Hon har ägts av en hovkörsnär, en kaffekung och en bergsprängare. En mellaneuropé som knappt kunde segla blev så besatt att han en frusen vinterdag köpte henne på stående fot och utan att blinka. Hon seglade en tid i Medelhavet, gästade Odysseus ö och väckte uppmärksamhet för sin självklara skönhet. Itaka är en båt som det vävts drömmar kring.

Uppfyllandet av en dröm kan ta sin tid. Carl Hirsch och Ingmar Bergman vet; för dem väcktes en dröm redan under tonåren på 1960-talet. De föll, var och en på sitt håll, för en segelbåt så vacker och mäktig att hon uppfyllde drömmens allra viktigaste kriterium – att, i princip, vara ouppnåelig. Segelbåtens namn var Itaka.

– Hon var störst, bäst och vackrast. Hon har varit mitt drömobjekt i alla år, säger Carl Hirsch.

Ståtliga R10:an Itaka var en sinnebild för seglingens skönhet, hon fick även tonåriga seglarhjärtan att klappa hårdare. Det bultade inte bara i Carls bröst. Även Ingmar Bergman kände pulsen stiga vid anblicken av den sköna.

– Jag har alltid älskat att segla. Vi hade ingen egen båt, men jag var ute med kompisars föräldrar. Det var då, när jag var liten, som jag såg Itaka.

Ingmar Bergman är flygkapten. På en färd till Medelhavet fångade slumpen upp den slumrande drömmen om Itaka. 

– Jag såg en annons i Dagens Industri, man sökte en ny delägare till Itaka. Namnet i e-postadressen kände jag igen från somrarna i Torekov när jag var tonåring, en kompis som seglade OK-jolle.

Den kamraten var Carl Hirsch. Hans drömcirkel hade slutits år 2000, då han och barndomsvännen Anders Barsk hade blivit ägare till Itaka. Nu, fem år senare, uppfylldes drömmen också för Ingmar Bergman.

“Historien börjar 1934 då drygt 60-årige körsnären Arvid Lindahl får sin nya, fina båt. R10:an Zibeline är byggd på berömda Neglingevarvet i Saltsjöbaden och ritad av Tore Holm, en av landets främsta konstruktörer.“

Körsnären Lindahl och Zibeline

Historien börjar 1934 då drygt 60-årige körsnären Arvid Lindahl får sin nya, fina båt. R10:an Zibeline är byggd på berömda Neglingevarvet i Saltsjöbaden och ritad av Tore Holm, en av landets främsta konstruktörer. Med Zibeline kappseglade Lindahl flitigt i Sandhamn. Men hans båt var ingen renodlad racer och hade svårt att hävda sig mot de andra 10:orna. I ett referat från Sandhamnsregattan 1934 berättas att ”Zibeline tog starten i lovart” före Refanut och chilenska gästen Novena. Att Zibeline snart blev omseglad var inte ägnat att förvåna skribenten: ”Zibeline är så mycket tyngre än de andra att hon antingen måste ha mindre eller också mera än dagens fina tre-fyra meters vind.” Arvid Lindahl fick segla sin båt i bara tre år. Han avled julen 1936 och till våren dyker en ny ägare upp på scenen. Han är från Gävle, heter Sven Engwall och är känd som ”Gevaliakungen”. 

“Den svenska skönheten gick på långtradare söderut och fick ny hemmahamn i Kroatien.“

