I slutet på september landade en tjock bok på redaktionen med titeln ”Brave or Stupid”. Då jag själv frågat mig samma sak många gånger blev jag nyfiken, började bläddra och en alldeles fantastisk historia började ta form.

För inte alltför många år sedan kastade två Helsingborgspojkar loss för att ge sig ut i världen. Livet hade rusat på alldeles för fort. Dagarna hade blivit till år och det hade blivit dags att göra något ”ordentligt”.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Search Magazine #5 2014.

 Tre år på världshaven

Många bär på en avlägsen dröm om att segla runt jorden, men det är få som tar steget. För Yanne och Carl var det stundens ingivelse och en handskakning som blev avgörande. Yanne berättar:

– Man tänker inte på hur snabbt tiden går när man är 20, 30 eller 40 år. Jag var 47 år när vi gav oss iväg. Innan dess hade vi jobbat extremt mycket. Jag och Carl träffades i Berlin 1975. Vi jobbade på stora projekt, jag som elektriker och Carl som projektledare och det var många timmar övertid. Vi jobbade alltid, alltid, alltid. När Carl fyllde 50 år fick han en cykel av sina arbetskompisar och bestämde sig för att cykla till Lissabon:

– Du är inte klok, sa jag, men Carl stod på sig med orden:

– Jag behöver en paus i livet. Det bara rullar på. Jag skall cykla iväg, ta ett nytt jobb när jag kommer tillbaka, men ha tre månaders semester däremellan. Senare under festen lovade jag i ett svagt ögonblick att ta 14 dagars semester och hänga på:

– Kanon, fick jag till svar, bara ett problem, vi cyklar i övermorgon.

Ett löfte är ett löfte. Yanne köpte sig en cykel och värmde upp med en runda från Helsingborg till Väla och tillbaka:

– Jag hade inte cyklat sedan lumpen så resan fick en tuff start. Vi cyklade genom Danmark. Kroppen började komma igång och det var rent av skönt. Man upplever naturen och allt runt omkring på ett helt annat sätt från cykel. Vi tog oss till England som är ett fantastiskt land att cykla i. Man ser till nästa pub och lever gott på bananer och pilsner.

“Många bär på en avlägsen dröm om att segla runt jorden men det är få som tar steget. För Yanne och Carl var det stundens ingivelse och en handskakning som blev avgörande. ”

“Yanne och Carl kämpade målmedvetet på och allt eftersom de lärde sig, seglade de längre sträckor. När de tagit sig runt Danmark och över Nordsjön kände de sig redo för det stora äventyret och prick på utsatt datum gav de sig iväg , precis som de kommit överens om den där dagen 5 år tidigare.”

När killarna kom till Frankrike och Normandiekusten var livet riktigt skönt. De satt och filosoferade. Vad gör vi med livet egentligen? Det bara springer på! Vi hinner inte med oss själva! På ena sidan vägen stod en massa vita kors, och på den andra sidan låg havet. Carl sa:

– Vi skulle gjort något ordentligt. Jag kommer att tänka på pappas rorgängare, Kurt Björklund. När han var liten grabb lät pappa mig styra med Kurt på LB-färjorna. Det var ungefär så nära havet jag hade kommit fram tills dess:

– Kan du tänka dig Calle, Kurt Björklund landsteg här i första vågen under första världskriget. Han blev inget av de där vita korsen, han överlevde, och sedan seglade gubben tre varv runt jorden. Carl utbrast i sin tur:

– Skall vi segla jorden runt?

– Är du inte klok, sa jag. Du vet hur sjösjuk jag blir, jag klarar ju inte ens att ta mig över sundet utan att bli dålig. Aldrig i livet! Men av någon anledning kunde jag inte släppa tanken och nästa morgon till frukost sa jag:

– Här är näven, nu sätter vi datum och gör det. Inget kommer emellan. Inga damer. Ingenting. Det är dealen. Jag lämnade Carl 25 mil från Paris, tog tåget hem och lät honom cykla vidare.

"Avsaknaden av internet gör att man inte alltid kan undvika dåligt väder och stormar, men båten gick som en gud på treans rev."

När jag berättade för min pappa som var gammal sjökapten, och som hade försökt att ta mig ut på sjön i 47 år och aldrig lyckats utan att jag spydde upp allt, tittade han på mig som om jag kom från yttre rymden. Hans kommentar var:

– Och hur skall det gå till? Och sedan började han skratta så han knappt fick luft.

