Förra veckan delade vi en kortare rapport från Åland Offshore Race som avgjordes dagarna 18-20 september. Med på racet var Johan Larsvall, som här ger oss en mer detaljerad inblick i årets sista havsseglats.

"Start i årets ÅOR gick på torsdag kväll, den 18 september vid Östra Stendörren utanför Dalarö. Vår start gick lite efter klockan 2200. Alltså det är helt mörkt. Svårt att hålla balansen och svårt att inte stå på linor som ska löpa, det fick vi veta. Och att över huvud taget se var konkurrenterna befinner sig och var startgaten ligger var knepigt. Trots perfekt information från plottern. Pannlampor som bländar, vita eller röda. Hela tiden glömde vi att stänga av lamporna. De stör sikten så mycket att det är svårt att förstå. Det blev lite syrliga kommentarer, främst från styrman.

Vinden tilltar. Vi får upp vår A2 gennaker. Det rullar på bra för oss, vår båt ska kunna plana rätt lätt när det är med. Det syns i det höga mätetalet – vårt SRS är 1,109. Dels för att vi seglar i gruppen ”full crew”. Vi är fyra gubbar som ska ge bättre förutsättningar i antalet händer än på två, mer burkande kroppsvikter och bra mix i kompetenser. Dels för att båten, Z30+, går bra trots sin relativa litenhet, många noterar ”jaha, det är den där lilla båten”. Med på båten har vi vår jorden-runtseglare Per Erling Evensen, nyss hemkommen från en runda på 3,5 år, nästan uteslutande på egen hand. Det är danande, han har järnkoll på nav, på väder, på strömmar. Jo faktiskt, han noterade 0,5 knop i strömmar på Ålands hav.

Johan Larsvall seglade ombord Zeus – en Z30+. Med sig hade han Per, Nicklas och Arne. Foto: Privat

Vi fick bra fart och plockade båt efter båt. Först till Söderarm, sen över havet mot Åland. J/111:an CAG kom tågande i lovart. Ni vet nog, att bli omkörd skaver. Vad kan vi göra? Då kom Nicklas Carlsson med den lysande idén att surfa på deras aktervågor. Med hissnande utdelning! Det var tidigt min huvudgren, som barn körde jag med en 10 hk snurrebåt på förbipasserande större båtars aktersvall. Upp på vågtoppen, sen ner i vågdalen med minst 5 knops fartökning. Så nu kunde det ge viss utdelning på racet. Hur nära vågade jag styra? Fanns det risker? Det kändes safe! Vi låg ändå akter om CAG-båten. Upp på vågtoppen, sen ner. Då fick vi dramatisk speed, ner i dalen. Där stannade båten i en kaskad av vattensprut från det dykande förskeppet. Jag hade betalt en tusenlapp för att ha det på film! Men J/111:an hade fullt upp med sitt. Efteråt fick vi höra att de var oroliga för att något skulle brista eller för ett misstag. Vi kunde inte komma om, men fick en bra gratislift i deras speed. Vi tackade för den senare.

Sedan vred det mot, A2:an skulle ner och upp med Coden. Nicklas fick jobba i eskalerande läge. Fallet trilskades. En knut stoppade fallet att löpa fritt trots att vi regelmässigt kastar i gennakerfallet i vattnet för att undvika trassel och få lite lagom broms. Knuten gick inte att få bort i det höga trycket, två man på det problemet. Nicklas sliter för att få in seglet, men det rymmer ur hans händer och seglet börjar tråla. Vi driver och riskerar att få seglet under oss. Där hade vi ingen rutin. Särskilt i kolmörkret, vi klev på linor som inte fick stås på. Efter en halvtimme fick vi in seglet som hade fått stora revor. Det skulle inte gå att använda mer i detta race. Vi fick upp Coden, för liten för att hålla våra konkurrenter, än mindre för att ta igen den halvtimme vi förlorade. Men vinden ökade. Vi fick verkligen rulle igen, stundtals upp till dryga 14 knop. Så härligt trots allt. Ni vet hur man skriker ut farten när man ökar mot nya höjder. Vi kom trots allt på nionde plats på sträckan till Mariehamn, av 22. Vi var nöjda ändå på grund av trålningen. Sen blev det att ta igen förlorad sömn. På kvällen serverades en redig köttbit i ett sorl som ifrån ett rockevent. Det var mycket att ljuga om som förgyllde kvällen.

Åland Offshore Race lockar ut många Stockholmsseglare för en sista gemensam utmaning innan vintervilan. Foto: Mårten Lindskog

Dagen efter, skepparmöte klockan 0800. Bonnkryss, först i hård vind 10-14 m/s. Den skulle doja senare, som Nicklas säger. Inte mitt drömföre, gillar inte öppet hav som riskerar ge sjösjuka. Tänker samtidigt på andra som har det värre. Elisa som seglar med sin pappa, Mårten Lindskog på en Seascape 27. Vi är klubbkompisar på Göta SS. Vilken bedrift av dem, i en liten båt, som tar avsevärt längre tid på havet, och sköta allt på två. Inte snack om att kunna vila. Sen en bedrift i sig att vilja segla med dotter/pappa och att vara skeppare. Hatten av.

Tillbaka över Ålands Hav. Vi kom iväg i den hårda kryssen, jäklars vilka bankningar vi fick i nedslagen i den växande sjön, ändå var båten snäll, lydde så fint. Bra sättning med stora jiben, som vi revat. Och full stor, helt enligt den grafiken till segelplanen. Efter några timmar lättar det ur, vi slår ut revet i focken. Sjön minskar av landlä och avtagande vindstyrka. Ned till en störande låg vindhastighet, som gjorde båten svår att styra i den choppiga sjön.

Kryssen tillbaka över havet tog dessto längre tid än medvinden ett och ett halvt dygn tidigare. Foto: Emilia Mehks

Jag ruttnade helt på det, la över pinn till Arne. Vi hade jam på instrumenten, jag kunde aldrig nå target speed eller VMG. När Arne tog över låg han över med 120-130%. Han kanske fibblade med instrumenten för att komma i bättre dager. Nej förresten, inte Arne, den snällaste och ärligaste personen. Han har jobbat på många olika segelmakerier, vunnit VM, med en 11:a. Nicklas CV är ännu längre, trots sin ungdom. En handfull vinster på GR, och flera spikar på ÅOR, bland annat med vår båt Z30+. Hans förmåga på fördäck är som en ekorres. Han blev verkligen nedstämd av missen med A2:an, i ett kalasläge. Men vi hade seglet med oss hem, en bedrift i sig.

Jag tyckte vi kämpade för länge i motvrid. Vi slog in mot Söderarms mottagande armar. Målet var inte långt efter. Tveksamt om vi skulle nå upp. Vi såg bara stora båtar framför oss. En Melges 37:a, två Figaro 2 som tågade på. Vårt vägval visade sig vara perfekt, vi nådde upp till layline, bara tack vare ett osannolikt medvrid, tack för det! Helt enligt plan som jag inte uppfattade först. Vi kom på andra plats i vår grupp, på sträckan till Blidö från Mariehamn för ett nytt socialt event. En riktigt god grillmiddag.

Tack arrangörerna TBS, så fint ordnat. Totalt 59 båtar var med, sista racet på säsongen över hav, blåsigt, kallt, en kolsvart natt som gav en natthimmel som fullständigt sprakade. Hade jag hellre suttit hemma med min käresta? Inte i år, vi får se nästa år. Du frågade samma sak förra året fyller Nicklas i.