Atle 9 år, Alma 11 år och Axel 14 år seglade i höstas ARC:en från Las Palmas till St Lucia, men deras äventyr började redan i somras.

De tre syskonen har sedan i juni bott på familjens Arcona 400 och seglat genom Europa, över Atlanten och runt i Karibien. Sex månader efter avresan i Sverige pratar vi med Alma och Axel om framför allt seglingen över Atlanten, men också lite annat.

Jag, Rebecca, hade förmånen att träffa Alma och Atle på Las Palmas och fascinerades redan då av deras äventyr. När vi träffades dagen innan starten av ARC:en 2021 var varken Alma eller hennes bröder ett dugg nervösa, rädda eller oroliga inför seglingen. Det enda som oroade dem var tanken på att vara utan internet under hela tre veckor.

Hur skulle ni sammanfatta seglingen över Atlanten idag med lite distans från det?
Alma: – Det var väldigt coolt, men också tufft och jobbigt. Vi seglade den norra vägen över så det var väldigt mycket vind och vågor. De jag pratat med innan vi åkte sa att det skulle vara den lättaste långseglingen och att vinden snabbt skulle ta oss över, men jag håller inte alls med om det. Vågorna var stora och vinden kraftig så det var svårt att ha några rutiner och det var inte alls så snabbt och lättseglat som alla sa. Jag sov nästan ingenting för det var jättevarmt hela tiden och jag hade väldigt svårt att äta.

Axel: – Jag håller med, det var inte alls så lugnt och skönt som folk hade sagt. Jag blev dessutom sjösjuk trots att jag hade sjösjukearmband.

Var det någon gång under seglingen som ni var oroliga eller rädda? 
Alma: – Det var sällan vi var rädda, men vi hade ganska tråkigt stundtals. På grund av de stora vågorna kunde vi mest bara sitta på däck för det var omöjligt att sitta inne i båten. Matlagningen som innan var lätt var nu istället i princip omöjlig. Det krävdes två personer för spisen bara gungade omkring hela tiden. En person som försökte laga mat och den andra som bara höll i både personen och maten. Jag minns speciellt en gång när vi skulle göra pizza och oliverna bara rullade i väg.

Axel: – Det hände att vi broachade några gånger, men speciellt en gång var det lite otäckt. Mamma styrde och vi fick inte tillbaka kontrollen på båten direkt så pappa kom uppflygandes från deras hytt i bara kalsonger och behövde hjälpa till att rulla in focken.

Hur såg en vanlig dag ut för er ombord? 
Alma: – Vi vaknade och åt frukost, spelade sedan mobilspel som inte behöver internet som vi laddat ner innan, hjälpte till att göra och sedan äta lunch, på eftermiddagen såg vi en film, åt middag och på kvällen kanske vi lyssnade på en ljudbok. Så höll vi på i 17 dagar innan vi var framme. Vissa dagar när det var lite lugnare kunde vi också bada på däck med hjälp av hinkar från havet eller om vi hade riktigt tur kunde vi hoppa i. 

Innan resan pratade vi om hur häftigt jag tycker det är att ni har hemskolning och fortsätter göra läxor och uppgifter trots att ni är på seglingsäventyr. Hur gick det med läxorna och blev det någon matte mitt ute på Atlanten?
Axel: – Det var omöjligt att ens sitta nere i båten så det blev inga läxor eller skola när vi seglade, vågorna var helt enkelt för stora. Men jag stickade en del som skolprojekt precis i början när förhållandena var lugna.

Har ni haft några häftiga djurupplevelser?
Alma: – Det coolaste djuret var helt klart blåvalen som var dubbelt så stor som båten. Sedan blev jag och mamma livrädda två gånger då det var bläckfiskar som spolades upp på däck när vi seglade. Vi har såklart också haft en del flygfiskar som hoppat upp och det var nära att de flög in genom mitt fönster och ner i min säng, men jag är glad att de inte lyckades.

Hur lång tid tog det att segla från Las Palmas till Saint Lucia och hade ni mat så det räckte?
Alma: – Det tog 17 dagar och vi hade ganska mycket mat kvar. Den frukt som klarade sig bäst var äpplen och citroner. Vi hade hoppats på att få mycket fisk men vi fick inte en enda. En gång såg vi däremot två hajar som simmade runt båten men då blev det inte heller något fiske.

Skulle ni vilja göra det igen?
Axel: – Jag kanske vill göra det igen när jag är lite större men idag vet jag inte.

Alma: – Jag kan bara tänka mig att göra det igen om det sker på en större båt som inte gungar.

Ni har än så länge varit ”hemmifrån” mer än 6 månader, hur har det fungerat ombord? 
Alma: – Det har fungerat bra, såklart man blir trött på varandra ibland, men vi har det bra tack vare att vi har så många nya vänner här. Just nu hänger vi med några från Kanada, England och vi har jättemånga kompisar från flera länder i Europa och världen.

Ni har besökt otroligt många ställen men om ni försöker tänka tillbaka, vilket har varit bäst?
Alma: – Jag tyckte nog att det var bäst på Kanarieöarna innan vi startade ARC:en. Då samlades alla kompisar och vi hade så roligt tillsammans. Men en annan plats vi besökte var Aquapark i Portonovo, Spanien och där fanns ett jättestort vattenpalats som var jätteroligt.

Axel: – Jag tycker Tobago Cays har varit roligast, vi låg på ankar och runt båten simmade sköldpaddor och rockor. Så det var jättelätt att bara dyka i och simma tillsammans med dem. Vi gjorde även en seglingstävling med små katamaraner som var roligt trots att Alma vann över mig.

Hur ser resten av eran dag ut och vad väntar i framtiden?
Axel: – När vi har pratat färdigt ska vi sitta och ha hemmaskolning, sedan träffa några kompisar på eftermiddagen och ikväll ska vi ut och äta middag med några andra båtkompisar.

Alma: – Nästa stopp blir Guadeloup. Sen är planen för hemresan att vi ska segla direkt härifrån Karibien (från St Martin eller från Antigua) till Azorerna vidare till England/ Frankrike, vi vill inte segla Biscaya igen, men det blir inte fören i slutet av april början på maj. Mamma och pappa säger att vi ska vara hemma någon gång i augusti innan skolan början men jag vill gärna spendera sommaren i Kalmar med mormor och morfar så jag hoppas vi kommer hem lite tidigare. 

Text: Rebecca Netzler