Efter 35 år tillsammans bestämmer sig Jan Pettersson att det är dags för ett generationsskifte. Här bjuder han på ett lika gripande som hoppfullt farväl av sin älskade båt Rio.

Tjugofyra år gammal köpte jag SK55:a, ursprungligen döpt till Rio och ritad och byggd av August Plym 1914. Redan flera år tidigare, när jag var 12-13 år, bestämde jag mig för att jag skulle ha en SK55 när jag blev stor.

De flesta andra barnen under andra halvan av 70-talet drömde om en stor plastbåt, kanske en Swan eller Baltic, men jag ville ha en skärgårdskryssare. Anledningen var främst att mitt emot mina föräldrars båt låg SK55 Eva, en jättefin båt som hade ritats av Erik Salander 1915. Ägaren var dessutom trevlig och bjöd på saft och kakor om man kom ombord och hälsade på.

1988 köpte jag en 55kvm skärgårdskryssare. Båten var ritad och byggd av August Plym för att vara utställningsbåt på Baltiska utställningen i Malmö och hade döpts till Rio. Sedan dess har jag levt med min gamla båt, men förr eller senare måste en båt lämnas vidare till nästa generation. Foto: Familjen Pettersson

Jag hade nog inte förstått att även välskötta båtar ruttnar och under de närmaste åren renoverade jag på vintrarna och seglade på somrarna. Med hjälp av min far bytte jag 30 procent av friborden, mastfoten, alla stålspant och bottenstockar, kölplanka, knä. Roderstäv och akterstäv samt halva botten. Dessutom var det naturligtvis en massa mindre jobb som att byta sittbrunnen och montera en motor. Efter 15 år och omkring 4 500 timmars arbete var båten helrenoverad och seglades flitigt på veteranbåtsträffar och kappseglingar.

Rio har hela originalinredningen kvar och har kompletterats med nya dynor i plysch, en måttbeställd handknuten matta samt bibliotek, kikare och kompass från 1910-talet. Båten är så komplett den kan bli efter 35 års renoverande och samlande på saknade detaljer. Foto: Jan Pettersson

Rio är en av de skärgårdskryssare som har synts ordentligt då hon har haft roller i en långfilm, Morden i Sandhamn och ställts ut på Allt för Sjön. Men för några år sedan började båten användas mindre och mindre och jag saknade kappseglandet. Hemma på sjön är det kvällskappsegling två gånger i veckan och jag bestämde mig för att köpa en båt som passade bättre som kappseglare. Självklart var den 22kvm skärgårdskryssaren jag köpte katastrofalt dålig i skrovet, man kan verkligen undra hur jag kunde missa hur illa det var efter 40 år som träbåtsägare? Fram till sommaren 2023 helrenoverades A22 Brittsol 2 hemma i båthuset på vår tomt. Det var samma arbeten som på Rio, förutom att den här båten även behövde en ny blyköl och en ny rigg.

Under arbetet fanns det hela tiden en tanke om att jag inte kunde ha två drygt 12 meter långa träbåtar samtidigt. På något sätt bestämde jag mig för att behålla Brittsol om hon visade sig bli en bra båt, blev hon det inte skulle jag behålla Rio. När sommaren 2023 började gå mot sitt slut skrev jag en liten text på Facebook om att jag hade en båt för mycket och till min stora förvåning fick jag fyra spekulanter på Rio, utan att egentligen ha annonserat ut båten.

Rio fotograferad för KSSS årsbok 1916. Foto: Okänd

Närmast chockad lät jag den spekulant som verkade bäst komma och titta på båten. Det var ett gäng unga killar som var i samma ålder som jag hade varit när jag köpte båten 35 år tidigare. De var entusiastiska men oerfarna. Vi kom överens om att jag skulle vara kvar som mentor och hjälpa dem lära sig hur man ska sköta en träbåt. På så sätt kunde jag vara säker på att det gick bra för Rio, åtminstone de första åren. Så kom vi till frågan om vad båten skulle kosta? Direkt insåg jag att jag inte behöver pengar, jag behöver en bra ägare till min kära gamla båt. Vi kom överens om ett pris som vissa skulle tycka var löjligt lågt, men det var samtidigt mycket pengar för ett gäng studenter. Jag ville verkligen att de skulle ha råd att köpa Rio, men samtidigt förstå att detta var en båt de inte hade råd att missköta.

Efter en gemensam vårutrustning såg jag Rio lämnar Uppsala för sin nya hamn i Stockholm. Det var sorgligt att stå på bryggan och vinka farväl, samtidigt som det kändes bra. Jag har gjort min plikt; vårdat, renoverat och seglat henne, men framför allt lämnat henne vidare till en ny generation.

Text: Jan Pettersson