I senast numret av Search delar långseglaren Gustaf Hulthe med sig av sina erfarenheter från segling i tropikerna (mellan 30° N och 30°S) och hur han utnyttjar (och njuter av) passadvinden.

Gustaf inleder: Jag ligger på sidan, med ryggen mot skottet, och har kilat in en kudde framför mig för att inte rulla runt i kojen. Runt om fräser det av strömmande vatten. Tina nuddar mig ett ögonblick på axeln, frivakten är slut. Jag ligger kvar en sekund medan jag vaknar och känner båtens gång. Var gång den kränger ner dröjer det lite innan vi reser oss igen. Våra fem spända segel styr pendlingen. Av intrycken förstår jag att allt är väl och drar på mig lite kläder och tar över vakten. I sittbrunnen tittar jag på kursen och vindriktningen. Autopiloten är satt på 115 grader apparent vind, babords halsar. Tina har fallit av lite för att kompensera vindökningen sedan min förra vakt. Jag väcker datorn och ser hur kurs och fart har utvecklats. Vi går fint, 7,7 knop i snitt, kursen rakt på Tonga. Mojnar det går vi upp lite i vind igen så farten bibehålls. 110-105 apparent är så högt vi kan gå med genuan i lovart. Det är enklare att kontrollera farten med kursen än att reva och ger utrymme att gå upp i vind senare om det mojnar av igen. Vi har över 1000 sjömil till Tonga, besluten fattas från båtens gång och fart samt vind och strömprognoserna.

Hela artikeln hittar du i senaste numret Search Magazine #2(78) Go digital på sidan 44.