Mange träffar Gösta och blir seglarproffs
Serien "Svenska kappseglares fantastiska äventyr" tillägnas bedrifter inom svensk segling som inte alltid kommit den breda allmänheten till kännedom. Det är inte för att de saknar spänning eller sensmoral utan för att de helt enkelt inte passat inom ramen för traditionella regattareportage. Nu är det dags att ändra på detta. Denna gång får vi höra hur det gick till när Sveriges första seglingsdator installeras och hur en ny vänskap blir till.
Samtliga fotografier kommer från Pelle Pettersons privata samling.
Året är 1976. Sverige skulle för första gången någonsin ge sig i kast med America’s Cup. Den framgångsrika seglaren Pelle Petterson hade länge sneglat på America’s Cup och äntligen hade han och gänget runt honom lyckats få svensk industri att backa upp det ambitiösa projektet (kanske det första verkligt industrifinansierade idrottsprojektet i Sverige). Man hade köpt in den gamla vinnarbåten från 1958 Columbia som träningsbåt och en ny tolva var under byggnation i Stenungssund. Pelle hade efter noggranna efterforskningar rekryterat de främsta seglarna Sverige hade att erbjuda. I detta celebra gäng fanns en ung båtmekande lärare från Lysekil vid namn Gösta Holmin. Gösta var en av de få svenskar som på denna tid hade erfarenhet av storbåtssegling på internationell nivå då han hade seglat med Paul Elvström och Baron Bich (mannen bakom de billiga pennorna Bic) på hans tolvor.
Foto: Pelle Pettersons privata samling
Det var mycket som skulle ordnas men alla bitar började så smått falla på plats. Man var igång och tränade med Columbia i Kullavik och Marstrand. Segelmakarna utvecklade nya segel och i Stenungssund byggdes den nya tolvan som Pelle hade ritat. Det hela kändes ganska lovande. Men nu var det egentligen inte Pelle och projektet Sverige det skulle handla om denna gång. Utan en osnuten stockholmare med synnerligen gott humör. Man hade nämligen fått nys om att de andra syndikaten börjat använda datorer ombord. Enligt rykten kunde de analysera både fart genom vattnet, vinkel mot vinden och hur fort man rörde sig mot mål och layline. Något måste göras. Man hade fått nys om att en ung duktig 505-seglare i Stockholm hade koll på sådana här nymodigheter. Han hade läst på KTH och hade just börjat arbeta för datorföretaget Digital Equipment. Han hette Magnus Olsson och han rekvirerades per omgående.
Olsson skulle flygas in från Stockholm för att installera den magiska datormaskinen man beställt. Eftersom Gösta var den enda ungkarlen i laget frågade Pelle om han kunde husera ”Datagubben från Stockholm”.
- Inga som helst problem, sa den jovialiske Holmin och avfyrade ett av sina ständigt återkommande skratt. Magnus anlände till Torslanda flygplats en sen fredagseftermiddag. Han hade nog förväntat sig att någon skulle sluta upp på flygplatsen. Det var trots allt Sveriges genom tiderna mest ambitiösa seglingsprojekt han hade anlitats av. Men när alla medresenärer hastat ut ur lokalen stod han ensam kvar med ett dystert eko som enda sällskap. Från en telefonkiosk ringer han till Göstas lägenhet i Haga. Det går fram många signaler och han börjar bli smått orolig. Då svarar äntligen en kvinna med vän röst. Hon förstår inte riktigt med vem hon pratar och varför, men hon är snäll och hjälpsam och tycker att Mange låter trevlig och tycker att han skall komma över på lite kalas. Hon skall bara fråga Gösta om det är lugnt. Det börjar genast kännas lite bättre för vår vilsne vän. Ännu bättre blir det när han väl får prata med Gösta och de båda brister ut i ett gemensamt skratt.
- Helvete Olsson, jag hade helt glömt av att du var på ingående. Välkommen till Göteborg. Du är på Hisingen just nu och skall bara ta dig över älven till Järntorget och sedan leta dig igenom Haga till lägenheten med högst musik. Skynda dig, här är det ”full-tjonga” och vi skall om inte alltför länge gå vidare. Vi ses snart!
Foto: Pelle Pettersons privata samling
Haga var vid den här tiden en stadsdel av ganska bohemisk karaktär. Där fanns en underlig blandning av spännande svartklubbar, kulturaktiviteter och social misär. Stadsdelen saknade helt gatubelysning. Den unge Mange Olson iförd finskor, ljusa chinos, vit skjorta, club-blazer samt en attachéväska med datorverktyg måste ha sett något malplacé ut när han trevade sig fram längs husväggarna, genom ett nedsläckt Haga, artigt hälsandes på alla skumma typer han mötte. När han väl stiger in genom dörren hos Gösta såg han tydligen ganska chockad ut och skall ha sagt: ”Kan man verkligen bo så här?” Men då flera damer på festen får syn på honom samtidigt och utbrister: ”Honom vill jag ha” kom det karaktäristiska leendet strax tillbaka. En något udda start på livet som proffsseglare men början på en varm vänskap mellan Gösta och Mange. De kom att kampera ihop större delen av de nästkommande 15 åren. De gjorde många kappseglingar och leveranser samt spenderade många vintrar i Aspen Colorado tillsammans.
Datorinstallationen, hur gick det då med den? Jo, den installerades enligt konstens alla regler men fungerade naturligtvis ganska dåligt till en början. Men Pelle, Gösta och de andra i det nybildade America´s Cup laget fattade, installationen till trots, snabbt tycke för Mange och hans härliga energi så de bestämde sig för att behålla honom i laget. Förutom datorexpert fick han även bli trimmer ombord. Mange gjorde sig även känd för sin uppfinningsrikedom som nästan alltid var uppskattad. Till exempel den gången då han skulle transportera hem sexan som man seglat Coupe de France med. På vägen hem passade man på att roa sig i Alperna. De flesta åkte skidor i Verbier men Mange bestämde sig för att bestiga Matterhorn i stället. Efter den lilla omvägen blev det så att han ensam körde lastbilen med båten hem. Bestigningen gick utmärkt men det gick sämre när en biltransport med nya bilar backade på hans ekipage på en parkeringsplats i Tyskland. När Pelle lyfter luren hemma i Kullavik hör han en något stressad Mange som berättar att lastbilschauffören och polisen är ganska sura över den utstickande masttoppen som numera gick rakt igenom en ny Mercedes. “Pelle, masten är för lång, var skall jag kapa den?” Men det är en annan historia.
Foto: Pelle Pettersons privata samling
Seglingarna 1977 gick över förväntan. Besättningen på Sverige ansågs vara riktiga rookies. Så när de med mycket liten marginal förlorade utmanarfinalen mot ”Australia One” (laget bakom den historiska vinsten 1983) var det många som blev imponerade, inte bara över seglingsprestationen utan också över faktumet att man hade fått ihop en ”nationell” satsning som inte var knuten till en rik privatperson utan till seglarsverige, svensk industri och det svenska folket. Pelle P och personerna runt honom hade åstadkommit något alldeles nytt. De hade förverkligat både individernas och nationens dröm genom att göra America’s cup satsningen till en nationell angelägenhet och en affärsmöjlighet.
Med gott humör, uppfinningsrikedom och vänskap kommer man långt. Det gällde både den svenska America´s Cup satsningen samt Göstas och Manges vänskap. I ett senare nummer kommer vi att få följa med på flera av deras gemensamma äventyr. Exempelvis då de blir akterseglade i Rio eller när de har så tråkigt att de börjar spela golf i Florida.
Text: Fredrik Aurell