Coronasegling

Under 2016-17 gjorde Thomas Veber för tredje gången en långtur i 30-fots segelbåten Anna Lisa. Tillsammans med familjen seglade han genom Medelhavet via Afrika till Karibien på 15 månader. Seglatsen dokumenterades av SVT och resultatet syntes i tredje säsongen av tv- programmet “Familjer på äventyr”. Thomas gästar Search regelbundet med sina inspirerande och lärorika artiklar. Här “coronaseglar” han hem nyinköpta båten till Skanör från Medelhavet.

I januari köpte vi en båt i Medelhavet. Just då var det en fantastisk idé. Vi skulle ha hela våren och sommaren i Spanien, och under hösten skulle vi långsamt segla hem via Europas floder och kanaler. Men i mars kom Corona, och det var helt plötsligt inte alls någon bra idé att ha båten utomlands.

    Planen var, att vi skulle segla och ankra, men nu låg båten i hamn, och hamnavgifterna skulle snart ticka på till ett astronomisk stort antal tusen euro. I slutet på maj lyckades jag och tre kompisar att komma över gränsen till Spanien, vi kom ombord på båten och tre veckor senare var vi i Östersjön efter en mer eller mindre non-stop coronasegling runt halva Europa.

    Vi seglade förbi floden Guadiana, portugisiska ögruppen Berlengas, galiciska Islas Cies och flera städer längs sydeuropas kust som jag på något sätt har en relation till, eller en dröm om att få en relation till. Spännande och intressanta platser som vi passerade på vägen.

    Så synd att bara passera kan man tycka, men det var det faktiskt inte. Vi fick ju ett annat äventyr. Ett äventyr som faktiskt var mycket bättre, för vi fick segla. Långa sträckor på havet, där vi verkligen kom nära vattnet. Inte bokstavligen, som när vi la båten stilla för att bada, men mentalt. Vi bildade ett nytt team, och en ny relation på de 2400 sjömilen från Mallorca till Skanör. 

    Länderna på vår styrbordssida kändes som en helt annan värld än den vi hade ute på båten. Det var dem och oss. Inte bara som landkrabbor och sjömän. Det var där inne på land som problemen fanns. På land var det Corona, ekonomisk kris, turister som inte kom och stängda gränser. Men ute på havet fanns det inga problem. Vi bara seglade och njöt av livet. Vårt största problemet var att hitta på vad vi skulle äta till middag. Om det blev dåligt väder fixade vi även det. Vi var fria och lyckliga.

    Känslan av frihet förstärktes när lekfulla delfiner anslöt sig till oss. Var det på grund av Corona och mindre trafik och förorening att det var så otroligt många? Vi har alltid träffat delfiner på våra seglingar, men aldrig lika många som när vi nu gick för motor i lätt motvind uppför Portugals kust. På långt avstånd såg de oss.

    "Hej, där är någon vi kan leka med", sa deras kroppsspråk när de hoppade upp ur vattnet och som värmesökande missiler styrde direkt på båten. Det var hela flockar som kom till oss. De var framför båten, bakom båten och bredvid båten samtidigt. Jag satt i fören, med fötterna dinglande utöver sidan, med delfinerna simmande i sidled så att de kunde titta upp på mig med ena ögat. Jag behöver inte mer av livet än det livet erbjöd mig då. En båt full av mat, vatten och härliga människor. Runt om oss blått hav och vilda, glada djur så nära att jag kunde röra vid dem om jag ville.

    Medelhavet blev Atlanten, som blev Engelska Kanalen. Den blev allt för snabbt till Nordsjön och de första 2200 nautiska milen försvann på nolltid. Efter exakt tre veckors segling stängde slussportarna sig bakom oss i Brunsbüttel, och vi slussade in i Kielkanalen. Men det var inte bara portarna till en sluss som stängdes. Det var porten ut till världen. Nu var vi nästan hemma.

Text Thomas Veber

"Vädret, havet och delfinerna var snälla mot oss över Biscaya. Vi var sällan under 7 kn så det var även en snabb översegling."

Top