Många drömmer om att kasta loss, men det är förhållandevis få som kommer iväg. Gustaf och Tina, med barnen Lovisa och Karin, hör till de som har förverkligat drömmen. Deras äventyr började 2009 med att de hittade den ”perfekta båten”, en tjugo meter lång stålbåt som legat oanvänd i många år och som var till salu. Gustaf och Tina, som varit ute och långseglat flera gånger tidigare, tvekade inte utan köpte båten och flyttade ombord. Tre år senare var båten, som fått namnet Caminante II, i önskat skick och familjen lämnade Sverige för de sju världshaven.

Vill du se fler bilder från livet på Caminante II? Klicka på bilden ovan och bläddra med pilarna på höger och vänster sida. Artikeln publicerades för första gången i Search Magazine #1 2015.

Gustaf började segla optimist i sjuårsåldern. Inspirerad av gamla, äventyrliga seglingsböcker från 50-talet köpte han sin första stålbåt 1989.

– Jag hade läst om gamla stofiler som bodde i sina båtar och seglade jorden runt på en ganska liten budget, berättar Gustaf och fortsätter. Det sporrade min fantasi. Några år senare kom Tina in i bilden och tillsammans med ett gäng kompisar blev det en seglats till Västindien och tillbaka via New York, Kanada och Island. Väl hemma igen såldes båten och paret, som båda är disputerade kemister, gjorde klart sina universitetsstudier.

Vid millenniumskiftet var det dags igen. Gustaf och Tinas första Caminante gjorde entré och tog dem jorden runt under en treårsperiod. Därefter kom barnen och tankarna på ett fast boende på land.

– Vi funderade och var i valet och kvalet mellan att bli månskensbönder eller köpa ytterligare en båt. Tanken på att pendla mellan hemmet på landet och jobbet i staden lockade inte och blev avgörande. Vi bestämde oss för båt och nu har Caminante II varit vårt hem i 6 år.

“Vi funderade och var i valet och kvalet mellan att bli månskensbönder eller köpa ytterligare en båt. Tanken på att pendla mellan hemmet på landet och jobbet i staden lockade inte och blev avgörande. Vi bestämde oss för båt och nu har Caminante II varit vårt hem i 6 år.”

“Det absolut bästa med att vara långseglare tycker Gustaf är friheten och att varje dag kunna bestämma vad han skall göra av sitt liv.”

“Caminante II har seglat sedan sommaren 2012 från hemmahamnen i Göteborg till Skottland, Spanien, Kanarieöarna, Bequia, Les Saintes, Antigua, Barbuda, Guadeloupe, Dominica, Martinique, Union Island, Grenada, Trinidad, Bonaire, Curacao, Jamaica, Kuba, Panama, Galapagos, Marquesas, Tuamotos, Socitetsöarna, Niue, Tonga, Minerva Reef och nu ligger båten i Opua, Nya Zeeland.”

Sommaren 2012 lämnade familjen Sverige och seglade via Skottland och Irland ner till norra Spanien.

– Visst kändes det lite pirrigt i början, berättar Tina och fortsätter. Vi var framför allt oroliga för hur barnen skulle klara sjön. Nu vet vi att de får sina sjöben efter ett eller två dygn till havs. Planerna var ganska lösa för vart vi skulle segla men siktet var inställt på Västindien för att därifrån så småningom ta oss till Franska Polynesien via Panama. Idag ligger Caminante II på svaj i Opua, ett litet samhälle på norra Nya Zeeland.

En vanlig dag går familjen upp klockan 8.

– Skolan börjar 9 och håller på till 12, berättar Tina. Därefter äter vi lunch. Eventuellt fortsätter vi med undervisning fram till klockan 14. På eftermiddagarna brukar vi ta gummibåten in till land för att gå någon vandringsled, eller tillbringar vi tiden på stranden. AÄr vi på ett bra snorklingställe utnyttjar vi naturligtvis det och snorklar och dyker minst ett par gånger om dagen. Ibland tar vi en idrottsdag med barnen och åker buss upp i bergen för att vandra. Vi ligger minst en vecka på samma ankringsplats, ibland stannar vi på ett och samma ställe ett par månader. Vi anpassar oss hela tiden efter vädret.

