En av Sveriges mest framgångsrika jollecoacher just nu är Ton Thörn, 35 år gammal. Han har under lång tid coachat optimistseglare från hela landet. I somras coachade han sitt sjätte VM i optimist som gick av stapeln i Spanien. Henric Wigforss, en av de fem svenska seglarna i VM-laget, avslutade mästerskapet med att bli världsmästare. Här bjuder vi på ett samtal med Ton om hans tankar kring "en bra coach" .

För de som inte känner dig sedan tidigare, vem är du?
- Jag heter Ton Thörn och är optimistjolletränare. Sedan ett par år tillbaka är jag bosatt i Tyskland. Tidigare har jag jobbat väldigt mycket i Saltsjöbaden, Stockholm, där jag är uppvuxen vilket gjorde det naturligt för mig att bli coach på KSSS där jag har jobbat i flera år. Nu för tiden kör jag lite frilans men fortfarande med störst fokus på optimistjollesegling och ungdomar.

Hur skulle du beskriva dig själv som coach?
- Jag försöker vara en coach som lyssnar och försöker få seglarna att ta egna initiativ. Jag är hyfsat hård i vissa lägen men samtidigt har jag i åtanke att seglarna är barn så de måste få vara barn även när det är viktigt. Mitt mål är att alltid förmedla mitt budskap och så får jag anpassa kommunikationen efter situationen. Jag försöker alltid få med något som varit bra och något man kan förbättra. Det är enligt min mening en nyckel till att utvecklas. En till sak som är viktig för mig är att vara en långsiktig coach, inte bara fokusera på kommande regatta.

Du har ju själv seglat när du var yngre, hur kom du in i tränarrollen?
- I början ville jag bara tjäna pengar och tyckte det var ett bra jobb. Jag ansökte då om att bli tränare för optimister i röd grupp på KSSS. När jag väl var på plats ville jag förstås göra det bästa jag kunde och med tiden märkte jag att det var väldigt kul att vara tränare. Det slutade sedan handla om pengar och jag gjorde det bara för att det var roligt. Efter en tid som coach med olika båtar och grupper blev jag tränare för den svarta optimistjollegruppen på KSSS och det var då jag började att se mitt coachande som ett möjligt yrke.

Ton till vänster i bilden under VM i optimist 2023. Foto: Marc Graupera Aloma

Vad kan de som du tränar förvänta sig av dig som coach?
- Vad seglarna kan förvänta sig av mig beror mycket på i vilket sammanhang de har anlitat mig. Som klubbcoach är man ofta anställd under en längre tid där utveckling är fokus och man får ofta en väldigt god relation med seglarna. I de fallen är mitt mål att vara både coach, mentor och kompis genom att lära känna seglarna vilket leder till att man gör en utveckling tillsammans. I andra fall som till exempel coach för ett specifikt mästerskap har jag seglarna under en begränsad period och då handlar det mer om att maximera resultat och bygga deras självförtroende inför och under regattan. I de lägena handlar det mindre om utveckling och ett mer kortsiktigt fokus. Samtidigt är det också mitt ansvar att förbereda dem för alla utfall och stärka dem så att de vill fortsätta sin seglingsresa.

Vad anser du är nyckeln till att bli en bra coach?
- Jag tror först och främst att det är viktigt att coachen vill vinna. Jag tror att det är en drivkraft som påverkar allt som du gör. Vill du vinna blir du mer seriös och det tycker jag är något som är viktigt både i idrott och på arbetsplatsen. Jag tror också att en coach behöver ha ganska mycket sakkunskap inom det man vill lära ut. En tredje dimension som är viktig är relationen till seglarna. Där tror jag att man ska vara försiktig att säga att det finns ett rätt och ett fel sätt, man får använda sin egen personlighet och skapa en relation till seglarna baserat på den. Det tror jag är det svåraste som en ung tränare, att hitta den bästa typen av relation. Som coach är jag ett stöd och vi är kompisar, men dynamiken skiljer sig från en vanlig kompisrelation. Att hitta en roll så att man kan utvecklas tillsammans men också kan förmedla kunskap på ett bra sätt är optimalt enligt mig.

Hur ser du på din tränarkarriär på sikt, vad vill du uppnå?
- Det finns en sportslig och en ekonomisk dimension med vad jag vill göra i min tränarkarriär. Till att börja med trivs jag väldigt bra med ungdomar och optimistjollesegling och det beror på att seglarna i den åldern är väldigt mottagliga för input och att jag redan har väldigt mycket kunskap inom området. Det är lättare att coacha när man redan vet saker. Nu har jag varit aktiv väldigt länge så en del av mina seglare börjar närma sig OS-satsningar och då hade jag gärna velat följa dem lite mer, inte att jag vill bli deras coach igen som förr men det vore roligt att göra något projekt tillsammans, åka på mästerskap eller liknande. Då lär vi känna varandra på ett annat plan jämfört med innan.

- Den andra delen är hur jag ser på min försörjning. Seglingen har mestadels varit en bisyssla, det har inte varit min primära inkomst men nu när jag är lite äldre har jag insett att det går att tjäna pengar på segling. Där är jag lite splittrad hur jag vill göra, jag vill förstås tjäna pengar som alla andra men jag vill inte att segling ska bli som ett jobb. Jag vill alltid vara motiverad när jag åker någonstans. Det har varit en styrka för mig att jag inte behöver livnära mig på segling. När andra måste ta jobb för ekonomins skull kan jag ta jobb som jag känner att jag vill göra och det är givande för både mig och seglarna.

Vilka är de mest krävande, föräldrarna eller seglarna?
- Jag tror, som i alla barnidrotter, att seglarna och föräldrarna hör ihop. Det kan liknas ett konsultjobb där föräldern är VD:n och seglaren är medarbetaren man jobbar med. Det skulle jag inte uttrycka som något negativt i sig utan föräldrarna tillför väldigt mycket framförallt i Norden där föräldrarna är en del av satsningen. Jag tror inte att det hade varit kul att jobba så som de gör söderut, där föräldrarna skickar iväg seglarna själva med en coach. Föräldrarna är en viktig del i den relationen jag har med seglarna. Sen är föräldrarna väldigt målmedvetna och vill väldigt mycket och många av dem är ofta vana att bestämma på sina jobb där de ofta är väldigt framgångsrika. Det är sällan jag som coach har problem med min relation till seglaren men en förälder kan ibland sätta käppar i hjulen, men det är ju för att de är engagerade i sitt barns utveckling. Det kan ibland äta upp massor av tid att lösa seglingspolitik, men jag ser det som en nyttig utmaning och en del av jobbet och min personliga ledarutveckling.

- Vad gäller seglarna kan det ibland hända att man måste säga till när någon inte tar sin segling på allvar eller att de blir osams med varandra. Då tror jag att det gäller att vara rak. I det fallet är det också viktigt att skilja på regler som gäller det sportsliga och andra saker som uppfostran, som är föräldrarnas ansvar. Det är viktigt att sätta upp regler som gynnar hela gruppen och vara konsekvent i sitt agerande. I slutändan handlar det om att skapa ett förtroende i sitt ledarskap, vilket alltid är lättare sagt än gjort, avslutar Ton.

Text: Ida Elfving