Den röda brännmaneten kan vara gul, orange eller rödaktig. De kraftiga munarmarna på undersidan klockan kan även gå mot brunt. Från hela klockans undersida sitter många och långa trådar vilka bränns kraftigt. Klockans ovansida bränns inte. Brännmanetens polyper är mycket små. Förekomsten av brännmaneter varierar mycket mellan olika år. Födan består av plankton, kräftdjur, fisk och andra maneter såsom öronmaneter. Fiskarten vitling kan ibland ses simma runt och söka skydd på undersidan av brännmaneter. Av okänd anledning så verkar inte vitling bedövas av trådarnas nässelceller.

Havet är djupt, nere på botten där är det toppen, lär dig något och njut. Atlantenöverfarten gav mersmak, vi dyker ner i marinbiologins värd och kikar närmare på den flora och fauna som finns under ytan! Denna vecka bekantar vi oss med brännmaneten!

Artfakta
Namn: Röd brännmanet

Latinskt namn: Cyanea capillata

Storlek: 40 cm

Grupp: Nässeldjur

Undergrupp: Maneter

Andra namn: Gul brännmanet

Ursprung: Marin miljö

Livsmiljö: Det fria vattnet

Var bor dom?

Den förekommer i de kylslagna vattnen i Arktis, norra Atlanten och norra Stilla Havet, dock sällan söder om 42° nordlig latitud. Noteras bör att tillväxt hos de enstaka individerna hämmas i varmare vatten, varför de största exemplaren påträffas i de kallaste vattnen. Den röda brännmaneten förekommer fritt simmande från vattenytan och neråt, och både nära kusten och ute till havs. Vid västkusten, där vattnet är saltare än i Östersjön, finns de oftast i de högre vattenskikten. I Östersjön kan man hitta dem på större djup, där vattnet är saltare än vid ytan. Där finns vanligtvis bara unga små individer av brännmaneter, och de verkar inte kunna föröka sig i Östersjön.

Giftighet 

Den enda delen av brännmaneten som inte "bränns" är klockans ovansida. Brännmaneter utsöndrar ett gift från sina tusentals nässelceller, vilka dels sitter på tentaklerna, men i högre antal allt närmre manetens mun. Beröring av tentakler är mycket obehagligt och tämligen smärtsamt. Att simma eller dyka rakt på eller igenom ett större exemplar, så att stora delar av kroppsytan kommer i beröring med maneten fordrar sjukhusvård.

Även på döda maneter eller delar av maneter utlöses dess nässelceller på samma sätt som på levande organismer. Att till exempel kasta stenar på brännmaneter i syfte att kunna bada är därför kontraproduktivt. Upptäcks enstaka exemplar på en badplats kan man plocka upp dem på land med hjälp av en håv. Maneten torkar då snabbt ut och även dess nässelceller förstörs.

Behandling sker först och främst genom att kvarsittande tentakler plockas bort med pincett. Många "huskurer" finns beskrivna, och av dessa måste främst metoden "att skrubba såren med sand" avskrivas, detta förvärrar endast skadan även om kvarvarande tentakler först har tagits bort. Spolning med saltvatten eller vinäger kan ge viss lindring, saltvattnet ger också kylning som hjälper till att lindra. Svåra fall behandlas på sjukhus med antihistaminer och (vid behov) hjärt-lungräddning. De flesta dödsfall i samband med brännmaneter beror dock på drunkning eller hjärtinfarkter på djupt vatten.

Alla djur påverkas inte på samma sätt av giftet. Röd brännmanet ingår i dieten hos bl.a. Havslädersköldpadda som periodvis äter stora mängder av den.