Om du är en flitig läsare av Search känner du också till Magnus Lindén och hans serie artiklar (tillika bok) "Bortom horisonten". Magnus har erfarenhet från ett halvt sekel av segling och över 100000 sjömil ombord på ett 50-tal båtar som charterskeppare, leveransseglare och på egen köl som långfärdsseglare. Hans passion är segling, eller snarare den livsstil som båtar och segling gör möjlig. Nu har Magnus börjat skriva på sina "seglingsmemoarer" i form av en E-bok där första delen med titeln "Ombord del 1, Ungdomsåren" är klar.

Boken är ett tidsdokument från tiden innan GPS och digitala sjökort där gemenskapen mellan stolta träbåtsfixare på varven var viktigare än charterresor och tågluffning. Det är en skildring av ett gäng tonåringar som köper, renoverar och seglar klassiska träbåtar, bland annat en Skärgårds-55:a och en Fife-ritad R-10:a från 1904, i den svenska skärgården på 1960 och 70-talen. De 149 sidorna är illustrerade med över 150 bilder från Magnus bildarkiv från en svunnen tid. Nedan följer ett utdrag ur boken. Mer information och hur man köper E-boken finns på Bortom horisonten.

På Margretelundsvarvet i Bromma, där vi stod med vår Salander ritade skönhet Carina, låg en annan Skärgårds-55:a som hette Maritza. En av ägarna var Tore som arbetade oavbrutet på henne med ständigt nya projekt och kunde det här med träbåtsrenovering, vare sig det gällde att byta bord eller nåta däck. Vi blev inspirerade och började planera egna stordåd. Carina läckte in genom bordläggningen när hon seglades hårt och ändskeppen hade börjat sagga. Medicinen var, som alla träbåtsdoktorer talade om för oss, nåtlimning. Att fräsa upp en skåra mellan bordläggningens plankor för att limma in en ny fräsch träribba. Med vår begränsade kunskap fanns det bara ett sätt att överkomma vår tvekan inför projektet och det var att starta omedelbart.

Carina bredvid Maritza på en skärgårdsö en vacker sommardag. Foto: Magnus Lindén

Carina för ankars vid Bullerö. Foto: Magnus Lindén

Vi pratade med Tore och kontaktade andra träbåtsägare som antingen redan hade nåtlimmat eller var i färd att göra det. Vi hyrde en pinnfräs, spikade stödribbor samt köpte lim och träribbor. Vi var nervösa när pinnfräsen gjorde stora ränder i bordläggningen under det att träspån flög i luften. Vi fick hjälp av Tore, men vi lyckades med vårt projekt, trots att vi var nybörjare i båtrenovatörernas tungviktsklass. Vilken härlig triumf.

Vi kvalificerade oss nu till gänget som var berättigade att sitta och diskutera vad nästa arbetsprojekt på träbåten skulle vara. "Vad skall vi göra i år, byta det dåliga bordet vid vattenlinjen eller de brutna spanten mid-skepps?", gick snacket. Det var en ny värld som öppnades och som vi kände oss stolta att tillhöra. Skidresor, tågluffnig och allt annat tänkte vi inte på. Här skulle rustas och seglas så det stod härliga till.

Carina efter att botten först skrapats ren och försetts med sillake för att sen skrapa bort sillaken för att få på bottenfärg. Foto: Magnus Lindén

Vi flyttade Carina till grannvarvet Tranebergs SS. Där fanns Eric, en gammal norrman med grått hår, pliriga ögon och en ständig skäggstubb. Han såg ut som en gammal fiskare från Nordnorge och hade all världens båterfarenhet, från fiskebåtar. Vi lyssnade storörade på honom om hur man egentligen sköter båtar. Så när vi under en arbetsam vår renskrapat skrovet under vattenlinjen och diskuterade den fortsatta behandlingen gick vi till Eric för att fråga om råd. "Sillake är ackurat det bäste medel ni kan ta" var hans svar.

