Les Voiles

Efter att ha suttit stilla några dagar på Sint Maarten och mest tillbringat tiden med att utforska ön med våra nya vänner Jess och Ryan var det dags att sadla om och komma in i ”race mode” igen. Regattan ifråga var den prestigefyllda Les Voiles de St Barth som hölls i Sveriges gamla koloni St Barthélemy. Vi hade blivit tillfrågade av kaptenen på Varsovie om vi var av rätt virke att segla på den gigantiska Swan 100S han var ansvarig för. Svaret vi gav var ett ringande ja, det var klart vi ville vara med och segla en sådan båt i en sådan regatta. Det skulle visa sig att crewet skulle bestå till mestadels svenskar. Hela sju stycken av den tolv man starka besättningen vilket självklart var kul och gjorde att man snabbt kom in i gänget. Våra positioner skulle vara på fördäck, något som jag var mycket glad över efter att ha kört det under alla de andra regattorna. Dock liknade det inget jag någonsin varit med om. Till skillnad från vår lilla båt, där jag lätt kunde bära 8 spinnakrar, krävdes minst fyra man för att ens rubba den ena av de två spinnakrarna. Bara att förbereda spinnakern för hissning tog 20 minuter, då den behövde garnas ordentligt inför första sättningen. Även om det var mycket nytt att lära sig fanns det inte mycket tid och vi ficka bara en träningsdag innan regattan, då båten inte fick seglas utan sin ägare.

Även om 100 fot kan tyckas stort fanns det inte tillräckligt med plats på båten för all dess besättning. Av den anledningen blev vi inhysta hos en av de andra i besättningens båt som han var kapten på. Detta var en modern klassiker utan dess like. Lady Ann var en fantastisk 65 fotare från 2004 och något som alla seglare borde prova segla någon gång. Denna båt skulle bli vår bostad för den närmsta veckan medan vi seglade regattan på Varsovie.  

Geroge, som kaptenen hette på Lady Ann, behövde en del hjälp att segla över båten till St Bath, så Oscar och jag hopade på den båten medan de två Filiparna stannade kvar på Varsovie. Vi fick en fantastik seglats med kvällssol och fina vindar och kom fram lagom till att solen började gå ner. Sen var det bara att sticka över till Varsovie och äta middag innan alla gick och la sig för att vara utvilade till regattan nästa morgon.

Nästa morgon klev vi upp tidigt och åt frukost för att kunna komma över till Varsovie för att garna spinnakern igen (de andra hade tränat spinnaker sättning på vägen mot St Barth).  Sen skulle vi droppa ankaret för att tappa vikt (två ton i vikt för att vara precis), allt detta tog lite mer tid än förväntat och vi han med nöd och näppe till startlinjen innan startskottet gick. Vi var dock alla taggade och det var perfekta förhållanden för vår båt med mycket vind, vackert vatten och fräsiga pressbåtar över allt, redo att fånga var enda manöver den största båten i startfältet gjorde. Vi fick en perfekt start och racet var igång med 10 enorma båtar i vår klass. Vi puschade upp mot första märket som bara låg en halv distans från startlinjen och fick en bra rundning redo för att fortsätta till nästa märke och sen runt resten av ön. Alla fördäckare var uppe på railen och satt och posade i sina matchande ställ för pressbåtarna som följde tätt inpå.

Just som vi verkligen börjar få upp fart ser jag hur hela förstaget rycks loss från sitt fäste i fören. Det går som i slowmotion och jag fattar först inte vad som händer och det tar ett par sekunder innan någon ens reagerar, men när detta väl händer sker allt snabbt. Man märkte fort att det var ett rutinerat gäng på båten. Ingen panik utbröt, utan alla gick skyndsamt till olika positioner för att försöka reda ut vad som kunde göras för att rädda profil, segel och framförallt riggen. Riggen säkrades snabbt med ett av spinnakerfallen medan Filip, Filip och jag gick på att försöka bevara förstaget med segel., samtidigt som vi ville se till att den inte slog hål i båten Detta var lättare sagt än gjort då segel och profil vägde mer än några hundra kilo och låg och släpade 2 meter utanför båten i vattnet för att sedan komma rusande mot skrovet i hög fart. Vi slet som djur för att få runt ett rep kring lägre delen av profilen och på detta sätt lyckas säkra den monetärt. När detta väl var gjort drog vi för kung och foster land medan fler folk kom till undsättning och vi sakta men säkert började jobba profilen med segel baklänges med målet att få upp det på däck. Halvvägs där knöt vi ner seglet så att det inte tog lika mycket vind och efter 20 minuters hårt slit fick vi äntligen upp förstaget med focken på däck där vi säkrade den med tampar och flytvästar (för att skydda däck och skrov).