Kaffekungens favorit

Sven Engwalls farfar hade på 1800-talet grundat det handelshus som med tiden skulle bli berömt för sitt kaffe. För detta förvandlingsnummer svarade unge Sven, som några år in på 20-talet lanserade varumärket Gevalia; kaffe rostat inte bara till angenäm smak, utan också paketerat med aromen väl försluten. Sven gillade att segla och med goda affärer i ryggen kunde han skaffa sig det bästa i båtväg. När han 1937 köpte Zibeline av Arvid Lindahls dödsbo brydde han sig inte om gammalt sjömansskrock om otur vid namnbyten; han döpte om sin båt till vackert klingande Itaka. Kanske utmanade han ändå ödet, för några år senare inträffade ett av svensk seglings mest spektakulära haverier. Ombordläggning är den marina eufemismen för kollision, och båtarna som smällde var Waxholm I och Itaka. Skärningspunkten låg vid Kodjupet utanför Vaxholm, dessbättre tätt intill ett grundflak. Itaka sjönk med ett gapande hål i sidan, men på ganska grunt vatten. Hon kunde bärgas och repareras, och sitt namn fick hon behålla.

Sven Engwall kappseglade i Sandhamn och långseglade i Östersjön med familjen. Itaka motsvarade alla hans önskemål, en gunstling som aldrig motiverade något mer båtbyte. Engwall hade henne till sin död 1967. Hans andra hustru, Margitta, var lika road av segling. Hon ägde och kappseglade framgångsrikt en egen 5:a när paret träffades efter kriget. Efter Svens bortgång seglade hon Itaka i ytterligare sex år, inte sällan tillsammans med dottern Marita. Kvinnliga skeppare var ovanligt på den här tiden, med en båt av Itakas kaliber var det unikt. När Margitta Engwall till sist sålde henne var det med ett förbehåll – att hon skulle få disponera Itaka ett par sommarveckor under ytterligare några år framöver.

Bergsprängare med handlingskraft

Att med så varma känslor för Itaka sälja henne till ett konsortium bestående av ”Bergsprängar’n” och två bröder Lilja kan i förstone förefalla riskabelt; det doftar lite av Dynamit-Harry och Jönsson-ligan kring en sådan konstellation. Men bakom fantasifulla associationer dolde sig tre etablerade seglare. Gösta ”Bergrsprängar’n” Svensson var en färgstark stockholmare som tillhörde de flitigaste i 5,5-metersklassen. Entreprenören Svensson hade sprängt bort det mesta av graniten under 60-talets rivningshysteri i Stockholm, och smeknamnet var givet. Bröderna Mats och Peter Lilja tillhörde huvudstadens aktiva Starbåtsseglare. En av de flitigaste i den klassen var också Jacob Engwall, son till Gevaliakungen.

– Så vi kände familjen Engwall och såg att Itaka låg under taket på Winbergs varv där vi brukade sjösätta Stararna. Margitta sa ja, med förbehållet att få låna Itaka i eskaderseglingarna, berättar Mats Lilja.

De stora R-båtarna hade alltid tilltalat honom, och bröderna tog chansen att få äga en av giganterna när tillfälle gavs. I mer än ett decennium seglade de och Bergsprängar’n Itaka. När de väl lät stafetten gå vidare var det till en högst osannolik köpare.

– Men han bestämde sig på stående fot, minns Mats Lilja.

“Idag är Itaka åter med när klassiker som Refanut, Vagabonde, Ballad, Anitra, Regina och några till samlas för kappsegling. Hon är tillbaka på banan – nästan störst, ibland snabbast, och helt säkert vackrast.“  

Åren i Medelhavet

– Jag har alltid velat lära mig segla och ha en egen båt. Nu har jag sett en så fin båt till salu, en R 10.

Ungefär så föll orden, så troskyldigt att Rolf Nordström skulle ha avrått å det bestämdaste om de yttrats av någon annan än vännen Dietmar Leitgeb. Men Rolf visste att Dietmar var en beslutsam herre, och det han inte behärskade i fråga om segling skulle han lära sig. 

– Vi var ute på varvet och tittade på Itaka, en vinterdag 1982 när det var 15 grader kallt. ”Du, det här är nog lite stort,” sa jag till Dietmar. Men han var väldigt begeistrad – och han köpte Itaka.

