Joakim Brantingson seglar Mini 6.50, den minsta klassen för solo-atlantsegling. Vi följer hans förberedelser inför starten av Mini-Transat 2021, den 23:e upplagan av den 4000 sjömil långa kappseglingen där 90 seglare gör upp om att korsa Atlanten först. Ett visst virus satte dock oväntade käppar i hjulet under projektets uppstart och här delar Joakim med sig av resan i pandemins begynnelse (i alla fall från ett svenskt perspektiv).

Jag ringer när jag sitter i bilen. Båten hänger i kranen och så fort den står på vaggan kör jag mot gränsen. Jag måste hinna ut ur landet innan utegångsförbudet träder i kraft, sade en stressad bekant och tillika miniseglare över telefonen från Lorient. Den helt nya båten hann inte mer än köras till varvet i Saltsjöbaden innan samhällsutvecklingen kring COVID-19 började påverka satsningen. Redan under de första veckorna i februari blev det allt glesare mellan leveranserna. Solceller, däcksutrustning och elektronik slutade dyka upp på utsatta tider och det såg allt mer besvärligt ut att få båten seglingsklar till den planerade deadlinen.

Nu gällde det att köra båten mot Frankrike så snart lyset släckts på båtmässan Allt för sjön. Paketet innehållande båtens tre vinschar fick slängas in genom en fönsterruta på godsterminalen på en av norra Italiens flygplatser, efter att fraktbolagen helt enkelt slutat hämta upp leveranser i början av mars. När vinscharna väl landat i Stockholm, hade både produktion och gränser stängts ned helt och hållet i Italien. Den rekordkorta båtmässan här hemma blev inget undantag från händelseutvecklingen. Viktiga möten för projektets framtid under mässans sista helg ställdes in på obestämd tid. Därmed fortsätter sökandet efter en titelpartner som medger genomförandet av projektet med den budget utmaningen förtjänar. Båtmässans sista hälft byttes mot ett par dygn i en upplyst mässhall där vi ostört kunde fortsätta arbeta, borra och dra kablar, samtidigt som grannarna plockade ner sina montrar under tryckt stämning.

Samma dag båten skulle köras ut från mässhallen och tillbaka till varvet kom det första mailet. Kalenderns första kappsegling hade ställts in: 250 sjömil längs Biscayabukten tillsammans med en tidigare vinnare av Mini-Transat som var tänkt att bli den perfekta inskolningen i klassen. Några dagar senare kom nästa mail. Andra kappseglingen i ordningen hade också ställts in. – Det är tur att du fick en pandemi i kugghjulen så du inte blir för stöddig, skrattade Pia L’Obry med stor förståelse för min situation som få andra besitter. Pia startade själv upp sin kampanj när dyningarna efter terrorattacken den 11:e september fortfarande gjorde sig märkbara.

Foto Oskar Kihlborg

Börsen faller, gränserna är stängda, det går inte som svensk att ta sig längre söderut än Öresundsbron och hyllorna i butikerna ekar tomma på basvaror. I skrivande stund byggs mässhallen i Älvsjö, där båten nyss stod, om till fältsjukhus för de drabbade. Men inget av detta kom på tal under telefonsamtalet mellan Pia och mig. Vi diskuterade oddsen för att vi verkligen kommer att få segla Mini Fastnet tillsammans i juli, det vill säga mini-klassens egna version av Fastnet Race med hundratalet startande båtar. Den beskrivs som seglingens motsvarighet till att åka upp och ner i en sex dagar lång skidbacke av de som genomfört den. Jag har drömt i många år om att få korsa Engelska kanalen, runda fyren i gryningen, sikta mot sydväst och hissa en större gennaker än vad någon skulle anse förnuftigt och sitta med världens största leende längs hela vägen till Douarnenez.

Min miniseglande bekant ringde tillbaka, men den här gången med feber och hosta i sitt hem utanför Frankrikes gränser: – Så länge ni slipper utegångsförbud i Sverige vet du precis vad du ska göra. Håll dig frisk, sjösätt båten, segla sönder prylarna och njut av vårsolen. Han kunde inte ha mer rätt. Vi får se om Pia och jag rundar Fastnet i år, eller nästa.