Joakim Brantingson seglar Mini 6.50, den minsta klassen för solo-atlantsegling. Vi följer hans förberedelser till starten av Mini-Transat 2021, den 23:e upplagan av den 4000 sjömil lång kappseglingen där 90 seglare gör upp om att korsa Atlanten först. Här bjuder han på några korta tankar kring de utmaningar som väntar.

Jag står på stegen och hänger in överkroppen genom båtens nödutgångslucka när det plingar till. Efter några månader med långa dagar på varvet är koncentrationen tveksam och jag slår ett öga på telefonen. Det är ett mail från klassförbundet i Frankrike. Budskapet är enkelt: alla tävlingar är inställda och säsongen har gått upp i rök. Trots att det inte kommer som någon större överraskning går luften ur mig. All ackumulerad spänning som kommit ur att vi sedan årsskiftet försökt knuffa projektet upp för den allt brantare och brantare uppförsbacken som COVID-19 skapat, gör att stressen omedelbart byts ut mot gäspningar som inte går att hålla tillbaka. Plötsligt finns inte längre någon deadline att arbeta emot och tröttheten jag hållit i schack de senaste månaderna slår bara hårdare för varje sekund som går, trots att klockan nyss slagit tolv och jag just druckit dagens tredje kaffe.

All ork är bortblåst. Vi packar ihop för dagen och lämnar båten där den står på landbacken på varvet i Saltsjöbaden och går mot bilen, när jag möter en man på parkeringen som ger mig sitt visitkort: "Maila din projektpresentation så vidarebefordrar jag den till min bror som sitter i styrelsen på ett börsnoterat företag som kommer behöva synas om de ska klara sig ur den här krisen", säger han. Utan att ta ut någon seger i förskott, övergår besvikelsen inom mig till ett leende på mina läppar. Fast så snart jag vrider om nyckeln för att köra hemåt slås jag av att det inte längre finns ett enda datum i projektpresentationen som är aktuellt. Hur skall jag någonsin kunna hitta en titelpartner till ett projekt som plötsligt saknar leveransdatum? Bilturen hemåt påbörjas med en sittställning jag är glad över att min fysioterapeut aldrig behöver bevittna och huvudvärken kommer krypandes ute på Essingeleden.

Bara två dagar tidigare hade jag suttit på kvällen med datorn i knät och förberett waypoints för kommande kappseglingar i Frankrike, mer motiverad än någonsin att ta mig an Biscayabuktens Atlantvågor, tidvatten och strömmar. Dagen efter kände jag mig både maktlös och uppgiven. När min energi allt eftersom dränerats efter de senaste månadernas slutspurt, har projektets partners engagerat sig för fullt och gjort allt i sin makt för att jag ska nå startlinjen på kvalseglingarna. Ett arbete som av naturliga skäl visade sig vara svårare i dessa tider utifrån att båtens delar antingen tillverkades eller fraktades genom nedstängda länder. Båten var bara timmar från att vara seglingsbar och beslutet att inte få tävla hade fattats, men inte av mig själv. Huvudvärken tilltar och med maxdosen Alvedon i kroppen somnar jag på soffan.

Jag har inte rört en droppe alkohol sen det här projektet startade, men kände mig bakfull när larmet ringde 0600. Väl tillbaka på varvet fortsätter arbetet med båten och innan lunch möter jag en OS-seglare som tvärt emot mig, istället gläder sig åt att han fått ytterligare ett år att kunna förbereda sig. Han lovar att hänga på ut med båten på Baggensfjärden och se om vi kan få fart på foppatofflan så länge jag står för fikat. Lite senare tittar en seglare förbi med flera Volvo Ocean Race i sitt CV som även han visar sig vara fikasugen.

Perspektivet skiftar. Jag börjar ringa runt i telefonlistan till alla som hjälper mig med projektet för att berätta om den uteblivna säsongen. Det dröjer inte länge innan en idé som egentligen bara funnits på ritbordet tidigare, börjar finslipas och ser ut att kunna bli realitet. Plötsligt hittar jag fokus och med det återvänder motivationen igen.