Detta som ser ut att bli vår sista dag började lugnt men nu kör vi full fart mot rom och väntande flyg. Eller som Fotograf Fredrik formulerade det ”kul att det varit lite lugnt ett tag så att det känns som riktig rock’n’roll igen”

S/Y Cygnus Cygnus ARC 2018 – Day 13

POS: 14°21.600 N/ 58°08.300 W

TIME: 13:00  UTC

TWS: 22 kn

TWD: 099°

COG: 315°

WPT BRG: 280

Current speed: 12 kn

Distance to Saint Lucia: 164 NM

24 hours (midnight-midnight):

- Average speed 7,9 kn

- Distance sailed: 190 NM

- Max speed: 15,8 kn

Hela eftermiddagen igår gjorde vi fin fart. Vädret var härligt, det blåste lagom för avslappnad crusing. Det var varmt och skönt, lagom med moln för att man skulle kunna vara ute mycket utan att bli trött och stekt. I takt med att det mojnat har seglingen blivit mindre krävande, och kanske för att alla numera känner sig mer hemma med varandra, är det uppenbart att stämningen har blivit mer lättsam och tramsigheten alltmer utbredd. Till exempel spelar vi nu ofta musik på eftermiddagarna när folk kryper fram ur sina kojer efter sin lunchtupplur. Musikvalet är oftast ganska okonventionellt med fokus på roliga låtar, ibland är det gladcountry som och ibland är det Marie Callas som dånar ur högtalarna. Inte alltför sällan blir det spontan sittbrunnsdans eller allsång. En besättningsmedlem som skall förbli namnlös och som annars anses vara ganska seriös och säkerhetsmedveten tyckte att lite naken kroppssurfing från badstegen i 11 knop kunde pigga upp. Kapten Philip var inte imponerad, men kölhalningen ställdes in när han fick reda på att en säkerhetssele trots allt använts. Som så ofta i grupper som fått tid att mogna har vi utvecklat en gemensam jargong. Är maten god försöker vi härma Alain när han härmar viktiga Japaners gutturala ”ohhh” morrning, så skall man tydligen göra när något är väldigt gott. 

Men den avslappnade stämningen är inte bara tramsig, den påverkar även våra mer seriösa samtal, vår samarbetsförmåga och vår kreativitet. Detta har varit helt uppenbart då vi behövt arbeta tillsammans på att komma på lösningar till mekproblem, t.ex., när vi fixade fallet i masttoppen, knöt ner rodret i full fart, byggde en ny kick etc.  Det har också påverkat hur kreativa vi blivit när det kommer till att laga mat. Varje måltid är en fest.

En lustig sak med måltiderna och vakterna är att vi fortfarande använder UTC tid ombord, samma som vi hade när vi började. Men eftersom vi seglat snart 5000 km västerut har vi korsat fem tidszoner och dygnet har förskjutits fem timmar. Det har varit trevligt då det innebär att vakterna ändrat skepnad under resans gång. Mitt och Fredriks ”morgonpass” kl 08-10, var i början ett dag pass men är nu ett ganska mörkt pass som slutar med bara en antydan till soluppgång. Vi insåg tidigt att måltiderna måste flyttas så middagen försöker vi äta ungefär en timma före solnedgången. Men Alain vår frukostkock har svårt att bryta sina rutiner så vill man ha nylagad frukost får man sikta på en alpin start. Frukost dukas alltid fram 7:45 UTC vilket är ungefär 2:45.

Natten var stökig, samma vädermönster har nu upprepat sig fyra dygn i rad, lugnt och stilla fram till midnatt lokal tid. Sedan tilltagande molnighet, duggregn, kraftigt höger vrid och sedan tre till fyra timmar med tropiska regnoväder. Det är svårseglat och bökigt så vi har inte sovit så mycket. Men vi klarade en natt till utan att göra sönder något och denna gång dog inte vinden ut på morgonen som den gjort tidigare. Utan vi verkar för en gångs skull få det väder som prognosen förutspått. Håller sig detta har vi fin vinkel och lagom med vind på målrakan och kommer att angöra Saint Lucia någon gång tidigt i morgon bitti. Sedan midnatt, för 13 timmar sedan, har vi snittat 10,5 knop. Vi har alltså avverkat 140 sjömil, det är nästan halva sträckan mot mål. Håller vi denna fart så har vi 16 timmar kvar. Men det är havskappsegling vi pratar om så 16 timmar är bara en kvalificerad gissning. Jag skulle lägga på några timmar eftersom vi säkert måste sakta ner i lite i de nattliga regnovädren. Men vi har faktiskt inte så bråttom längre, vi skall bara vara i hamn innan morgonen så att våra franska vänner och vår fotograf hinner få stämpel i sina pass och hinner med färjan till flyget kl 14.

Till lunch åt vi en god sallad signerad Alain. Den bestod av ris, avokado, tomat, mozzarella, vår sista isbergssallad och kidneybönor, den var smaksatt med vinigrette och lite cayenne. Till middag åt vi vår näst sista frysta mat från Cocotte, hemlagad lasagne. 

Djurlivet har ändrat sig något nu när vi närmar oss kusten. Under hela natten hade vi bara tre flygfiskar på däck, en ”abborre” och två ”vanliga”.  Tur att vi igår lyckades ta Fotograf- Fredrik efterlängtade bild. Hand har nu lugnat sig betydligt med sin flygfiskhets och han säger att han nu känner sig redo att åka hem till fru och barn, skönt.

Färre flygfiskar, men istället kom en flock lite mindre delfiner och hälsade på strax innan solnedgången. Däremot har vi seglat igenom stora öar och långa band av ”Sargassum”. Det är en flytande brunalg som är vanligt förekommande på Atlnten hela vägen från Florida till Frankrike. Man tror att den blivit vanligare på senare tid och alla båtar som seglar ARC ombeds delta i ett forskningsprojekt och rapportera in förekomsten. Tången driver upp på stränder i Texas, Kariben, Brittiska öarna och Europeiska fastlandet. Där ligger den och ruttnar och blir ett hinder för människor som vill njuta av välstädade stränder. Vi dokumenterade plats, skattade utbredning och fångade och fotograferade tången. Kul att vi äntligen fick vara marinbiologer nästan på riktigt.

Att vi nu närmar oss land påverkar definitivt allas humör och jag vaknar upp till någons glada visslandes i köket och en konversation i sittbrunnen om vad som skall bli de första personerna skall äta när de kommer iland.