Det absolut bästa med att vara långseglare tycker Gustaf är friheten och att varje dag kunna bestämma vad han skall göra av sitt liv.

– Det är fantastiskt att kunna välja och när man har den friheten blir det ofta olika saker. Det är inte kul att bara vara på ett fantastiskt dykställe, bara upptäcka vackra grottor eller bara bestiga vulkaner. Man behöver variation. Och det finns inget ställe som är övervägande bättre än något annat. Att läsa en broschyr och sedan åka dit för att det ser bäst ut är inte alltid det vinnande konceptet. Många utav våra bästa stunder inträffar när vi hamnar i en avlägsen liten avkrok för där är ofta människor nyfikna och intresserade av att umgås. En stor del av glädjen ligger i mötet med andra människor.

“Vi ligger minst en vecka på samma ankringsplats, ibland stannar vi på ett och samma ställe ett par månader. Vi anpassar oss hela tiden efter vädret."

Tina håller med.

– Jag uppskattar när man får kontakt med lokalbefolkningen på ett bra sätt. Och vänskapen med andra seglare. Naturupplevelserna också förstås. Det är verkligen stort att få vara med om sjölejon och pingviner på Galapagos eller att få snorkla med hajar. Det gör mig glad ända in i själen. Och att få dela upplevelserna med goda vänner. Precis innan vi lämnade båten tillbringade en flock späckhuggare två hela dagar i ankringsviken. Det finns tre flockar som rör sig i vikarna vid Nya Zeeland och man har bara tur om man lyckas stöta på dem. Just de här späckhuggarna jagar genom att gräva ner nosen i sandbottnen och beta stingrockor. Lugnt och städat dammsuger de botten på sina byten.

Varken Gustaf eller Tina anser att de utsätter sig för större risker än andra. Riskerna ser bara annorlunda ut.

– Själva seglandet är riskfritt skulle jag vilja påstå, säger Gustaf och fortsätter. Det är mycket ovanligt att man hör talas om långseglare som blivit skadade till havs. Däremot är risken att bli påkörd i ett land där man inte riktigt vet hur man skall bete sig i trafiken större. Tina fyller i. – Vi har valt att ta en viss risk genom att befinna oss på platser långt ifrån sjukvård. Det är en rädsla som man måste bearbeta. Hittills har vi varken varit med om riktigt dåligt väder, skador eller sjukdomar ombord. Om man inte räknar den gången vi fick löss allihop, mitt på Atlanten, med endast en halv luskur ombord förstås. Å andra sidan hade vi gott om tid att kamma bort dem.

Att långsegla är definitivt äventyrligare än att vara hemma. Det är en livsstil som innebär snabba skiften mellan det fantastiskt roliga och det otroligt jobbiga, och Tina poängterar att det inte är för alla.

– Ibland är det svårt att ge en rättvis bild av livet ombord. Det är alltid lättare och roligare att prata om det som är fantastiskt och spännande, men det är klart att det händer jobbiga saker också. Det är inget bekvämt liv. Man har alltid ont om vatten, det är svårt att bli av med sopor, kylskåpet luktar pyton, toaletter går sönder och de flesta vänder på varenda krona. AÄr man socialt lagd kan det också bli en väldigt ensam tillvaro. Både Gustaf och Tina är överens om att allt det tuffa bleknar i jämförelse med det positiva som deras livstil för med sig, och de har svårt att tänka sig något annat.

– Det är fantastiskt roligt att komma hem och träffa familj och vänner, men samtidigt ser vi fram emot att resa ”hem” till Caminante II igen.

AÄventyret med Caminante II är långt ifrån över och nya, spännande platser och möten väntar runt hörnet.

– Vi vet inte exakt men det blir med största säkerhet Fiji och kanske Vanatu och Papua Nya Guinea, Indonesien och Malaysia, avslutar Gustaf.

Text Search Magazine

Foto Caminante II

Om du vill följa Gustaf, Tina, Lovisa och Karins äventyr på de sju världshaven med Caminante II rapporterar familjen regelbundet om sina upplevelser på bloggen www.caminante2.com.

“Precis innan vi lämnade båten tillbringade en flock späckhuggare två hela dagar i ankringsviken. Det finns tre flockar som rör sig i vikarna vid Nya Zeeland och man har bara tur om man lyckas stöta på dem."