Vår guru hade talat och vi följde slaviskt. Att det sedan luktade som en surströmmingsfest under presenningen och att andra båtägare på varvet skakade bekymmersamt på huvudet brydde vi oss inte om. När vi sedan kommit underfund att ingen bottenfärg i världen är skapad för att fästa på den feta sillaken började det verkliga arbetet. Att med lösningsmedel försöka få bort det kärleksfullt påstrukna naturmedlet innan botten igen kunde prepareras för en säsong i vattnet.

Carina på kryss på Kanholmsfjärden. Foto: Magnus Lindén

Carina bredvid en annan skärgårds 55:a, Maritza, i Kyrkviken på Möja där vi kunde lägga vår för över gräsmattan på land. Foto: Magnus Lindén

Men när vi gled fram i skärgården ombord på denna skönhet var allt arbete glömt. Hon var lång och smäcker och vi var stolta över henne. Vi tog med oss kamrater och flickvänner och upplevde skärgårdssomrar då de är som bäst. Det fanns dock de som tyckte upplevelserna var i blötaste laget. Som när vi lämnade den skyddande fladen på Lådna. Nisse, en vän med inte alltför stor erfarenhet från segling, stod på fördäcket och försökte skuta upp ankartampen. Vi hade skotat för kryss och han stod bakom förseglet. Långsamt gled vi ut runt udden, bakom vilken det blåste en frisk vind. Carina lutade till kraftigt innan hon sköt fart genom vattnet. Vi njöt av accelerationen och ingen hörde skriket från fördäck. Det var Thomas som först såg de två händerna som klamrade sig fast vid aktre relingslisten. Vi lovade upp och drog ombord en blöt och skräckslagen Nisse. Han klarade sig undan med blotta förskräckelsen. Vad som grämde oss delägare i båten var att erfarenheten kostade oss ett bra ankare och åtskilliga meter tågvirke.

Vi seglade omkring med vår kärlek men vi var inte riktigt trogna. Om vi rannsakade oss själva så låg nog de äkta känslorna hos de gamla R-båtarna. De var snäppet vackrare med sina lite högre och rakare fribord. Vi skärskådade tidningarna på annonser för R-båtar, men allt var för dyrt för oss. Men 1975 såg vi en R-10 till salu i Norge för en rimlig summa.

Även på håll syns Undas vackra linjer, här förtöjd i  Lådnafladen där vi ofta la henne vid byte av besättning. Foto: Magnus Lindén

Undas storskotsblock i förgrunden. Foto: Magnus Lindén

Det första vi gjorde var att låna en bil för att åka till platsen utanför Arendal i södra Norge för att titta på båten. Väl framme gick vägen längs kusten och på någon kilometers avstånd, på landet som sträckte ut sig på andra sidan vattnet, skymtade ett vitt skrov. Vi tittade på varandra och föll i trans. "Tänk om det är båten, vilken skööönhet", sa Thomas. Ingen yttrade något mer, utan vi körde vidare enligt vägbeskrivningen, upp över en bro och ned på en väg som ledde till båten vi sett. Det tog fem sekunder innan vi bestämt oss för att hon skulle bli vår. "Unda" var hennes namn. Hon hade tidigare varit döpt till Magda IV och var ritad av William Fife III och byggd av det norska varvet Jensen of Asker 1904. Hon var över 15 meter lång och 2,83 bred. Senare förstod jag digniteten av en båt designad av någon i den skotska Fife-familjen. De var bland de mest erkända designers/båtbyggare för klassiska träbåtar, då ofta båtar med betydligt större mått.

Senare förstod jag digniteten av en båt designad av William Fife III, i den skotska Fife-familjen. De var bland de bäst renommerade designer/båtbyggare för klassiska träbåtar, då ofta av betydligt större mått. Jag gjorde en leveranssegling med Don, en båtbyggare som specialiserat sig att renovera gamla träbåtar för rika ägare, då gärna i storleksklassen 30-40 meter. Hans senaste jobb var ombord Altair, en gaffelriggad toppsegelskonare från 1931 på över 40 meter med bogspröt inräknat. Och han satte just Fife som nummer ett framför namn som Rhodes, Herreshoff och andra berömda 
designer av klassiska träbåtar.