Varken Yanne eller Carl visste någonting om segling och världshaven, men de hade jobbat i många projekt och förstod att de måste förbereda sig ordentligt, både mentalt och praktiskt. De lade upp en femårsplan:

– När Carl kom hem hade jag köpt båt, berättar Yanne, en Scampi på 30 fot. Vi gick upp till Helsingborg Yacht Club och sa:

– Vi vill lära oss segla för vi skall segla jorden runt. Inte helt oväntat fick vi svaret:

– Ja, ja, ta det lugnt grabbar, det vill alla.

“En av de starkaste upplevelserna var besöket på ön Raroia i Polynesien. Som barn hade både Yanne och Carl följt tv-serien Villervalle i Söderhavet och hört historien om Thor Heyerdahl och hans Kon-Tiki.”

“Vår budget var väldigt liten. Vi hade inga miljoner. Men är man strikt kan man hålla nere budgeten. Vi klarade oss på 5000 per person och månad allt inkluderat. Bortsett från ett restaurangbesök i varje land lagade vi all mat själva. Det gäller att handla på rätt ställen och bunkra båten där det är billigt.“

– Vi gick alla kurser som fanns, tog förarbevis, kustskepparexamen och radiocertifikat. Sedan tränade vi mycket med båten. Vid ett tillfälle var vi inbjudna till Radio Rix på kundsegling ombord på EF Education. Det var en fantastisk upplevelse. Vi berättade om våra planer på puben efteråt när en av killarna gav rådet:

– Skall ni ut på världshaven grabbar så skall ni ha en Hallberg-Rassy, det är grejer det. Jag tog honom på orden, gick ut på nätet och började leta. Jag hittade John Neal, en amerikan, som hade rundat Kap Horn med sin Rassy 42 inte mindre än sju gånger och sa till Carl:

– Det kan inte ha varit solsken alla gånger, det måste vara en säker båt. En sådan skall vi ha. Fyra år innan avfärd sålde jag hus, bilar och hela skiten och köpte Albatross med hjärtat i halsgropen. Och när vi kom hem med den besten blev det lite annat ljud i skällan i hamnen.

“Den långa och väl genomtänkta förberedelsetiden gav utdelning."

Yanne och Carl kämpade målmedvetet på och allt eftersom de lärde sig, seglade de längre sträckor. När de tagit sig runt Danmark och över Nordsjön kände de sig redo för det stora äventyret och prick på utsatt datum gav de sig iväg, precis som de kommit överens om den där dagen 5 år tidigare.

Den långa och väl genomtänkta förberedelsetiden gav utdelning. Rutten, som i stora drag var förutbestämd och gick i Jimmy Cornells World Cruising Routes kölvatten, korrigerades något efter goda råd och lokala tips under resans gång:
– SSB-radion var enormt viktig för oss och enda sättet att hålla kontakten med andra seglare och familj och vänner där hemma. Vi hade inget internet. Vi kopplade upp oss en gång och höll på att svimma när vi fick räkningen, hela månadsbudgeten hade gått. SSB-radion och ett litet modem fungerade utmärkt till att skicka e-post med. Det finns flera e-posttjänster, men vi använde oss av amerikanska Sail Mail och det fungerade utmärkt. Man betalar en medlemsavgift och sedan är det gratis.

Den bästa investeringen inför resan var den egenkonstruerade frysboxen och watermakern från Schenker:

– Vår budget var väldigt liten. Vi hade inga miljoner. En vanlig transportsegling tar cirka 30 dagar och frysboxen höll nere matkostnaden ordentligt. Vi fiskade mycket, i början var det svårt men när vi väl hade lärt oss knepen så nappade det. Varje gång vi kom till ett nytt land var boxen fylld med fisk. Varje gång vi lämnade ett land fyllde vi den med billigt kött. Med en tryckkokare ombord hushållar man med gasen. Är man strikt kan man hålla nere budgeten. Vi klarade oss på 5000 per person och månad allt inkluderat. Bortsett från ett restaurangbesök i varje land lagade vi all mat själva. Det gäller att handla på rätt ställen och bunkra båten där det är billigt. Vi låg dessutom alltid för ankare förutom på några få ställen.

"Rutten, som i stora drag var förutbestämd och gick i Jimmy Cornells World Cruising Routes kölvatten, korrigerades något efter goda råd och lokala tips under resans gång."

Något som killarna saknade på sin resa var el:

– Istället för vindkraftverk skulle vi haft en släpgenerator. Strömmen tog alltid slut.
Vi träffade en kille från Stockholm med släpgenerator, Hasse Faber på Born Free, och han hade så mycket ström att han fick elda upp den. Vi bodde i ett ständigt mörker.

Seglingsmässigt fungerade allting bra. De visste hur man revade fort och mycket. Tipset, att sy in treans rev i storen som alla hade så roligt åt i hamnen, visade sig vara en riktig fullträff och oumbärlig när vindarna nådde 30 knop och mer:

– Avsaknaden av internet gör att man inte alltid kan undvika dåligt väder och stormar, men båten gick som en gud på treans rev.

