I somras kom Emil Jahrsten, 21 år från Lerum, på att han skulle kombinera sina två favoritsporter. Tillsammans med vänner från seglings- och klättringsvärlden kryssade han längs Bohusläns klippor i en 100-årig båt och klättrade på röd, saltstänkt granit. “Ni vet det där lyckoruset man får första dagen man är ute på vattnet för säsongen? Då man plötsligt känner ett flow med båten. Det ville jag kombinera med det flow jag får på klippan.”

Emils seglande klätteräventyr blir en äventyrsfilm som har premiär den 22 januari. En länk till trailern finns längst ner tillsammans med häftiga fotografier från resan.

Emil är uppvuxen i kappseglingsvärlden. Efter optimist och 29er på Lerums Segelsällskap hade ett naturligt val varit Lerums Seglargymnasium, men det fanns annat som lockade mer. “Jag tyckte att det var roligare att komma någonstans, mer än bara runt märket. Jag älskar fortfarande tävlingssegling såklart, men det var segling för nöje som lockade mest.”

Emil började istället på Öckerö Seglande Gymnasium och kom ut på de stora haven. Dock har han inte släppt de där märkena helt. Under sin tid på Öckerö blev han medlockad på flera större jolleseglingar och året efter studenten även Gotland Runt, där han slutade tvåa i SRS D. Men äventyret låg alltid där i bakhuvudet. Han skrattar. “Många av klipporna vi klättrade på har jag sett under seglingspass. Vad ska man annars göra mellan starterna om inte titta sig omkring?” Sedan försvinner han in i sin drömvärlden och börjar spåna på idéer om ett kombinerat Gotland Runt och klättring på klipporna han seglade förbi vid Hoburgen.

Emil Jahrsten i båda sina element. Foto: Fabio Frongia

I år bestämde han sig för att genomföra drömmen. Han samlade ihop ett tiotal vänner och fick stöd av företagen "Varg" och "Tripoint". Förutom äventyret finns en annan tanke med resan. Projektet är en motreaktion på de medier som finns om äventyrsklättring idag. “Många expeditionsfilmer är baserade på att man reser över hela jorden och gör coola grejer på en helt annan plats än där man vanligtvis befinner sig. Det är inte hållbart att göra det i dagens värld. Vi står inför en av vår tids största utmaningar med det klimathot vi har. Vi ville visa att det finns så mycket roliga äventyr precis utanför dörren.” Emil har sin dörr just på västkusten men det finns flera anledningar till att klättra här. “Bohuslän är unikt vackert, det är en så fin skärgård med coola öar och små vita fiskesamhällen. Kombinerat med det så har faktiskt Bohuslän världsklassklättring. Graniten är ganska världsunik. Det blir ett kombo-äventyr där man blandar den fantastiska skärgården med grym klättring. Det var bara något som var självklart att göra. I alla fall för mig,” ler han.

Foto: Fabio Frongia

På lätta frånlandsvindar seglade vännerna (majoriteten ungdomar) den över 100 år, pensionerade sjöräddningskryssaren Wilhelm R. Lundgren runt Bohusläns skär. Båten var den första att patrullera utanför Göteborg i början av 1900-talet och sedan den togs ur bruk på 70-talet har den använts i ideell verksamhet. Emil fick hjälp av en bekant vid Sjöräddningssällskapet att ta ut henne på ett nytt äventyr längst Bohusläns kust. Båten fungerade som både bas och transport under veckan de var ute. “Det blåste inte så mycket och det gick väldigt långsamt. Men även det är kul på en sådan här båt. Vi hade ju typ 15 segel. Man får jobba med lite andra mått när det är urblåsta dacronsegel istället för super high-end kolfibersegel. Jag tror man blir lite skadad som tävlingsseglare. Det måste inte alltid vara perfekt.”

Det hindrar dock inte Emil från att hissa fler segel. “Det fanns mesan, spinnaker och massa roliga klyvare. Så fort vi var klara med att trimma ett segel sa jag – nu tror jag att vi kan hissa upp det här seglet också!" Fem i besättningen hade inte seglat tidigare, men lärde sig fort. “Jag är helt säker på att om de får möjlighet att segla igen kommer de göra det. En av klättrarna satt längst fram i fören när två späckhuggare simmade förbi. Och hon bara satt där och gapade. Hon blev helt mållös. Det är kul att kunna ge folk en sådan upplevelse av havet. Det är ändå något speciellt.”

Samtidigt tycker Emil att det är orättvist att säga att kryssaren bara var ett transportmedel. “Båten är ju stor, men den är inte så stor och vi var 14 personer som mest. Man lär känna varandra på ett väldigt speciellt sätt när man lever tätt. Man blir väldigt nära på ett hav. Jag tror inte att vi hade haft samma upplevelse om vi försökt göra det på land.”

