Martin Strömberg
När Martin Strömberg kommer på tal går mina tankar direkt till havskappsegling, men den professionella karriären började långt innan Ericsson Racing Team och det som numera heter The Ocean Race. Martin har både seglat på världstouren i matchracing och deltagit i America’s Cup. Man kan ju fråga sig hur det kommer sig att en till synes alldeles vanlig kille från Orust hamnar i den typen av sammanhang? Det finns ju sällan enkla svar på stora frågor men efter en pratstund med Martin tror jag en del av förklaringen ligger i ”drömmar och driv”.
Martins meritlista är lång, unik och imponerande. Det är en omöjlig uppgift att försöka koka ner hela hans resa på några sidor i ett magasin, men
vi gör ett försök att i alla fall skrapa på ytan. Historien tog sin början under senare delen av åttitalet.
– Jag spenderade mycket tid med mormor och morfar i Lysekil. Det var inte så mycket segling, men havet och äventyret var ständigt närvarande. Morfar kommer från Kornö. Hans pappa hade en skuta där morfar inledde karriären till sjöss med att handla sten i Bohuslän, och avslutade den som sjökapten på ett containerfartyg som bland annat gick på Sydney.
Från Orust till världshaven
Född: 1982
Uppvuxen: Orust
Karriären i korthet:
Seglingsgymnasiet i Lerum
Matchracingsegling 2001 och framåt
Storbåtssegling i Asien och Australien 2003-07
Vinst i Volvo Baltic Race 2004
Segelmakare för Oracle Team USA i America’s Cup 2007
Fyra Volvo Ocean Race varav en seger med Groupama 2011-12
Foto: Yann Riou/ Volvo Ocean Race
Martin började på seglarskola i Stenungssund, först seglade han Optimist och E-jolle, sedan matchracing.
– Under ett antal år arrangerades en form av seriesegling i ungdomsmatchracing här på västkusten. Klubben hade några M60-båtar, en nedskalad version av Whitbreadbåtarna, som vi fick låna. Att segla kölbåt och segla i lag blev en viktig del för mig. Jag gillade både lagarbetet och känslan av att utvecklas tillsammans.
Foto: Sam Greenfield/Dongfeng Race Team/Volvo Ocean Race
“Kombinationen av segling som äventyr och sport lockar och driver mig än idag. Intrum Justitia i Whitbread Round The World Race 1993–94 var ett av de första projekten som jag följde mer noggrant. På den tiden var det mycket äventyret som fångade min uppmärksamhet. Det var inte ”bara” kryss-länsbana, utan ytterligare dimensioner att hantera, både som enskild seglare och idrottsligt."
Martin gick på seglargymnasiet i Lerum. Därefter arbetade han som segelmakare. Han kvalificerade sig också till Sailing Factory, ett initiativ inom ramen för Victory Challenge.
– Syftet med projektet var att lyfta unga matchracingseglare. Under ett år tog man fram två besättningar i matchracing; en manlig och en kvinnlig. Utifrån den satsningen formades senare ett gott gäng som kallade sig för Svea Sailing Team. Vi körde regattor i både Sverige och ut i Europa. Målet
var att klättra på världsrankingen och vi vann bland annat guld på student-VM i Rimini 2004. Vi åkte också på några ungdomstävlingar i Australien och Nya Zeeland, vilket
i sin tur ledde till att vi blev en del av ett nätverk med utbytesverksamhet.
Foto: Yann Riou / Volvo Ocean Race
Martin hade vid den här tidpunkten inte på allvar börjat snegla på havskappsegling, men det hade vännen Emil Wiberg som ansökte till ABN AMRO i Volvo Ocean Race 2005-06. Emil kom ganska långt i uttagningsprocessen men räckte inte hela vägen fram. Istället lärde han känna Hans Horrevoets*.
– Hans blev en stor förebild på den här tiden, speciellt
för unga seglare i Holland, men också för vårt gäng här på västkusten. Han skapade många möjligheter för ungdomar, inte minst med båten Holmatro som vi, tack vare Emil, fick vi låna till Sverige en sommar. Tillsammans med GKSS
fick vi upp en ekonomi kring det där, och jag tror det är en nyckel till lyckad ungdomsverksamhet, att stötta på plats där initiativ och drivkraft finns.
Foto: Gustav Morin/Volvo Ocean Race
“Nätverkandet har varit avgörande för min karriär. Det finns en lång rad personer som betytt mycket för mig under resans gång, både vad gäller utveckling och stöttning. Ni skall ha ett stort tack!”
Projektet blev en viktig pusselbit i Martins karriär. Nätverket växte ytterligare och öppnade dörren till ett jobb som segelmakare för BMW Oracle och America’s Cup. Efter projektet gick flera Oracle-seglare till Ericsson Racing Teams internationella besättning i Volvo Ocean Race 2008-09. Martin rekryterades till lagets skandinaviska båt, Ericsson 3. Han var yngst ombord.
– Ericsson var ett tvåbåtsprojekt. Enligt reglerna fick man bara bygga två båtar om båda deltog i racet. Spanska Telefónica hade till exempel en internationell besättning och en där majoriteten var spanjorer. Ericsson bestämde sig för att fylla sin andrabåt med seglare från Skandinavien och plötsligt fick jag chansen att uppnå en av mina största drömmar.
