten sitter långt fram i fören. De är fristående, vilket tillåter att man släpper ut dem mer än 90°. Om jag seglar wing on wing, med de två främre seglen på varsin sida negativt skotade så blir hon superstabil på undanvinden. 

Dessutom så har hon centerbord, inte köl, som går att justera. Hon har också en rundad för som inte “greppar i vattnet på undanvinden vilket minskar risken att broacha. 

För att sammanfatta: i det osannolika fallet att Exlex skulle tappa sitt överdimensionerade roder så vet jag hur jag ska hantera henne ändå. Ett trasigt roder är såklart stökigt, men inte en katastrof