När allt nu var säkrat var det dags att lista ut hur vi skulle gå till väga för att komma i hamn och laga förstagsprofilen.  Den övre delen av seglet var fortfarande löst och detta behövde tas om hand om innan vi kunde gör något. Än så länge skymdes det av storseglet, men det gjorde också att vi inte kunde slå eller ändra kurs, så vi fick försätta ut mot havs tills detta var åtgärdat. Det tog ett tag innan något konkret hände, då vi undersökte olika alternativ., bl.a. att ta ner förstaget (detta funkade dock inte då hela fästet i toppen var skevt efter krafterna det utsatts för).  Vi bestämde oss därför att vi skulle säkra seglet med tamp, sedan ta ner storseglet, köra för motor in, plocka upp ankaret och sedan sticka till hamnen i Sint Maarten för att åtgärda problemet. Detta tog längre än vad man kunnat tro och när vi väl kom in för att plocka upp ankaret hade de första båtarna börjat komma i mål.

Då det inte fanns mycket mer vi på Chamsin kunde göra för att hjälpa Varsovie valde vi att stanna på St Barth och fortsätta regattan på en annan båt (vi viste dock inte vilken än). Vi sa adjö till alla på Varsovie och tackade för inviten, men beklagade olycksfallet. Sedan stack vi tillbaka till Lady Ann och tog en öl eller två., för att senare dra in till land och börja ragga båt. Detta skulle visare betydligt lättare än vad vi trott. Innan vi stack från Sint Maarten hade vi fått ett antal erbjudanden från andra båtar som ville ha ett erfaret crew att segla deras båt. Vi trodde dock att dessa platser skulle varit fyllda sedan länge och att vi skulle behöva kämpa för att hitta en ny båt, men när vi kom i land och började kolla runt efter dessa skeppare och berättade vår historia visade det sig att de mer än gärna villa ha ombord oss på sina respektive båtar. Det var allt från 90 fots Swanar till Melges 32or. Efter att ha erfarit (i alla fall en stund) hur det var på en större båt kände vi att det skulle passa oss bättre att vara på en mindre båt. Vi valde därför att gå aningen mindre, till en båt vi kände att vi kunde göra skillnad på och som linkande vår egen mer. Detta skulle bli J-105:an, J-jaguar och vi bestämde att mötas dagen efter vid frukostbuffén (ja, denna regatta erbjöd en frukostbuffé till alla seglare).

Nästa dag var vi upp med tuppen och redo att ta revansch för gårdagen. Vi skulle segla tillsammans med kaptenen, hans fru och två andra ovana seglare. Vårt svenska lag bestod av Chamsin crewet, plus Joel som vi träffat under vår tid på Sint Maarten och som också bodde med oss på Lady Ann. Sjors (Lady Anns kapten) hade hoppat på en annan båt (detta skulle visa leda till en mycket intressant interaktion senare under kvällen).

När vi kommit till båten fick vi reda på att eftersom kaptenen inte hade haft nog med besättning när han anmälde båten, valde han att skriva in den i icke-spinnakerklassen. Detta tyckte vi självklart var synd, speciellt jag som fördäckare hade sett fram emot lite mera action än vad som erbjudits på Varsovie (om man inte räknar ett bortslitet förstag).  Men vi var i vilket fall taggade ändå.

Om vi hade fått till en bra start med Varsovie, fick det inte riktigt lika bra den här gången och vi låg tre båtlängder bort från startlinjen när startskottet gick. Kaptenen kunde dock sin grej och redan vid första rundningen hade han seglat upp oss några placeringar. Efter det fortsatte han att öka och i mitten av banan hade vi bara en båt framför oss.

