Dramatiken på Route du Rhum fortsätter och vi är först och främst glada att ingen blivit skadad så här långt - trots alla dramatik.

I söndags kom ännu ett larm till tävlingsledningen. Det var från Fabrice Amedeo som fått problem ombord hans IMOCA. Han upptäckte en läcka ombord som gjorde att han blev tvungen att avbryta racet och börja segla mot Cascais. Under gårdagen utlöste läckan en explosion följt av brand och Amedeo fick omedelbart lämna båten, som kort därefter sjönk framför ögonen på honom. 

Det här är hans egen historia fritt översatt från ett pressmeddelande. Originaltexten hittar du på www.routedurhum.com.

"Söndagsmorgon: Allt är bra ombord och jag gör ett fantastiskt race. Båten flyger snabbt i vindbyarna och sjön går hög. Plötsligt har jag flera hundra liter vatten i båten. Jag stannar och börjar tömma. I samma ögonblick påverkas batterierna av vattnet och det blir total blackout ombord. Jag hade ingen elektricitet längre; ingen autopilot, ingen dator. I samråd med mitt team beslutar jag att fortsätta resan försiktigt mot Cascais.

Söndag eftermiddag: Omfattande rökutveckling ombord på båten. Jag använder brandsläckaren, tar på mig min TPS (överlevnadsdräkt) och larmar tävlingsledningen som ber en konkurrent i IMOCA-klassen att avvika för att hjälpa mig om det skulle behövas. Röken upphör så småningom. Jag bestämmer mig för att återuppta min resa till Cascais. Jag träffar James Harayda, från båten Gentoos, som hade kommit till området för att hjälpa mig. Jag tackar honom och fortsätter min resa. Jag torkar båten helt och hållet och förbereder mig för den svåra passagen. Jag sov två timmar för att återhämta mig och styrde sedan 6 timmar till.

Återigen vilade jag 2,5 timmar för att sedan sitta 7 timmar vid rodret. Strax efter 12:30 kom det ny rök ombord. Följt av en explosion. Jag famlar mig tillbaka in i hytten och lyckas hämta min TPS. Min Grab bag (överlevnadsväska) låg kvar i sittbrunnen. Jag går tillbaka för att hämta min vigselring. Jag slår på brandsläckaren, men ingenting händer. Röken är inte vit som i går utan gul. Jag förstår att jag måste evakuera. Jag varnar mitt team. När jag lägger på är jag sedan längst bak i båten redo att överge båte: flammor kommer ut ur hytten. Jag hamnar mitt i lågorna. Jag kan inte ens öppna ögonen. Jag lyckas skjuta ut livflotten i vattnet och hoppa.

Normalt sett är det meningen att den ände som håller livflotten fast vid båten ska släppa taget. Det gör den inte. Båten, som fortfarande rör sig framåt pressad av grov sjö, drar i livflotten som fylls med vatten. Jag lyckas ta mig ombord utan att släppa taget. Jag tror att det var där något hände, saker och ting vände och jag säger till mig själv: "Om du vill leva har du några sekunder på dig att hitta kniven och skära". Båten drar mig tillbaka och vågorna för mig farligt nära det brinnande skrovet. Till slut hittar jag kniven och skär. Min flotte driver i medvind från båten som brinner fullt ut. Det tar 30 minuter för den att sjunka. Jag talar till båten och tackar den, vi som skulle segla jorden runt tillsammans om två år.

Sedan måste jag organisera mig. Satellittelefonen gillade inte vattnet i flotten och fungerar inte.

Jag säger till mig själv: "Ingen vet att båten har sjunkit och att du befinner dig i din flotte, om du aktiverar din beacon, som du lyckades ta med dig från båten, och utlöser så kommer de att få informationen". Det är vad jag gör. Jag kan inte hitta något öskar ombord. En Tupperware-låda med batterier räddar mig. Jag tömmer flotten. Jag väntar. Jag ställer mig bak i flotten så att den inte välter. Vågorna är mycket, mycket stora. Jag inventerar utrustningen ombord och förbereder mig för vad som komma skall. Jag samlar ihop nödraketerna. Jag sätter VHF:n runt halsen. Jag tillbringar tre till fyra timmar i den här flotten. Jag är förvånansvärt lugn. Flotten fylls regelbundet med vatten från de lätt brytande vågorna. Jag förstår allt detta, men känner mig trygg. Jag vet dock att det inte är över."

Fabrice Amedeo är i säkerhet och räddades av ett fraktfartyg där han togs emot utan större skador.