Träna med Search: Landsvägscykling - Laserelitens favoritträning
Det är bara ett par decimeter mellan mitt framhjul och Emils bakhjul, jag försöker följa hans fart och rytm. Det här med att ligga på rulle är lite läskigt men det fungerar verkligen. Vi snittar över 30 km/h och det känns faktiskt knappt jobbigt. När det blir min tur att dra blir det genast mer ansträngande, men solen skiner och det är en otrolig frihetskänsla att susa fram i de här hastigheterna. Min tid längst fram i klungan blir dock kortlivad då jag snart får ordentligt med mjölksyra. Jag lämnar med varm hand över till Jesper som är nästa man på tur.
I artikelserien ”Search testar träning” undersöker vi olika typer av aktiviteter som kan vara ett bra komplement till seglingsträningen. Bra fysik är viktigt för oss alla oavsett om siktet är inställt på OS-medalj eller en lyckad semestersegling. Den här gången är det flåset vi skall jobba på och hänger på trenden med landsvägscykling.
Utrustning
Första steget i det här testet var införskaffande av utrustning. Redan nu varnas känsliga läsare för att cykling är en prylsport av guds nåde. Naturligtvis kan man få till bra träning på vilken cykel som helst, och man behöver inte vara klädd från topp till tå i tätsittande lycra, men vi ville se hur det känns ”på riktigt” och med målet att få cykla med några av våra träningstokiga Laserseglare var det bara att dra på sig kläderna, spänna fast fötterna i märkliga cykelpjäxor och fatta bockstyret. Efter en kort provtur med lånad cykel (tack Anders]) var det dags att skaffa skor och cykel i rätt storlek. På Cykelcity i Göteborg fick vi mycket kompetent hjälp och många bra tips. Det visade sig att momentet ”välja cykel” inte var särskilt svårt. I princip säger man en siffra mellan 10 och 50 tusen kronor (din budget) och de presenterar en cykel som passar just dig.
Konsten ligger i att välja rätt ramstorlek och att ställa in cykeln efter din kropp, rörlighet och erfarenhetsnivå. Vet man vad som passar finns det många bra begagnande cyklar på blocket från femtusen kronor och uppåt, men man bör ta hjälp av en kompetent person med att välja storlek och ställa in. Det gör stor skillnad, blir roligare, snabbare, mindre smärtsamt och skaderisken minskar om det blir rätt från början. När det kommer till övrig utrustning ska du förutom cykel se till att du köper en bra hjälm, bra byxor med inbyggd stoppning och sköna skor. Resten av grejerna faller under lull-lull-kategorin. Inom cykling är denna kategori enorm och för den pryltokige finns en evig källa att ösa ur. I cykelbutikerna är väggarna fulla med små, mycket dyra och lätta tingestar av titan och kolfiber, vilket får dig som seglare att genast känna dig som hemma.
Likt många idrotter är cykling en egen värld i sig, med ett eget språk, egna regler och eget mode. Här är några spaningar vi kommit fram till efter vår wallraffning. Några av iakttagelserna är livsviktiga och andra är av mer estetisk natur (tror vi). Vad det gäller klädsel skall allt vara så tight det bara går, maximalt strömlinjeformat och med fördel färgglatt. Du får gärna ha kläder i en uppsjö av färger så att du sticker ut, dock med ett undantag; strumporna, de skall vara höga och helst vita. Du får aldrig ha underbyxor innanför de vadderade cykelbyxorna. Solglasögonens skalmar måste vara utanpå hjälmens band. Du skall ha så få väskor och andra extraprylar på din cykel du bara kan, men du måste ha två flaskor i flaskhållare, helst små flaskor. Kom ihåg att lossa fötterna från pedalerna innan du stannar för att undvika den pinsamma ”SPD-vurpan”. Sist men inte minst, snyt dig bara när du är sist i klungan.
Tjötrundan
Nästa steg på vägen mot en fullfjädrad cyklist var att hänga med på en av de lokala cykelklubbarnas motionspass. Redan när jag letar efter klubbar på nätet märktes det att cykling är en trevlig och social sysselsättning med en välkomnande kultur. På de flesta orter runt om i landet verkar det finnas klubbar och kompisgäng som cyklar ihop. Jag hängde på Hisingens CK och deras lite lugnare motionsrunda. Väl på plats fick man välja mellan tre olika hastigheter. Som nybörjare blev jag väl omhändertagen och placerad i den långsamma gruppen. Christer, i den fluorescerande ledartröjan, gick igenom regler och signaler för att sedan berätta att vi skulle köra fem mil och sikta på 23 km/h i snitthastighet. Jag har ingen aning om det är snabbt eller långsamt så det gläder mig att höra att man följer deviserna ”alla skall me” och ”fart efter kamrat”. Ännu lugnare blir jag när Christer berättar att vi skall köra i dubbelled där vi turas om att dra och tillägger något skämtsamt att detta kallas för ”speed dating” eftersom alla i klungan förväntas kunna prata hela tiden. Så ger vi oss då äntligen iväg. Det går mycket lättare än jag trodde, tempot är behagligt även om jag inte är direkt ”tjötig” i backarna eller när jag är uppe och drar. Jag hade oroat mig för att det skulle vara läskigt att inte ha någon uppsikt när man inte ligger först men det visar sig att systemet med handsignaler och rop fungerar utmärkt. Kommer det ett hinder ser man en handrörelse hos cyklisten framför och skickar den vidare. Är man sist i ledet och börjar sacka efter ropar man ”lucka”. Detta skickas vidare till täten som saktar ner. Det är verkligen socialt och det känns som om man presterar tillsammans – kul. Dessutom får man bekanta sig lite med nya människor. I vår grupp var det en salig blandning av åldrar och erfarenhet, alltifrån den unga tjejen som snart skulle göra sin andra Vätternrunda, till en nyinvandrad Australiensare och en sjuttioårig före detta löpare som hittat tillbaka till konditionsidrotten tack vare cyklingen. Mot slutet var jag lite trött i benen och det värkte på de punkter där den minimala sadeln vidrörde min kropp. Men detta till trots var det riktigt roligt. Jag lärde mig mycket och förvånades över hur kul det kan vara att konditionsträna i två och en halv timma.
