Månen har ännu inte kommit upp och Atlanten är lika mörk som under täcket jag kommer ifrån. Jag älskar nattvakterna där jag kan sitta ensam i mörkret medan båten rusar framåt. Autopiloten styr och det betyder tid till att få läsa och filosofera över livet, men också regelbundet kolla att kursen är korrekt och att inga andra båtar är nära.

“Sol do Brasil, Sol do Brasil, här är Anna Lisa, Anna Lisa, Anna Lisa”

Till dess att månen stiger upp och förvandlar havet till lysande silver, är mörkret som en kompakt vägg och båtens stäv kan inte ses, trots att “Anna Lisa” bara är 30 fot lång. Men helt mörkt är det inte, för i vattnet kommer det från och till lysande strimmor. Snabbt kommer de upp mot mig och försvinner sen igen - som om det fanns norrsken i vattnet. Det måste vara delfiner och andra rovdjur som jagar och får marelden att lysa svagt grönt. När delfinerna ibland hoppar upp ur vattnet och landar med ett brusande plask nära mig, får jag en chock.

När du blir van vid mörkret är det inte längre hotande, men mer som en trygg och varm filt. Det är när vi seglar på natten som magin uppstår.

Jag ser länge på de glänsande missilerna i havet och när jag ser framåt för att kontrollera att allt är okej, blir jag förvånad. En röd och två vita lanternor lyser framför oss. I mörkret är det svårt att bedöma hur nära det andra skeppet är. Är det kanske kraftiga ljus långt borta eller är det svaga ljus nära? Är det något jag måste oroa mig för?

Jag är glad att det inte är på 70-talet vi seglar över Atlanten, och att vi har moderna navigationsinstrument ombord på båten. Särskilt på natten är det en säkerhet och en skön hjälp. AIS:en på kartplottern bekräftar att vi är på kollisionskurs med ett fartyg. Det 172 meter långa fraktskeppet kommer snabbt mot oss, men trots att det enligt maritima bestämmelser är motorfartyget som ska väja, verkar det inte som om de tänker göra det nu.

“Sol do Brasil, Sol do Brasil, här är Anna Lisa, Anna Lisa, Anna Lisa”. Jag har sett fartygets namn på AIS:en och anropar på VHF- radion.

“Sol do Brasil. 06, noll-sex”, svarar en röst på korrekt engelska.

Ofta tar det lång tid innan lastfartygen svarar, om de överhuvudtaget gör det, så jag är glad över det snabba svaret. Jag föreställer mig en brasiliansk styrman i vit kortärmad skjorta som står på bron med mikrofonen till VHF-radion i ena handen och en kopp kaffe i den andra.

”Här är Anna Lisa”, fortsätter jag på engelska efter att ha bytt till kanal sex. ”Ser du oss? Vi är på en kollisionskurs.”

Efter en längre paus svarar brasilianen igen. Att han inte svarar omedelbart får mig att tro att han först måste titta runt. ”Ja, jag ser dina lanternor, men jag ser dig inte på radarn.”

Han ser oss inte? Musklerna i ryggen spänner. Vi har ingen AIS-sändare ombord på “Anna Lisa”, endast en mottagare, hade de sett oss på den? Vi är ute på öppet hav med fri syn, i bra väder, men han ser oss ändå inte på radarn. Och han såg inte våra lanternor förrän jag anropade på VHF:en. Kanske är det därför både han, och den japanska fisketrålaren vi träffade för 12 dagar sedan, inte väjde för oss? Han kunde dock ha agerat när han såg lanternan i masttoppen, men kanske hade han aldrig upptäckt oss om vi inte anropat på VHF:en?

Det tar lite tid att ändra kursen, för vi går plattläns med två spirade försegel. Men vi rullar in det ena och ändrar kursen 40 grader till styrbord. Vi går fria från varandra med god marginal. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om vi inte alltid hade en på vakt ombord. Vi har inte sett andra båtar på tolv dagar. Dag och natt har vi suttit i sittbrunnen och tittat ut över havet. Ibland verkade det ganska dumt. Inget hände. Vädret var stabilt och det var som om vi var de enda människorna i hela universum.

Jag pratar lite mer med fraktfartyget innan jag väcker Margareta så att hon kan ta över vakten. Hon får troligtvis ännu en nattvakt där inget händer. En nattvakt där hon kan sitta och filosofera och njuta av livet och troligtvis kämpa med att hålla ögonen öppna.

Vi har träffat andra långfärdsseglare som går ner och sover hela natten - för det finns ju inga andra där ute till sjöss. Hade skeppet Sol do Brasil sett dem? Kanske har de larm på AIS:en och radarn? Eller kanske hör de inte larmen. Jag är åtminstone glad att vi hade någon på vakt när vi träffade det brasilianska lastfartyget.

Text: Thomas Veber