Det var en otroligt vacker segling längs St Barths kuster och många kringliggande öar. Även om det bara ligger några tiotal distans bort från Sint Maarten så är naturen väldigt annorlunda. Man kan komma extremt nära klippor med båtar och det ser ut som om man kommer gå på grund när som helst för att vattnet är så klart, men när man tittar på ekolodet förvånas man över att det är 20 meter till botten. Efter att ha seglat runt St Barth kan jag inte förstå varför vi valde att ge tillbaka vår koloni till Fransmännen. Det hade varit den perfekta svenska utposten för vintersegling enligt min mening. Betydligt mycket varmare än västkusten på vintern i alla fall.

När vi kom i mål, efter kring 4 timmars segling, drog vi direkt och la till hos kaptenens båt som han bodde på. Detta var en 40 fots katamaran som han förskaffat sig på tvetydliga sätt, men var ett perfekt ställe för after sail. Med öl i våra händer och solen i ansiktena la vi oss till rätta och snackade igenom dagen innan det var dags att röra sig i mot land igen.

Vi såg till att tappa bort varandra i folkmassan illa kvickt och när vi tänkte röra oss tillbaka var det bara Joel och jag som hittade varandra. Då gummibåten inte var vid bryggan liftade vi ut till Lady Ann där vi hittade gummibåten och Sjors i full gång med att göra sig i ordning. Han var uppspelt och berättade ivrigt för oss att han skulle ut och äta mat tillsammans med Prinsen av Holland. Tydligen hade båten han hoppat på hyrts av prinsen och hans vänner för att segla regattan. Vi blev lika uppspelta och tyckte att det var sjukt passande att just detta hände på ett ställe som St Barth och sa att han måste introducera oss till honom lite senare på kvällen. För även en prins tycker ju att shots är kul.

Medan Joel slängde ihop en brakmåltid åkte jag in med Sjors för att lämna av honom och samtidigt försöka hitta de andra. Jag lyckades enbart finna Filip Åberg som strosade runt och letade efter oss. Vi begav oss snabbt ut igen och avnjöt en formidabel middag á la Joel medan vi gjorde oss i ordning för kvällen. För så mycket som denna regatta handlade om segling, handlade den mer om vad som hände efter seglingen. Just ikväll var det fest på Schell Beach och alla skulle dit. Vi hade fått höra att det var en av de bästa festerna under hela regattan och ett perfekt tillfälle att träffa de andra seglarna under lite mer avslappande former. Vi hade även en teori om att de andra grabbarna möjligtvis skulle kunna finns där.

Det visade sig att vi hade rätt och vi sprang på varandra rätt omgående så fort vi kom dit. Förutom Oscar och Filip var det kring 800 andra personer som var på stranden och festade för fullt och hela stranden var förvandlat till ett stort dansgolv med både ljud och ljus i världsklass. För att inte tala om den enorma baren i mitten av stranden som pumpade ut champagne och öl till inte så förmånliga priser (ca 12 gånger dyrare än på Sint Maarten).

Efter strandhänget drog vi vidare till en mitt station för lite mer umgänge med alla våra nya vänner innan ett var dags för kvällens slutstopp; Le Yacht Club. När vi kom dit var det inte mycket att hänga i julgranen och besvikelsen var total. Vi hade färdats över halv världen för att komma till St Barth, ett ställe vi hade hört rykten om hur extraordinära festerna var på och så är det ingen där. Precis när vi hade gett upp allt hopp och var beredda på att dra hem var det någon som kom fram till oss och frågade om vi var med och seglade i Les Voiles de St Barth. Vi nickade på vilket han svarade: ”följ med mig”.  Han tog oss genom korridoren vi kommit in och ut till ingången och ledde oss upp för en trappa som var avstängd upp till en svart dörr som inte såg mycket ut för världen. Men när han öppnade den, öppnade han portarna till ”himmelriket”. Vi bemöts av efterlängtad house musik, strålande vackra damer och en stämning jag inte upplevt någon annan stans på jorden. Smått otroligt blir till och med Filip Brännström inbjuden till detta partaj. Han hade inte haft en chans att byta om sedan dagens tävling och såg ut som en vandrande reklampelare för Island Water World, iklädd långärmad lycra, vit keps, zinkpasta på läpparna och med enbart fötter till skor. Torts detta får han komma in och vi kliver in i en värld av lyx och flärd. Champagne flaskorna rullas fram på led till de olika borden som blickar ut över den båtbeklädda bukten utanför.