Emil Cedergård om varför han cyklar
– Landsvägscykling i grupp är grym träning och samtidigt väldigt socialt. Det kan inte bli mycket bättre.
– Att cykla är en bra grenspecifik träning för en laserseglare. Det muskelarbetet vi har i benen när vi hänger i Lasern är ganska snarlikt det arbete man har på cykel.
– Cykling är väldigt skonsamt mot kroppen. Man kan köra hårt och ändå vara snäll mot knän och rygg, något som många laserseglare har haft problem med.
– Under seglingssäsongen är cykling absolut mitt förstahandsval när det kommer till uthållighetsträning. Men jag blandar även in andra aktiviteter som aktiverar större delar av kroppen, t ex löpning och roddmaskin.
Eldprovet
Dagen hade kommit då jag skulle få cykla med våra två OS-hopp Emil Cedergård och Jesper Stålheim. De var på träningsläger i Marstrand tillsammans med den duktige australiensaren Ashley Brunning. Laserseglare är ett speciellt släkte. De har en säregen vilja att utsätta sig för smärta, en fallenhet för träningsnarkomani och bibehållet gott humör även när det är jobbigt. När det här gänget inte plågar sig i den krävande jollen tränar de kondition, ibland löpning, ibland längd, men oftast verkar det vara landsvägscykel. Oavsett om de seglar i Marstrand, Palma, eller Miami verkar cykeln vara med.
Eftersom fotografen önskade några fina spännarbilder från jolleplan och modell-cykling längs med samma vägsträcka flera gånger blev det, turligt nog, bara tid för en kortare tur i ”lugnt tempo”. Turligt, säger jag, för under det så kallade ”lugna tempot” till bron där vi skulle fotograferas fick jag en föraning om vilka fys-monster de här seglarna är. Som nybörjare och lite tyngre hade jag aldrig räknat med att kunna matcha deras fart, men det var mäktigt att ligga där i andraled, på rulle (det är cirka 60 % lättare att ligga bakom någon i klungan än att leda) och känna hur gubbarna framför bara trampade på. Det fanns liksom ingen hejd. Jag försökte hitta rätt växel, hålla lagom avstånd till den som låg framför och bara njuta. I uppförsbackarna kom vi sällan under 20 km/h och nedför killade det i magen när vi flög fram i över 60. Vilken härlig känsla och vad kul det är att cykla med dessa starka killar! Jag blir ödmjuk inför det faktum att jag kanske inte hade så bra flås som jag trodde och väldigt inspirerad till att cykla mer.
Slutsats
Landsvägscykling är en rolig form av uthållighetsträning. Man kan träna i grupp eller ensam, allt efter sinnelag. Man kan prata medan man tränar (om man undviker laserseglare). Man får vara utomhus och röra sig över långa sträckor och se många vackra landskap. Cykling verkar kunna fungera för många olika utövare med vitt skilda fysiska förutsättningar. En av de främsta fördelarna är att cykling är ganska skonsamt. Samma kaloriförbränning eller flåsträning i löpspåret skulle vara långt mer slitsamt för leder och muskelfästen. Nackdelarna (enligt mig) är att det kan bli lite väl mycket prylfokus, man är väderberoende, träningen är tidskrävande då det verkar som om passen skall vara långa och slutligen att man kan uppleva viss smärta. De inbitna säger att inget av detta är problem som inte kan lösas med bra kläder och god inställning. Tack till Christer och de andra på Hisingens CK för en trevlig tur och till seglarna Emil, Jesper, Ash och Anders som introducerade mig till landsvägscyklingens förlovade värld.
Några signaler vid klungkörning
- Stanna – en uppåtsträckt hand.
- Sakta ner – pumprörelse med ena handen.
- Hinder på vägbanan – Peka på den sida hindret kommer dyka upp.
- Hinder vid sidan – Vinka med höger/ vänster hand bakom ryggen eller ljudlig klapp på rumpan. Svänga - Vänster/Höger arm rakt ut.
- Enkelled/Dubbelled - En/två fingrar upp i luften.
- Rop: HÅL, BIL, LUCKA, ALLA ÄR ME.
Text: Fredrik Aurell


























