Ankaret glider ner till botten klockan halv sex på kvällen utanför byn Portsmouth i Prince Edwards Bay. Reggae-musiken välter ut från en av strandbarerna och det är fortfarande en timme av dagsljus kvar. Doften från bål och nyklippt gräs driver ut över ankarplatsen.

Vill du se fler fotografier? Klicka på fotografiet ovan och bläddra med pilarna på vänster och höger sida.

“Vill du med in och gå en tur?” frågar jag min dotter Mathilda. Redan när tårna gräver ner sig i den svarta sanden på stranden, får jag en bra känsla i magen.

   “Det känns trevligt att vara här”, säger Mathilda och tar min hand. Jag ger henne ett leende. Härligt att hon har samma känsla som jag.

   “How are you doing, maaan?” frågar mannen som hänger på en bänk nere vid stranden.

   “Welcome to Dominica”, säger damen som står i dörren till en liten gul klädaffär.

   “All the best to you. Have a nice day, maaan”, ropar busschauffören, även om vi inte ska åka med honom till huvudstaden Roseau.

Mathilda och jag känner oss mer och mer välkomna, efterhand som vi promenerar runt och upptäcker hur det ser ut i det nya landet vi kommit till. Jag älskar det sättet som man hälsar på varandra, som man ser på varandra och har tid till varandra. Också till främmande.

När Mathilda och jag promenerar upp för de dammiga gatorna och hälsar och pratar med alla, vet jag som tur är inget om att orkanen Maria, som bara några månader senare, ska rasera hela ön. Att den ska driva de trevliga, hjälpsamma och varma människorna ut i desperation. Ön hade tidigare ett lite dåligt rykte. De så kallade “boat boys”, unga män i öppna jollar, var mycket fräcka när de åkte runt på ankarplatsen och försökte sälja guidade turer, tvätt av kläder, fisk eller krimskrams. Nu har de organiserat sig i en förening. Kanske insåg de, att om inte attityden mot seglarna förbättrades skulle de skrämmas bort? Då skulle all chans till profit försvinna. Nu åker de runt i sina jollar på natten och ser till att allt står rätt till och att ingen tigger eller är närgången. Stämningen på ankarplatsen mellan seglare och “boat boys” är vänskaplig och trevlig. En gång i veckan arrangeras en mycket uppskattad grillfest på stranden för både seglare och lokala. Men det är inte bara på ankarplatsen, som stämningen är god.

   “Så fint du målar din bil?” säger vi till en kille, som täcker rosten på en gammal Toyota HiAce minibuss med grön färg.

Han skiner upp, samtalet är i gång, och dagen efter sitter hela familjen i hans minibuss på tur runt den gröna ön. Vi tankar hans bil, bjuder honom på lunch och åker vidare längs de kurviga vägarna.

Det är inte många stränder på Dominica, och de som finns har svart sand. I stället är det stela klippor som reser sig upp ur havet. Husen är små och målade i strålande färger. Bortsett från huvudstaden Rosseau, med 20000 invånare, består byarna längs kusten bara av små grupperingar av hus. Ön är grön och bergens tinnar försvinner upp i skyarna. De flesta är täckta av skog med en enkel palm som syns här och där. Det är naturen som Dominica är känd för.

Dominica är också en av de få öarna i det östliga Karibien som har floder. Det märker vi tydligt, när bussen gör en gir vid varje flod. Rester från gamla broar som blivit förstörda under orkanen några år innan Maria ligger kvar, och bussen rasslar nu över de nya broarna som är byggda bredvid de gamla. Jag funderar nu över hur många nya broar lokalbefolkningen fått bygga efter orkanen Maria. Jag har pratat med andra seglare, som rapporterar, att det varit tufft på ön ett tag, men att den trevliga stämningen nu återigen råder på ön.

När jag på kvällen efter vår tur i den nymålade minibussen ligger i min koj på “Anna Lisa” överröstar musiken från strandbarerna syrsorna och grodorna som nästan sjunger som fåglar. Jag älskar det underbara väsen som alltid finns i Karibien och tillsammans med ljudet av tampar som slår, och skratten från någon i en gummibåt som åker förbi, somnar jag. Jag känner mig lycklig, och ön Dominica, och dess positiva lokalbefolkning, är en stor anledning.

Text: Thomas Veber
Foto: Familjen Veber