Som på beställning sätts Sveriges nya nationalsång på och vi glider i samlad trupp in på dansgolvet för att göra ett intryck. Jag talar så klart om Aviciis ”Levels”.  Vem möts vi inte av där, om Sjors, som står och pumpar i viss otakt till musiken tillsammans med en annan man. Mannen i fråga är Prinsen av Holland. Vi blir snabbt introducerade, varpå jag fort droppar frågan ”tycker Hans Majestät om shots?”.  Han ler och nickar och med bestämde steg rör vi oss bort mot baren och det langas snabbt upp shots till alla i sällskapet. Kvällen hade precis nått en ny nivå och det kom att bli en lång och oförglömlig kväll med många nya erfarenheter och outplånliga minnen.

Efter sådan händelserika första dagar, var det bra att arrangörerna planerat in en så kallad ”lay day” på det berömda strandhänget Nikki Beach. När vi kommit upp och gjort oss i ordning tog vi oss in till land för att hitta en taxi. I taxin på väg mot stranden åkte vi förbi St Barths flygplats. Den var ryktad att vara en av de farligaste flygplatser i världen och vi kom att först varför. Precis som vi var på väg över krönet kom ett flygplan in bakom oss för att landa. Jag tror inte det flygplan var mer än två meter över marken på väg in och jag var helt övertygad om att vi skulle krocka, men vi hann precis undan och flyget kunde landa i den nedförsbacke som landningsbanan ligger i. Det finns tydligen en hel del filmer på nätet när det går helt åt skogen i landningstillfället och de antingen åker rakt ut i vattnet eller slår i kullen de ska över.
När vi väl kom fram till Nikki Beach hördes lounge/housemusiken dunka långväga och vi gled in till en fullpackad bar, restaurang och strand. Hade det varit absurda kvantiteter av orimliga flaskor som drack igår, var det inget med vad vi möttes av här. Det fanns inte en person som inte hade antingen två eller fler magnum flaskor rosé vin eller Dom Pérignon vid sina bord. Shotbrickorna rullades in och det konsumerades oproportionerligt många shushibåtar hos alla. Alla förutom oss då, vi fick nöja oss med ett glas rosé på strandstolarna. Men vi kan nu ”stolt” säga att vi levt det goda livet på Nikki Beach i St Barth och druckit förnuftsvidrigt dyr rosé.

Efter lite lyxlir på stranden var det dag för en vänlig match vattenpolo, som var degens aktivitet anordnat av Les Voiles stab. Eller tanken var att den skulle vara vänlig, men vi möte ett gäng sydafrikaner och det blev snabbt en match mellan nationer och hela svenska rikets stolthet låg på våra axlar. Sydafrikanerna hade haft tid att värma upp och de drog snabbt ifrån och ledde stort efter första halvlek. Vi fick då kalla till ett krismöte för detta funkade inte. Det fanns inte på kartan att vi skulle förlora och därmed dra skam över Sverige, så när andra halvlek började la vi i nästa växel. Sydafrikanerna hade aldrig en chans. I slutet blev de så hårdhänt spel (mycket pga. att de tappat hoppet) att någon tvingades avsluta matchen, men det viktigaste kvarstod.  Vi hade gått segrande ur denna spontana, dock otroligt prestigefyllda, vattenpolomatch och försvarat Sverige heder. När vi kom tillbaka från Nikki Beach till båten blev det en lugn kväll med en stor middag på båten med lite av folket iv träffat under regattan. Det blev en väldigt trevlig kväll och den perfekt avslutningen på en förhållandevis fartfylld dag.