Schweizaren Dietmar var rutinerad flygkapten, men hans erfarenhet av segling inskränkte sig till sommarturer med Rolfs Shipman 28. Nu förenades hans liv med Itakas i ett sjumilakliv – den svenska skönheten gick på långtradare söderut och fick ny hemmahamn i Kroatien. Under åren i Medelhavet seglade Rolf ofta på Itaka. Färderna sträckte sig till Egeiska havet och den turkiska sydkusten. En höjdpunkt var när Itaka 1984 firade sitt femtionde år med ett besök på den ö vars namn hon delar, Odysseus ombesjungna Itaka. Itaka seglade under svensk flagg och väckte alltid uppmärksamhet, till och med i kräsna Venedig.

– Där ligger alla tjusiga motorbåtar med tio lager blänkande lack. Men de tittade faktiskt lite extra på en båt som Itaka, minns Rolf.

Efter åtta år i Medelhavet återvände Itaka till Norden. Under ett helt decennium lät Dietmar vännen Rolf  ”ta hand om” båten. Goda vänner hjälpte Rolf med vårrustningen och fick följa med på sommarens färder. Systemet blev institutionaliserat; inför säsongen brukade Rolf skicka ut ett ”Upprop till s/y Itakas gastar och kulturarbetare”.

Itaka blev nu en nordisk långseglare. Hon besökte Bohuslän och den danska övärlden med alla tätt packade hamnar – ”Skagenröran var man tvungen att se”. Hon seglade långt upp på norrlandskusten – med påhälsning hos Engwalls efterlevande i Gävle – och till Svensksund i öster.

– Vart vi än kom var det alltid någon som var framme och berättade att man varit med och seglat med Itaka och hade många trevliga minnen som vi fick höra, säger Rolf.

Efter sista sommaren med Rolf togs Itaka upp på Walsteds berömda varv i Danmark.

– De stod i givakt när man kom. De älskade sådana här gamla träbåtar. Det var inte billigt, men väldigt professionellt och bra.

Tio års omhändertagande var till ända, det var dags att ta farväl av Itaka.

– Den tid kom då Dietmar och jag insåg att det var dags att trappa ner, säger Rolf.

Man hör ett stråk av saknad i klarsynen. 

Drömmarna uppfylls

Det är nu de gamla tonårsdrömmarna blommar upp igen, först ut är Carl Hirsch. I april år 2000 flög han ner till Svendborg på Fyn för att ta sig en titt på Itaka. Hon var en sliten dam vid det här laget, men oemotståndlig.

– Det var en lyckokänsla, hon kändes så enormt stor, gigantisk. Det var en fantastisk känsla att segla ut henne från Walsteds.

Hemma igen genomgick Itaka en större renovering. Bland annat tog man bort alla träpluggar på järnnitarna i friborden och blästrade de rostiga nitskallarna – 1 800 stycken.

– Och så bytte vi akterspegeln, träet var svart och fuktigt. Skarndäcket där bak också, samma sak med förstäven, där hade det börjat svartna över vattenlinjen, berättar båtbyggaren Thomas Larsson.

Mycket annat behövde göras, som byte av hela elinstallationen – ”70 år av lappverk” – och en allmän uppfräschning under däck. Sådan var Itaka när Ingmar Bergman svarade på annonsen 2005.

– Jag tog min Buster och susade ut till Saltis. Jag slog till direkt när jag fick se henne. Och jag gillade deras upplägg med att dela på båten, berättar han.

Ingmar och hans familj bor på Storholmen intill Lidingö. I blickfånget tronar nu Itaka, ett lojt majestät på svaj utanför den bergmanska sjötomten. Ingmar blev inte bara delägare, han fick ha dyrgripen rakt utanför fönstret.

Idag är Itaka åter med när klassiker som Refanut, Vagabonde, Ballad, Anitra, Regina och några till samlas för kappsegling. Hon är tillbaka på banan – nästan störst, ibland snabbast, och helt säkert vackrast.

Artikeln Drömmar om Itaka publicerades i Search Magazine #1 2016. Den är ett utdrag ur boken Rena skönheter - Klassiska svenska segelbåtar.

Specifikationer Itaka