Efter Ericssonprojektet rekryterades Martin till franska Groupama 4 som han vann Volvo Ocean Race med 2011-12. Därefter har han seglat ytterligare två omgångar, först med Dongfeng Race Team 2014-15 och sedan med Turn the Tide on Plastic 2017-18.
– Både Ericsson och Groupama var fantastiska projekt där det fanns gott om tid, bra med resurser och fina sportsliga förutsättningar. Trots det är nog Dongfeng ändå det projekt som jag är mest stolt över. Vi var utpräglade underdogs. Jag och Charles (Caudrelier, skeppare) var kanske de enda som trodde att vinst låg inom räckhåll. Charles är otroligt analytisk vad gäller prestanda, så redan när han ringde mig dryga halvåret före start, kände jag på mig att vi skulle göra en bra insats, trots att förberedelsetiden var knapp. Även om det inte blev totalseger den gången (Dongfeng slutade på tredje plats), lade vi utan tvekan grunden till vinsten omgången därpå 2017-18.
Foto: Ainhoa Sanchez/Volvo Ocean Race
Under de tio år som Martin har varit involverad i The Ocean Race, som tävlingen numera heter, har det hänt en hel del med reglerna. Man har till exempel gått från en ganska radikal utvecklingsklass till ren entyp för att i kommande race segla en variant av Imoca 60.
– Det fanns såklart performanceskillnader mellan Ericsson och Groupama, men det stora klivet togs när vi gick från VO70 till VO65. Förändringen var ju mer eller mindre nödvändig för racets överlevnad, men jag tycker inte det är rätt väg att gå i längden. Utvecklingsarbetet är en väldigt givande och viktig del i träningsupplägget, vilket samtidigt också gynnar branschen.
Foto: Yann Riou / Volvo Ocean Race
Samtidigt gjorde AIS:en entré.
– Så fort man var inom synhåll hade man data på den andra båten, något som skapade mer stress och ökade trycket på besättningen. Fältet blev tightare, båtarna klumpade ihop sig mer, samtidigt fanns inte riktigt de där extra skruvarna som man tidigare haft, och kanske också kunnat gömma sig bakom. Det är inte omöjligt att vissa VO70-båtar kunde gått snabbare, men att besättningen inte trodde det fanns mer att hämta och nästan gett upp vissa delar av sailcharten. Det är svårt att avgöra när man har samma verktyg, då finns det inga ursäkter.
Det nya entypskonceptet påverkade också arbetet ombord.
– Pushade man en VO70 för hårt var det i regel båten som gick sönder. Kanske på grund av det blev livet ombord något snällare mot besättningen, man vågade inte trycka på i alla lägen. I VO65 var man tvungen att trycka gasen i botten hela vägen. Så länge båten höll var det bara att pusha hårdare och desto mer utsatta blev vi som seglare.
Foto: Turn the Tide on Plastic/Volvo Ocean Race
“Havet påminner ständigt om vad som händer med klimat och miljö. Hållbarhet är en viktig fråga för mig , och det var väldigt inspirerande att kombinera segling med den typen av frågor i TTTOP.”
Martin har varit med om både tuffa motgångar och fullkomliga succéer när nederlag på det mest oväntade och överraskande sätt vänts till seger. Själv tänker jag på när Ericsson 3 först höll på att sjunka utanför Taiwan för att därefter ta igen en åtta timmar sen start och vinna den längsta etappen i racets historia.
– Det var förstås en fantastisk känsla. Det finns många liknande historier inom min segling, som när vi bryter masten på Groupama och skär mållinjen som trea på etappen och så småningom vinner hela racet totalt, eller när masten på Dongfeng gick sönder.
För att friska upp minnet lämnade Dongfeng Auckland som totalledare. Banan gick genom Södra Ishavet och målet var Itajaí. Laget gjorde bra ifrån sig och låg i ledningen när masten gav vika cirka 240N från Kap Horn.
– Det var ett tungt slag. Istället för att slåss om etappseger, och för min egen del även möjligheten att runda Kap Horn som första båt tredje gången
i rad, bytte vi fokus och gjorde en farlig situation så säker som möjligt. Det fanns inga andra alternativ än att bryta, men vi lyckades komma tillbaka och vinna etappen efter. Det är något speciellt som händer i en sådan situation. Stora motgångar kan sammansvetsa hela laget och göra de gemensamma målsättningarna väldigt tydliga.
Foto: Turn the Tide on Plastic/Volvo Ocean Race
2020 blev inte riktigt som tänkt för någon av oss. I skrivande stund råder fortfarande viss osäkerhet, men blickar man bortom pandemin ser Martin flera spännande uppslag.
– Drömmen är att fortsätta segla. Det finns många utmaningar runt om i världen med att hjälpa team i olika race. Jag ser med intresse på vad som händer med The Ocean Race. Den nya OS-klassen Mixed Of shore Double handed Keelboat känns även den intressant. Den typ av havskappsegling jag ägnat mig mest åt påminner mycket om shorthanded. Att segla en VO65:a på åtta personer dygnet runt är inte samma sak som att segla med full besättning. Det gäller att vara väldigt mångsidig och ha koll på det mesta. Erfarenhet av att ha seglat med många olika team och nationaliteter är också en styrka. Dessutom passar formatet mig väldigt väl som det är nu, med en hyfsat lång segling på tre-fyra dygn, avslutar Martin.
Text Anna-Lena Elled