Foto: Fabio Frongia

När gruppen kom till området de var intresserad av la de sig för svaj och tog en roddbåt närmare klipporna. “Vi kom in till otroliga platser. Det var stora granitklippor som bara störtade ner i havet. På ett av ställena var det som en amfiteater med klippor och platåer runt om. Det blev en helt magisk inramning” säger han när han minns tillbaka. “Det var inte många, eller ingen, som klättrat där vi klättrade. Det är svårt att komma dit landvägen. På vissa ställen klättrade vi helt över vattnet, där jag brukar segla. Det är svårt att beskriva den känslan. Jag älskar verkligen havet och är van på det, men nu fick jag se det i ett helt nytt perspektiv och liksom se det uppifrån. Det blev en väldigt speciell känsla mellan två element.”

Foto: Fabio Frongia

Men klättring på Bohusläns hällar kommer inte bara med fördelar. “Det blir sjukt mycket utmaningar. Klippan blir väldigt påverkad av saltet, den blir hal bland annat. Berg nära havet blir också utsatta för frostsprängningar."

Frostprängningarna uppstår när vatten tränger in i berget och sedan fryser och expanderar. Då spricker stenen. “När man klättrar som vi gjorde under den här resan, så klättrar man på egna säkringar. Och det betyder att man lägger in små metallbitar i små sprickor i hällarna längst med vägen. När man faller, för det gör man ju, fångas man av en tidigare säkring och den behöver klara ens vikt. Om man sätter den i en lös sten, som sen flyttar på sig, så blir det fritt fall. Då har man inget som säkrar en.”

För en som inte klättrar låter det här livsfarligt, varför skulle man göra något där man kan störta rakt ner i 20 meter? “Det går nog tillbaka djupt i människans psyke. Att man alltid vill komma vidare och göra saker som man inte har gjorts tidigare. Jag tänker på det som att segla ett offshore-race. Man utsätter sig verkligen för något som innebär stora risker. Och absolut är det obekvämt i många stunder. Men belöningen man får av att känna att man klarar av att göra det på ett sätt som är säkert är så stor. För målet är ju att göra det säkert. Det är ingen som klättrar seriöst som vill utsätta sig för risk egentligen. Man vill vara så nära gränsen som möjligt, utan att någonsin vara på fel sida.” Emil fortsätter med att det egentligen är mindre risker i klättring. På havet finns det fler oförutsägbara parametrar, medan klippan är stabil.

Vännerna seglade norrut mot Bläckhall, ett skär norr om Lysekil med en klippa mer än 20 meter hög som hänger över havet. Efter klättringsleder i Smögen, som ledde till många blickar när den gamla kryssaren la till bland alla festglada ungdomar, rörde de sig mot Ulorna i Åbyfjorden och tillslut huvudmålet – Älgön, en 70 meter hög klippa intill Marstrand. “Jag har sett den där klippan alla gånger jag har seglat på Marstrand. Så jag har ofta tänkt "där måste jag klättra". Det finns inte många 70 meter klippor i Bohuslän och vad vi vet har ingen klättrat där tidigare, då den är svår att komma åt.”

Gänget som var med på resan (ej i ordning): Ture Hinnerson (skeppare), Malte Laurin (matros), Melke Björkman (matros), Harry Wegelius (kock), David Johansson (klättrare), Vidar Lindberg (klättrare), Tova Björkenbaum (klättrare), Fabio Frongia (foto/film),Viktor Söderstrand (foto/film), Stefan Andreassen (projektledare från partners), William Axelsson ("mood manager") och Emil Jahrsten (projektledare). Foto: Fabio Frongia

Målet med resan var inte bara en häftig upplevelse, utan även att dela den vidare för att visa att det är möjligt. Emil fick tidigt hjälp av Stefan, som är delägare i båda de sponsrade förtegen. “Det var viktigt för mig att hitta partners som hade en stark hållning när det kommer till hållbarhet. Tripoint och Varg har det, och fanns även i Göteborg, så det var perfekt. Stefan hjälpte mig att ro det i hamn och gjorde det möjligt att dokumentera.” Filmen Hollidaj, som delar namn med projektet, kommer att släppas den 22 januari. Emil berättar att planen är att försöka sprida den så långt de kan och ställa upp på filmfestivaler. En trailer finns redan ute (se nedan).

Emil slipar redan på nästa projektet, den här gången på kallare breddgrader. “Det blir ett lite mindre äventyr, med färre involverade. Än ligger det bara på skrivbordet”.

Nu handlar det om att kombinera segling och skidor, en kanske inte lika lättsmält kombo? “Nja, jag vet inte riktigt. Det kan ju inte bara vara glassegling,” avslutar Emil med ett skratt.

Text: Elisa Lindskog