De nästkommande två dagarna fortsatte vi på att crewa på J-jaguar. Det kom att bli vissa väldigt långa strapatser som blev mycket krävande då vi glömt ta med oss vatten en av dagarna, men överlag var det väldigt fin segling och det gick förhållandevis bra. När allt var över visade det sig att vi slutat fyra i vår startgrupp, vilket vi fick vara nöjda med. Vi njöt i alla fall av de kylda flaskorna champagne de kom ut med till båten i samma stund vi gick över mållinjen i det sista racet. Vår kapten visste även hur man tackar ett gäng unga grabbar och hade fixat ett par flak Presidente dagen till också, så det blev en väldigt trevlig after sail innan det var dags att ta sig över till Lady Ann och göra sig i ordning för sista kvällen på St Barth.

Eftersom vi ännu inte ätit ute på St Barth (av rätt förklarliga skäl) tänket iv att vi skulle ut och se vad ön hade att erbjuda på den kulinariska fronten.  Vi valde ett mysigt tapasställe där George hade varit några dagar sedan med sina andra besättningsmän och ätit. Vi tänkte att om det dög för en prins, så duger det väl för oss också. Det visade sig vara fantastiska tapas och middag en la grunden för ännu en lyckad natt i St Barth. Efter middag drog vi till prisutdelningen där det utöver de gigantiska champagneflaskorna även delades ute Richard Mille klockor för flera hundratusentals kronor. Vi hade hoppats få gå upp på scen och ta emot pris, men denna gång var det lagt så att bara ettan till trean fick pris och vi fick nöja oss med att stå vid sidlinjen och titta på. När prisutdelningen var över drog vi ut på nya äventyr, men lyckades leta oss tillbaka till båten lagom till en rimlig tid.
När vi kom ut till båten och vi alla satt ute i den vackra sittbrunnen på Lady Ann var det som att himmelen brast i brand och det sköts fyrverkerier i upp emot en halvtimme. För vad är ett avslut utan fyrverkerier. Det var det perfekta avslutet på en svårfattlig regatta och en fantastisk resa. Vi konstaterade att Les Voiles de St Barth var en av märkligaste bästa upplevelserna vi haft på resan och att man sammanfatta regattan i en mening: ”det var en regatta där det enda som var mer imponerande än båtarna, var de som ägde dem”. Dagen därpå fick vi en magiska sista segling tillbaka till Sint Maarten innan vi la till för kvällen och vilade upp oss inför utfärden morgonen därpå.

Oscar skulle med flyget några par timmar innan oss , så vi tog en sista lunch på SMYC, där vi redan spenderat allt för mycket tid (och pengar) innan det var dags att säga adjö. Filiparna och jag skulle sedan vidare till Chicago och nya äventyr.  Efter en veckas shoppande, ätande, utforskande och mera ätande var det så dags att röra sig hem mot Sverige igen. Det hade varit en resa för livet och jag kunde inte vara gladare att jag gjort den. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att det var en av de mest lärorika epokerna i mitt liv, både psykiskt och praktiskt. Det skulle dock bli skönt att komma hem igen och äntligen få träffa vänner och familj som man nu endast hade sett på en datorskärm de senaste månaderna.

I skrivande stund sitter Filip Åberg och jag och sippar på ett glas Nicolas Feuillatte och lyssnar på ID (Asalto's Summerburst Remake) av Avicii (låten som kan sägas relateras allra starkast till detta äventyr och som var startskottet på hela resan, får nu avsluta allt också. Cirkeln är sluten.) och njuter av våra sista  timmar av denna fantastiska resa innan det är dags att kliva på flyget tillbaka till verkligheten igen. Vi hoppas ni har uppskattat våra artiklar och att vi kunnat inspirera i alla fall någon att ta sig an samma utmaning som oss. Lycka till, ni kommer behöva det.

Vi skulle vilja ta tillfälle i akt och tacka alla våra sponsorer:

Oakley
Sail Racing
Dalblads Nutrition
Liros Ropes
Tesa Tape
Bolist

Och ett stort tack till bröderna och segelmakarna Wittevrongel, utan dem hade vi aldrig fullföljt denna resa.

Det största tacket går till alla som följt oss och vår resa genom himmel och helvete och alla som gett oss råd och uppmuntran på vägen. Ni gjorde vår resa till det lilla extra. Tack för allt!

/Team Chamsin signing out!

Text Mathias Juhlin