Drömmer du om att permanent kasta loss och flytta ombord? I en serie om tre delar berättar Magnus Lindén om sina erfarenheter att ta steget och permanent bosätta sig på sin båt! 

Magnus Lindén har spenderat en stor del av sitt liv ombord segelbåtar, både egna och som charterskeppare, där han samlat på sig över 100 000 sjömil i benen och ett virtuellt biblotek av erfarenheter och rövarhistorier i huvudet. På sin hemsida skriver han om sina äventyr och delar med sig av sina erfarenheter.

Lucina och jag har flyttat ombord på Sarita och har nu havet som närmaste omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset gick påsken 2017. Vilka förväntningar och farhågor hade vi inför förändringen i vår livssituation? Förväntningarna kändes enklare att klargöra än farhågor för mig men för Lucina var det tvärtom. Jag har i omgångar bott på båtar förut under min tid som charter- och leveransskeppare. Så jag visste ungefär vad jag kan förvänta mig av ett liv ombord och vad jag vill få ut av det även om det fanns några stora skillnader från då det var mitt yrke. För Lucina var detta däremot helt nytt.

Den största skillnaden för mig jämfört med tidigare är motivet till att bo på båt. Då var det ett fantastiskt sätt att tjäna pengar på som inte bara gjorde det möjligt att segla på heltid utan också gav nya upplevelser av nya platser och var ett ”äventyr”. Nu är det mer ett medvetet val av livsstil. Dels för att vi älskar att segla, men också för att bo ombord en segelbåt passar in på mycket av våra andra värderingar, värderingar som för mig vuxit sig starkare med åren. Det handlar om att komma till en miljö där inte konsten att få ihop livspusslet skapar så mycket stress. Det handlar om att leva närmare i samklang med naturen med minskad miljöpåverkan.

Det handlar om en boendeform som i sin komplexitet också har en enkelhet på många sätt. Man behöver inte, och har inte plats för, mycket prylar. Man är beroende av sin egen förmåga och kunskap all lösa situationer som uppkommer och vid misstag får man ta konsekvenserna själv, och det sker omedelbart. Man kommer bort från mediabruset och oundvikligt närmare sig själv. Så våra förväntningar är, förutom att segla och uppleva nya miljöer och kulturer samt träffa nya människor, också att få en livskvalitet som denna förändring av prioriteringar i livet förhoppningsvis kommer att ge oss.

En annan skillnad är att vi nu kan bestämma själva över vad vi vill göra, vi har inget program vi måste följa eller semesterveckor vi måste se fram emot och utnyttja maximalt. Det positiva att inte behöva ha en inrutad vardag där planerna görs långt i förväg är något vi ser fram emot. Och att vi inte vill ha en bestämd plan är något som vi upplever många har svårt att ta in. Frågor om när vi kommer tillbaka och vilken rutt vi ska ta är de vanligaste när vi säger att vi har flyttat ombord. Men vi vill låta lusten och möjligheterna styra dit vi ska och det kan ändras snabbt, så vi planerar korta perioder i taget. Vi kommer däremot ta ombord gäster för att vi tycker om att dela våra upplevelser med andra, och det bidrar till att täcka våra kostnader.

För vi har det där med ekonomin. Att som förr ha en ägare som stod för både lön och båtkostnader är något som i grunden inte förändrats, skillnaden är att det är vi själva som är ägarna numera. Något som nog mer kan skrivas som farhåga snarare än förväntan. Egentligen känns det inte som någon stor farhåga då jag och Lucina är överens om vilken livsstil vi ska ha ombord, inklusive vad vi ska spendera pengar på. Vi har redan nu valt att begränsa det som vi anser nödvändigt och om vi behöver köpa något gör vi det begagnat om det är möjligt. Att köpa kvalitetskläder som någon kastat i Statsmissionens affärer för 49 kronor kilot bidrar inte bara till återvinning utan också till Statsmissionens arbete. Det känns mycket bättre än att handla nytt i butiker. 

Förändringen är att ta det ett steg till och begränsa antalet prylar ytterligare. Det är också lättare på en båt där utrymmet gör att man inte kan ha för mycket ombord. Vi har också talat om och är överens om vår bekvämlighetsnivå, vi vill leva enkelt. Det betyder att vi inte har behov av att gå på restauranger och ligga i marinor utan trivs bäst med att ankra på svaj och äta av det som produceras lokalt. Samtidigt vill vi då och då unna oss lite lyx med ett besök på en taverna, men då det inte blir så ofta är det något vi uppskattar desto mer.

Ekonomiskt har vi också sparat ihop en buffert och jag har en bostadsrätt och Lucina ett hus och sommarstuga som finns i bakgrunden som kapital som kan ge oss inkomster under tiden. Dessutom får jag numera pension, inte speciellt mycket då jag arbetat utomlands på båtar mycket, men mer än tillräckligt för att vi ska klara oss med allt det vi behöver.