Yanne och Carl lade om möjligt till i fiskehamnar och såg snabbt till att smälta in i omgivningen:

– När man reser i fattiga länder är det viktigt att inte ha en massa ringar och annat krimskrams på sig. När vi kom till ett nytt ställe gick vi in i lokala butiker och köpte de billigaste kläderna för att smälta in. Vi såg ut som lokalbefolkningen och det hände oss aldrig någonting. Förste man som hjälpte oss med tamparna bjöd vi alltid ombord på en gammeldansk och två pilsner. Sedan berättade han för hela hamnen att vi var ”vanligt folk” och ”en av dem”. Sedan hjälpte vi ofta till när folk hade problem med sina fiskebåtar, skruvade lite här och lite där, och på så vis blir man snabbt en i gänget.

Men vad händer med en när man kastar loss på det här sättet? Yanne och Carl inledde sitt äventyr med ett ständigt dåligt samvete:

– Har man fem veckors semester kan man klappa sig på axeln och säga att det där har du förtjänat. När man har tre år är det svårare att ta till sig.

Vi betedde oss som två idioter i början. Vi hade att-göra-listor för allt, förde protokoll, jobbade och slet mest hela tiden, det var alltid något som gick sönder. Men när vi kom ut genom Panama hände något. Listorna var inte lika intressanta längre. Rödpennan kom fram. Ett rött streck på listan betydde ”livsviktigt - annars sjunker vi”. Övriga punkter tar vi ”en annan dag”. Vi kunde läsa en bok en hel dag. Då var livet riktigt skönt. Sista året började vi bli hungriga igen. Vi visste ju hela tiden att vi skulle komma tillbaka. Även om jobbet kom som en chock kände jag mig 25 år yngre, och det sitter fortfarande i.

“Seglingsmässigt fungerade allting bra. De visste hur man revade fort och mycket. Tipset, att sy in treans rev i storen som alla hade så roligt åt i hamnen, visade sig vara en riktig fullträff och oumbärlig när vindarna nådde 30 knop och mer.”

En av de starkaste upplevelserna var besöket på ön Raroia i Polynesien. Som barn hade både Yanne och Carl följt tv-serien Villervalle i Söderhavet och hört historien om Thor Heyerdahl och hans Kon-Tiki:

– Det var häftigt att uppleva de där minnena igen. Hövdingen på ön, som var en liten påg när Thor Heyerdahl, Bengt Danielsson och grabbarna strandade på ön, var där så vi fick ett väldigt varmt mottagande. Gubben kunde fortfarande alla tänkbara svenska svärord. Tänk vad de tutade i honom när han var liten grabb. Vi var helt chockade, han kunde precis allt. Han hade ett streck på väggen i sitt sovrum för varje båt som kommit till ön. Vi var segelbåt nummer 8 från Sverige sedan 1948. Vi gav honom en stor svensk flagga och han blev så lycklig att han hoppade upp och ner i två timmar. Därefter spikade han upp den på väggen. Vi hade planerat en veckas vistelse, vi stannade i sju. Och då hade vi reparerat allt på hela ön.

Äventyret har resulterat i två böcker: Segla med Albatross och Brave or Stupid. Segla med Albatross är på svenska och skriven utifrån Carls perspektiv. Den kom ut 2011. Brave or Stupid är skriven av den engelska författarinan Tracey Christiansen genom Yannes ögon och är precis nyutgiven.

Yanne och Carl var ute i tre år, exakt på sekunden:

– Snacka om att man var stolt när man seglade in i hamnen igen, jorden runt i egen båt!

Äventyret har resulterat i två böcker: Segla med Albatross och Brave or Stupid. Segla med Albatross är på svenska och skriven utifrån Carls perspektiv. Den kom ut 2011. Brave or Stupid är skriven av den engelska författarinan Tracey Christiansen genom Yannes ögon och är precis nyutgiven:

– Arbetet har tagit tre år och vi har gjort så gott som allt själva, berättar Yanne. Anita, min fru från NZ och Steve har hjälpt oss. Bilderna har jag tagit och Calle har skrivit loggboken som är grunden till böckerna. Vi har så mycket att ge och berätta. Vi vill få folk att våga kasta loss sina förtöjningar. Trots att det är några år nu sedan jag själv tog steget, sitter det fortfarande i.

Mer om böckerna hittar du på www.seglamedalbatross.com och www.braveorstupid.com.

Text: Search Magazine

Surfa nedåt för fler fotografier från denna fantastiska och livsomvälvande resa.