Att äga en kölbåt kan tyckas överväldigande. 25-åriga Wilhelm Svärd håller inte med. "Jag rekommenderar alla ungdomar att köpa en träbåt, det är bra för själen."

Wilhem var påväg för att kolla på en Express, en båt han kappseglat med ett tag och nu var sugen på att äga själv. Men det blev inte som han tänkt sig. På vägen såg han Tekla, en Drake från 1938, som var till salu. "Det gick inte, att inte köpa henne. Det var den snyggaste båt jag sett!"

Tekla byggdes på Hisingen, på Arendals båtvarv, av två bröder. Hon är byggd i Oregan Pine, en mörk furu. När Wilhelm köpte henne hade hon kappseglats mycket av ägaren innan. Från början var hon en Drake av äldre modell i trä, vilket innebär att hon inte var ruffad. Efter en krasch kunde den dåvarande ägaren ta ut försäkringspengar och bygga om henne likt dem modernare modellen. Nu har hon ruff, men de vackra trälinjerna finns kvar.

Foto: Privat

Wilhelm kommer från en jollebakgrund. Han har seglat optimist och Zoom 8 på BooSS på mjölkudden i Stockholm. Där var han även instruktör och gick sedan vidare till Albin Express. Sen hittade han Tekla.

"Jag köpte Draken för kappseglingsegenskaperna och att den ändå är ganska sportig. Träarbetet kom på köpet men det växte mycket på mig. Jag var inte alls beredd på hur mycket jobb det skulle vara, men det är en stor mysaktivitet att gå ner med en kaffe och slipa lite."

Han blev överraskad av hur mycket jobb det var och hur mycket det var att lära. Först köpte han böcker och läste på. Frågade runt och gick möbelsnickerikurser. I vintras hittade han till Skeppsmyran och deras träbåtssnidningskurs.

"Där lärde jag mig allt. Från vilken plugg man skapa till hur man flyttar ett bord. Vi lärde oss också alla nya verktyg." Tillsammans med 3 instruktörer jobbade de varje onsdag med en skärgårdskryssare från 1899.

"Jag fick otroligt mycket mer självförtroende. Det kändes svårt i början, men nu känns det fullt möjligt. Det är lite meditativt att jobba med båten. Det är något jolleseglingen saknar, att äga och vårda en båt. Jag känner många med plastjollar som inte har koll på hur de ska ta hand om sina båtar. Att äga en träbåtar har gett mig mycket självförtroende där."

Foto: Privat

Seglingen då? Wilhelm föll för båten för att den ändå är ganska sportig. "Det finns alltid något att jobba med. Visst, den är ganska trög, men trimmöjligheterna är enorma. Det är så mycket trimtampar att man lätt blir avskräckt, men när man kan det får man en självförtroendeboost. När jag bjuder med kompisar brukar de falla för båten fort; för trimmet och sportkänslan, men framförallt för att hon är så vacker."

Han menar också att steget mellan jolle och Drake är litet. "Den är väldigt rapp och reagerar lätt. Man kan sitta ute på kanten och hänga och det finns alltid något att jobba med. Det är ändå några som går från jolle till Drake."

"Det blir lätt mycket jobb så att man inte kommer ut och seglar. Men nu har jag som mål att jag ska segla varje lördag. Jag gillar inte den här campingen, utan sticker hellre ut över en dag. Det är oslagbart att sticka ut till Fjäderholmarna på kvällen och sen sätta spinnaker på vägen hem."

Draken kommer från GKSS och är en utbredd tävlingsklass. Det finns plast- och träbåtar, där de äldre får ett anpassat SRS för att fortsatt kunna vara konkurrenskraftiga. Wilhelm kör ett par tävlingar per år. Han upplever att Draken utmanar mer på bankappseglingar än distans. Förra året körde han Stadshusregattan.

"Det var en otrolig tävling. Jättekul att köra mot båtar med samma årgång. Att segla mot båtar som Svanevik var otroligt coolt. Man var inte kaxig när hon kom på styrbord."

Svensk Drakklubb jobbar mycket med att få in ungdomar i klassen. Wilhelm har märkt det stödet och att det behövs.

"Det är ju synd att det är så få i min ålder, även om gubbarna är super-välkomnande. På västkusten, speciellt på Marstrand, finns det fler Drakar och ungdomar. Jag hoppas att vi kan växa mer, det jobbar vi på."

Wilhelm avslutar med att rekommendera alla ungdomar att köpa träbåt, särskilt Drake. Och efter att ha pratat med honom i 30 minuter måste jag erkänna att jag är sugen.

Text: Elisa Lindskog