Just det senare var det som kröp upp när jag började tänka på mina farhågor. Med Jante på ena axeln och Luther på den andra så började jag få dåligt samvete av att jag skulle få pengar utan att behöva göra en motprestation. Hur jag kommer att hantera den situationen blev plötsligt en farhåga, något som förvånade mig. Nu känns det fortfarande konstigt men det dåliga samvetet har börjat försvinna så sakteliga, jag har ju dock tjänat ihop till pensionen.

En annan farhåga är andra sidan av myntet när det gäller en av förväntningarna. Det handlar om att komma bort från mediabruset och närmare mig själv, vem jag är och vad jag står för. Jag levde i en stressad värld med storstadens trängsel och stress som gjorde att jag småsprang i rulltrappan på väg till tunnelbanan (det kan vara ett tåg på perrongen) och en titt på mobiltelefonen för att kolla mail och uppdateringar av sociala medier ingick som en naturlig del av vardagen. Att vara ensam med mig själv har jag haft svårt att ta mig tid för. Jag har tagit små steg mot ett liv med mindre stress och mer närvaro i nuet. Innan vi blev permanentboende ombord så flyttade jag till Lucinas hus i Järna och umgicks med höns och katter efter jobbet istället för AW, kultur- och krogliv (vilket jag aldrig varit riktigt bra på). Där fanns inget bredband och TV:n hade endast markkanalerna. Att inte följa någon av de många serier som gick på de kommersiella kanalerna var nästan som en befrielse. TV-tittandet gick ner betydligt och jag kunde sitta på en stol i gräsmattan utanför huset i Järna och skriva på inlägg och annat medan jag ”vaktade” Humle och Dumle (två hönor) som hade delad vårdnad om fyra små kycklingar som växte så det knakade. Vi hade två katter, och en havsörn som häckade i närheten, som kunde störa hönsens tillvaro även om de när de hade kycklingarna ofta var i en inhängnad bur. Kycklingarnas pappa, Punkis, gal ikapp med granarnas tuppar, småfåglarna kvittrade som alltid på våren och en hackspett smattrade energisk på grannens träd. Så tillvänjningen med att flytta ombord på en båt och komma närmare naturen och mig själv började redan i Järna.

Men med mobiltelefonen och sociala medier har jag byggt upp en relation som jag har större farhågor omkring. Dels för att det är en del av min ”affärsverksamhet” med bokförsäljning, kurser, föredrag och seglingar ombord Sarita, men också för att det har blivit en vana. Det där med att titta på mobilen det sista jag gör innan läggdags och första på morgonen är inte ett bra tecken. Jag vet av erfarenhet av de fem somrar jag spenderat ombord på Sarita i Medelhavet att behovet minskar när upplevelserna ombord ökar, men suget finns där. Regler för skärmtid ombord är bra att sätta upp för att förebygga ett beroende.

Farhågor gällande livet ombord i övrigt var inte så många. Beslutet att bryta upp från livet med ett fast arbete i en storstad mot ett liv ombord en båt har länge grott i både mig och Lucina, först på olika håll och sedan vi träffades också tillsammans. Så det är nog snarare en känsla av att äntligen blir det av som infunnit sig. Men samtidigt så märks det att ju närmare vi kom avresedatum, desto mer påtaglig blev förändringen (i takt med att möbler och inredning försvann i Lucinas hus inför uthyrningen). Det var många känslor som kom upp vilket det nog alltid gör vid en stor förändringar. Det här med saknaden av barn, släkt och vänner är något jag av erfarenhet vet går att hantera. Vi kommer komma hem då och då på ”semester” och vårt hem står öppet för besök, och det finns sociala media och internetlösningar för kontakt.

Har jag ingen farhåga när det gäller båten? Nja, erfarenheten säger mig att det mesta går att ordna, så egentligen inte. Men jag kan nog känna att med en ökad ålder så har jag blivit försiktigare. Bilder från överseglingar i min ungdom med gennakerns underlik doppad i vattnet när båten flyger fram över havet gör mig frågande till varför jag inte minskade segelytan tidigare. Och i den andan så finns en viss oro inför hårt väder, både till havs och på ankarplatser. Oron över att dragga när vinden är stark och byig och att få hantera kulingar och stormar till havs finns där. Samtidigt vet jag att med en bra båt och kunnig besättning så är livet ombord säkrare än de flesta andra sysselsättningar. Så det är med tillförsikt jag gett mig i kast med den nya fasen i livet, att bo ombord på en båt som jag själv är delägare i.

Del tre kommer att handla om våra åtta skäl till varför vi flyttade ombord på en segelbåt.