Joakim Brantingson seglar Mini 6.50, den minsta klassen för soloatlantsegling. Vi följer hans förberedelser till starten av Mini-Transat 2021, den 23:e upplagan av den 4000 sjömil lång kappseglingen där 90 seglare gör upp om att korsa Atlanten först. Här bjuder han på några korta tankar kring de utmaningar som väntar.

Tappade roder, fiskenät runt kölen och hallucinationer från sömnbristen. Det var det jag hade förberett mig på och förväntat mig att kunna berätta om nu när tiden har kommit för att skrapa rutorna på bilen varje morgon.

Så blev det inte. Efter att ha tvingats ställa in första delen av höstens kappseglingar på vattnen utanför lockdown-drabbade Barcelona, fortsatte situationen att förvärras i Europa. De medicinska rådgivare jag haft kontakt med under året, både här hemma men också i utlandet, fortsatte i nekande enighet skaka på huvudet till hur vi skulle förhålla oss till Covid-19. Planerna att kappsegla i både Frankrike och Italien 2020 hade nu därför också gått upp i rök. Att ta beslutet, att inte genomföra de framskjutna kappseglingarna, var tufft, men nödvändigt.

Med den senaste tidens händelseutveckling delar jag en fortsatt försiktig optimism med andra seglare jag träffat. Oavsett om siktet varit på Mini-Transat eller sommar-OS är jag och de andra seglarna fundersamma kring om vi verkligen kommer få se våra evenemang äga rum som planerat eller skjutas upp, då det ser ut som att pandemin kommer fortsätta styra våra vardagar även under nästa år. Inte en enda gång fick startklockan ombord på Estelle pipa under 2020. Men det betyder inte att mitt projekt på något sätt nått sin ände, för nu är tidpunkten på året här när dagarna på vattnet byts ut mot gymmet, löpspåren och på cykelsadeln.

Listan är lång. Roder ska våtslipas, friborden och skrovet långklossas och det är dags att följa upp med de nyckelpersoner som finns bakom mig. Just de personer jag får dåligt samvete över att jag inte hunnit kontakta ofta nog under pågående seglingssäsong. För det är nu vi ska klura ut tillsammans med sjukgymnasten hur man får nacken att fungera trots konstanta kallduschar, träna på att hantera sårskador med läkaren och följa upp fystester med fysiologen. Det är de som ska lägga grunden för om fokuset i vinter hamnar på mer marklyft, eller konditionsträning. Men det är också nu jag tar upp böckerna om meteorologi igen och självfallet också intensifierar jakten på en titelpartner som kan möjliggöra genomförandet av den här utmaningen till fullo. Det finns alltså en hel del saker som går att genomföra även utanför min foppatoffla till båt, som är av lika stor vikt inför nästa säsong. Det är ju faktiskt också så att nu, när seglingssäsongen går mot sitt slut, är tiden även till för att spenderas med de personer som står en närmast. Min flickvän och våra två hundar skulle förmodligen glömma bort hur jag ens såg ut om jag fortsätter vara borta från hemmet så mycket som jag varit under det här året.

Oavsett hur mycket tävlingsmänniska jag är, skulle det kunna ha varit lätt att tappa motivationen och uppleva vinterns att-göra-lista som övermäktig efter att alla årets planer raserats, en efter en. Min psykolog Mattias (som jag mötte av en slump i Visby under hemseglingen av min träningsbåt 2018 och som sedermera gick med på att engagera sig i projektet) har visat sig vara enormt betydelsefull för att kunna stänga av känslan av just övermäktighet. Istället ser jag ljusglimten i mörkret i form av att kunna visualisera fokuset när treminutersflaggan faller på startfartyget vid Estelles första kappsegling. Med hjälp av Mattias finns det även verktyg att kunna känna känslan av faktisk tacksamhet för ett antal bonusmånader av förberedelser inför detta. För hur annars ska jag tänka kring det här året, om inte just så?

Text Joakim Brantingson