Search korsar Atlanten, Dygn 5: Fast i fiskenät och funderingar kring miljö

Trött efter tufft segelbyte och min andra nattvakt ligger jag och sover gott i min koj. Båten rusar fram i sjöarna och vibrerar med välbehag i surfarna. Plötsligt ändras ljudbilden och jag vaknar med ett ryck, något slår hårt mot skrovets utsida. Kapten Philip kommer ner och förklara att vi har något runt centerbordet. Alle man på däck.

S/Y Cygnus Cygnus ARC 2018

POS: 19°31. 200 N/ 29°54.600 W

TIME: Midday UTC+1

TWS: 22,9

TWD: 059

COG: 220°

Current speed: 15 kn

Av speed 24 h: 10.9 kn

Max speed:  21.8 kn

24 hours distance sailed: 265 NM

Distance till Saint Lucia: 1812 NM

I går kväll strax innan solnedgången fick vi vårt högerskift och gippar till babord. Vi förväntar oss mer vind på vår mer sydliga kurs, och strax innan midnatt har vinden ökat från 15 till 25 knop. Vi gör ett ganska krävande segelbyte från vårt största undanvindssegel A2, 320kvm till vår minsta Code0, ca 170kvm. Förresten, har vi inget bättre svenskt ord för Code segel, har någon ett bra förslag? Det är mörkt, blåsigt och bökigt men det går bra, båt, manskap och segel förblir oskadda. Fotograf-Fredrik gör sin debut på ett mörkt fördäck, han gör mycket bra ifrån sig, och när vi senare pratar om det inser vi att det finns många likheter med alpin klättring som vi båda sysslat med. Uppgifterna är egentligen inte så svåra men miljön är ibland svår att överskåda och ställer stora krav på planering, kommunikation och samarbete. Gör man allt rätt, i rätt ordning och jobbar åt samma håll går det lätt men gör man fel kan konsekvenserna snabbt bli stora. Vi går och lägger oss nöjda, svettiga och lite höga på adrenalin. Båten går som ett skott och är nu stabil och lättstyrd. Skönt med ett mindre segel för om möjligt verkar vinden öka ännu mer och vågorna bygger på när vi pressar söderut.

På vår nästa vakt, 02-04 är temat för samtalet miljö och hållbarhet. Vi diskuterar globa luppvärmning, det sorgliga i att glaciärerna smälter och det motsägelsefulla i att vi flyger kors och tvärs över jorden och jagar upplevelser i orörd natur. Vi inser att båda känner starkt för miljön. men skulle kunna göra mycket mer, vi inser även att vi delar en passion för tågresande. Jag skrattar igenkännande när Fredrik berättar om hur stressande han tycker att flygresor är men hur rogivande en tågresa kan vara. Nästan lika rogivande som att segla eller vandra. Vi har båda rest ett helt dygn tåg för att kunna åka skidor i nordligaste Skandinavien och inte ångrat en minut av den tiden. Fredrik har flera projekt på gång på detta tema, ”Lokalproducerad skidåkning” och ”Snösäkert”, projekt där han och kollegorna försöker inspirera till mer miljövänlig men spännande och säker skidåkning utan att men behöver flyga. Fullmånen går upp, Fredrik får feeling och experimenterar med slutartider och blixt för att fånga både båt och mångata. Mitt i experimenteten blir vår intet ont anande skeppsfotograf brutalt attackerad av en, lika intet ont anande, flygfisk. Den kommer rakt akterifrån, sniker Fredriks tinning och dunsar in i rutan. Vår förvåning övergår till lättat skratt och sedan till nyfikenhet. Vi får chans att fotografera den mycket vackra, djupt metallicblå och silvriga högtflygande fisken. Vi lämnar över till Greg och Olivier och går och lägger oss trötta men glada för andra gången denna natt. 

En timma före soluppgången kör vi på en stor boll av gammalt fiskenät, flytkulor, plasthandskar, ett par dunkar, ett hemmasvetsat ankare och hundratals meter fiskelina. En sorglig påminnelse om alla garn som driver omkring och spökfiskar. Vi rullar upp vår Code0 och saktar ner båten.

Trots att det är mörkt och går sjö lyckas vi, med hjälp av båtshakar få fast linor i klumpen. Vi drar framåt men det är tvärstopp. Vi kopplar linorna till ett fall och lyckas hissa en hel del av nätet upp ur vattnet men sen tar det stopp även här. Vi har nu jobbat i en timma och inser att vi kommer behöva hoppa i. Ingen ombord är särskilt badglad - själv badar jag väldigt sällan, många år inte alls, det skall vara en riktigt varm sommar för att jag skall tänka på att bada, jag är bekväm av mig och jag är rädd för djupt vatten… Men eftersom Philip tog badet när skotet fastnat känner jag att det är min tur. Jag tar på mig mina sämsta kläder, cyklop och sele utrustad med en vass keramisk kniv, en sågtandad fällkniv, en sax och en tång. Jag hänger i ett fall och vi säkrar upp mig med en lina från fören och en från aktern jag står stadigt i vattenbrynet. Väl på plats kan jag få överblick över trasslet och börja kapa de tampar som går runt centerbordet. I dagsljus och klart vatten är det ganska lätt att få överblick och vi kan snart lyfta ombord nätet. Jag dyker ner en liten bit och kan se att centerbordet har en hel del färgskav men de relativt känsliga fram och bakkanterna ser oskadda ut. Skönt, full fast framåt igen!

Fiskenätet har nu packats i sopsäckar och vi kommer göra oss av med det på Saint Lucia, som kappseglare tar det emot att ta ombord mer vikt men som miljövän känns det skönt att ha städat en liten fläck på vår stora och värdefulla ocean. 

PS

Angående bad.

Förlåt massös Elisabeth, som om möjligt är ännu räddare för djupt vatten än jag, hon avrådde mig å det bestämdaste att inte åka på denna resa och hon gav mig för säkerhetsskull lång sista avskedskram och sa att hon tyckte att det varit trevligt att lära känna mig. Jag vet att hon är arg nu och att nästa massage kommer att göra ont.

Däremot kommer min gamla seglarkompis Fredrik Fehn som jag gjort mina första och kanske äventyrligaste långseglingar med (bland annat Tjörn-Gotland, tur och retur, utan plotter och med bara några av sjökorten) vara nöjd. Han har seglat över atlanten och var mycket noga med att jag inte kommer att få ha röda byxor om jag inte badat på vägen över. En regel som jag fram till nyligen tycket var mycket löjlig.

DS

Text: Fredrik Aurell 

Top