Pelle Pettersson - Övermod och majbrasor i Kiel '63​​​​​​​

Trots att förmiddagens starka vindar har lagt sig slår de besvärliga östersjövågorna fortfarande taktfast mot stranden. Runt en lägereld står ett gäng starbåtseglare i fuktiga kläder och håller upp sina frusna händer mot värmen. Det sprakar livligt när bitar av torrt, snabbväxande furu slukas av lågorna. Fernissan ger elden ett blåaktigt sken. Alla är trötta efter många timmars segling och båtmekande men stämningen är uppsluppen och alla ser fram emot att segla igen dagen efter.

Pelle Petterson är vår tids största seglarprofil, detta är något han aldrig skulle erkänna själv. Den ödmjuke seglaren från Kullavik skulle genast framhäva någon annan rorsman eller någon av alla de duktiga gastarna han seglat med. Sådan är han, en stor seglare och en stor människa. Men två OS-medaljer, ett 10-tal VM-medaljer och två egna utmaningar i America’s Cup är ett seglings-CV som få andra kommer nära. Vid sidan av detta har han dessutom varit inblandad som designer i många tävlingsprojekt men också till mycket annat. De praktiska Maxi-båtarna och Volvos vackra sportbil P1800 kommer alla från hans ritbord.

Kieler Woche är en regatta med anor. Den hölls första gången den 26 juni 1882 och har sedan dess lockat seglare från hela världen för att segla och njuta av det ombytliga midsommarvädret. Här har världseliten utkämpat många viktiga duster, folk har blivit ovänner i stundens hetta men ännu oftare vänner för livet. Märkligt nog blir historier om tält som vattenfyllts efter dagar av ihållande regn nästa lika bra som de om spännande segling när de återberättas några år senare. Kiel hade stått som värd för de olympiska seglingarna 1936 och skulle göra det igen 1972. Då skulle Pelle vara deltagare men det visste han inte vid det här tillfället.

Ett stort och trevligt gäng svenskar klev ombord på Kielfärjan i Göteborg strax innan midsommaren 1963. Ovanligt många Starbåtar hade rullats ombord men där fanns även Drakar, 505, Flying Dutchman och en hel drös med enmansjollar. Stämningen bland svenskarna var som vanligt glad och vänskaplig. Men där fanns också en känsla av allvar. Det var nu bara femton månader kvar till OS i Tokyo och det började bli dags att avgöra vilka besättningar som skulle få representera Sverige. Vissa saker talade man öppet om, annat var tabu.

Det hade skett en spännande utveckling i Starbåtsklassen i Sverige under de senaste åren. En hel generation duktiga seglare hade växlat upp från vår svenska Stjärnbåt, en vacker klinkbyggd skapelse från Göteborg, till den lite större, tyngre och internationellt gångbara Starbåten. Från Göteborg kom, förutom Pelle, duktiga rorsmän som Stig Wennerström och John Albrektsson. I Stockholm hade bland annat Sune Karlsson och Börje Larsson kommit igång bra. Det här bäddade för bra sparring och hälsosam konkurrens, en bidragande orsak till några mycket starka år för svensk segling i allmänhet och för starbåtsklassen i synnerhet. Det var alltså ett gäng duktiga rorsmän och lika många duktiga gastar som förväntansfullt drack kaffe där på färjan ner mot sundet.

Pelle och gasten Holger Sundström hade varit riktigt starka den senaste tiden. De hade målet inställt på OS och nu, när alla duktiga besättningar var på plats, ville de visa förbundet att de var laget att skicka. De hade tränat mycket och de hade fått bra flyt i samarbetet. Detta i kombination med Pelles arbete med att förfina starbåtens linjer och system gav dem betalt i form av fart och självförtroende på banan.

Det här var de sista åren med träbåtar. Först 1965 skulle den stora växlingen till glasfiber och aluminium ske. Pelle hade arbetat igenom varenda detalj på deras båt Humbug VI. Ingen detalj hade sluppit undan hans kritiska öga. Masterna var smäckra skapelser i limmad furu. Det fanns ingen nedre gräns för vad de fick väga. Då som nu var det viktigt att ta väl hand om sin starbåtsmast, det var en ständig avvägning hur mycket man vågade ladda på under segling. Längst upp var masterna tunna och följsamma som rön. När riggen var rätt inställd arbetade masttoppen fint och hjälpte till med att spilla kraften då byarna fyllde seglet. Tillverkarna hade redan tagit bort så mycket virke som var lämpligt men det var inte ovanligt att besättningarna hyvlade bort lite till. Vikt du kan ta bort högt upp i riggen får du igen mångfalt i stabilitet och fart.

1963 års Kieler Woche blev en blåsig historia under flera dagar, med mycket vind och stökig sjö. Man seglade ett race per dag. Pelle och Holger inledde regattan mycket bra och spikade de två första dagarna, men sen började problemen. Den tredje dagen slutade med att de haltade i hamn med halva riggen på däck då den gått av i en gipp. ”Ja, ja, den räknar vi bort” intalade de sig själva. Men sen hände det igen, och igen. De slutade regattan med den något ojämna serien fyra spik och tre sistaplaceringar på grund av mastbrott. Vann gjorde en tysk, italienarna, med erfarenhet från blåsiga eftermiddagar på Garda, seglade också bra. Ingen svensk Starbåt hade seglat upp till förväntingarna men i övriga klasser hade svenskarna gått som raketer och man blev bästa nation. På färjan hem stoltserades det med pokaler och firades rejält. Gladast var 505 gänget men så var det nästan alltid, oavsett hur det gått för dem på seglingarna.

Pelle och Holger var naturligtvis ”knäckta” i ordets alla bemärkelser. Pelle grämde sig och funderade på om han hyvlat för mycket och hur de kunde bli bättre på att minska risker för mastbrott. Regattan var ett misslyckande och målet att säkra OS-platsen hade de inte lyckats med. Men, ser man misslyckanden som en källa till lärdom så lärde de sig en av starbåtsseglingen viktigaste läxor – ta alltid hand om din mast. Och detta var naturligtvis ämnet som ivrigt diskuterades där bland starbåtseglarna som stod framför den stora majbrasan av kasserade master och värmde sig. Pelle lyssnade noggrant och tänkte att i framtiden skulle de få klara sig utan hans mast som brasved.

Text: Fredrik Aurell 

Top