Joakim Brantingson seglar Mini 6.50, den minsta klassen för soloatlantsegling. Vi följer hans förberedelser till starten av Mini-Transat 2021, den 23:e upplagan av den 4000 sjömil lång kappseglingen där 90 seglare gör upp om att korsa Atlanten först. Här uppdaterar han status med 386 dagar kvar till start. Missa inte klippet längst ner som sammanfattar 2020 så här långt.

Efter en gipp lämnar jag Gotlandsfärjan och Nynäshamn akter om mig och fören pekar mot nordost. Jag går ner i båten, sluter mina ögon och lutar mig tillbaka för att vila en stund. Ett ljud som inte alls hör hemma ombord växer sig allt starkare. Fyrtio kilo labrador ligger ovanpå mina ben och snarkar öronbedövande. Paniken stiger när jag inser att jag somnat så hårt att jag nu är mitt i en dröm där jag inte längre befinner mig ombord, utan hemma i mitt sovrum.

För att vakna ur drömmen behöver jag förstå var på havet jag och båten egentligen är, men varken instrumenten eller sjökorten jag brukar ha i närheten ombord på båten finns i sängen. Det hade kunnat vara en scen tagen ur Fear and Loathing in Las Vegas, med tanke på hur allt snurrar när jag kryper längs golvet mot en surfplatta som sitter på laddning i ett vägguttag. Jag öppnar navigationsappen, ser att kartnålen är över land och inser först nu att jag, kallsvettig och illamående, inte alls befinner mig ensam på havet utan verkligen är i sällskap av både min flickvän och våra två hundar.

Lyckligtvis har jag aldrig varit drabbad av vare sig sjösjuka eller mardrömmar när jag väl seglat. Ironiskt nog är bägge istället återkommande bekymmer när jag väl kommer iland igen, och som håller just både hundar och flickvän vakna. Därtill kommer kostfrågan; att ställa om till frystorkad mat har heller aldrig varit något besvär, men den som träffar mig första dagen i land efter en segling får se den sanna verkligheten och min tillfälliga men intensiva relation med toaletten.

Att somna om var inte att tänka på. Jag reste på mig från golvet och gick mot soffan, tog upp datorn och började istället svara på mail. Känslan av ambivalens fyllde vardagsrummet under småtimmarna. Bara några timmar tidigare hade jag och Estelle lagt till i Saltsjöbaden efter två misslyckade försök att genomföra den tusen sjömil långa solosegling som är ena hälften av kvalificeringen till Mini-Transat. Å ena sidan hade inte alla månader av förberedelser räckt till för att förhindra strömförsörjningen från solcellerna från att mysteriskt sluta ladda batterierna, eller bogsprötet från att separera från fören i ynkliga sju knops vind. Å andra sidan uppstod bägge problemen under bästa tänkbara omständigheter, hemma på Östersjön under lugna förhållanden och inte mitt i natten utanför Cape Finisterre. Varken båt, segel eller jag själv hade skadats.

Några veckor tidigare hade klassförbundet i Frankrike rivit upp vårens beslut om att ställa in alla säsongens planerade tävlingar. Istället gav man en handfull kappseglingar nya datum. Med fler seglare än startplatser, lottades platserna ut till kappseglingarna. Jag drog det korta strået och de sammanlagda sjömilen från de två tävlingarna jag blev fördelad, räckte inte ensamma längre för att garantera en startplats vid anmälningen i december under båtmässan Salon nautique Paris. Lösningen var därmed tänkt att inkludera Spanien i septembers början för en 500nm kappsegling från Barcelona, följt av tidigare nämnda två kappseglingar i Frankrike och ytterligare två i Italien som skulle pågå långt in i glöggsäsongen.

På morgonkvisten satte jag igång tv:n och hörde Nyhetsmorgon berätta om hur antalet COVID-smittade ökade dramatiskt i Sydeuropa. Tanken uppenbarade sig att man seglar fruktansvärt dåligt i en respirator, så efter samtal med mina rådgivare i projektet fattades beslutet att det varken var ansvarsfullt eller klokt att färdas hela vägen till Spanien, eller att vistas på en brygga belägen i ett område som redan är i lockdown, tillsammans med seglare från ett tiotal andra länder. Spanien var på så vis borta ur schemat, men Frankrike återstår fortfarande.