På besök i England och båtbyggaren Don som jobbade med att renovera Altair, med samma designer som Unda, Fife. De hade en bild av båten under segel som motivation under arbetet. Foto: Magnus Lindén

Han hade tom varit och besökt varvet i Skottland som han andäktigt pratade om. Det var numera stängt, men vid hans besök såg det ut som ett museum där personalen just gått hem för dagen och skulle komma tillbaks nästa dag. Olika projekt låg kvar i maskinerna och sågspån och hyvelspån låg fortfarande torra på golvet. Han pratade om platsen som en djup religiös gör om sin 
ursprungskyrka.

Och nog var Unda en skönhet alltid. Men det fanns problem. Vi borrade i kölplankan, den var rutten. Vi tryckte in bordläggningen, där var mörka mjuka fläckar. Vi såg på järnspanten, de var söndervittrade. Vi tittade på däcket, det var sprickor i nåten mellan plankorna. Vi undersökte seglen, de var urblåsta gamla segel av bomull. Vi pratade med våra föräldrar, "Köp inte", blev rådet. Vi frågade våra vänner, "Ni är inte kloka", blev svaret. Vi rådgjorde med experter, "Avråder å det bestämdaste" blev omdömet. Så vi köpte henne naturligtvis. Vad annars kan man göra när man är 22 år och kär.

På kryss med Lars vid rodret och vår segebadenjolle på släp, en jolle vi köpte efter sjösättningen och hade stor nytta av. Foto: Magnus Lindén

Unda under en höstsegling där buken i det  urblåsta bomullsseglet syns liksom listningen runt bommen. Foto: Magnus Lindén

Hemresan blev ett äventyr. Det började en kväll i juli 1975 och slutade på hösten samma år. Förutom vänner som kom och gick under färden bestod den fasta besättningen av Thomas, Kjell, Lars och jag, de fyra delägare, samt Thomas och Kjells pappa Arne. Han var dalmas och hade ett brokigt förflutet som entreprenör och egenföretagare. Vid denna tid var han förtidspensionerad. Han älskade att segla och hade upplevt skärgården innan den blev full av Vegor och Maxi båtar. Som gammal ägare till en R-8, på vilken Kjell seglat på som nyfödd, såg han fram emot en tid ombord en större släkting till sin ungdoms kärlek. Hans närvaro och erfarenhet var också positiv i bemärkelsen att den i någon mån dämpade oron från övriga närstående inför vårt projekt.

Vår plan för hemfärden var enkel. Den var att segla direkt från Arendal till Göteborg, tvärs över Skagerack. Det enda sjökort vi hade var nämligen ett översiktskort. Eftersom Unda saknade motor, och vi lokal kännedom om norska skärgården, kom vi överens med säljarna att de skulle bogsera ut oss till ett "grundfritt" område i havsbandet. Det var inget problem att övertyga dem om detta. De ville förmodligen se detta vrak förpassat till internationellt vatten så snabbt som möjligt innan de galna svenska ungdomarna tog sitt förnuft till fånga och ångrade sig.

Unda för ankar i Stockholm skärgård. Foto: Magnus Lindén

Som vanligt blev allt försenat och färden mot Göteborg startades på sena eftermiddagen. Norrmännen körde först i en snipliknande motorbåt och efter kom Unda med sina nya lyckliga ägare ombord. När bogsertrossen kastades loss började det skymma och det enda vi såg, och hörde, var vitt skum från brytande sjö runtom. Grundfritt var det i alla fall inte. Efter en snabb överläggning beslöt vi att det inte riktigt var den start vi tänkt oss. Med viftningar och rop fick vi våra bogserare att komma tillbaka. Skräckslagna närmade de sig vår båt. När vi sa att det var för mörkt och att vi ville försöka igen nästa morgon försvann deras nervösa och spända ansiktsuttryck. "Top, det är great. Ni segler i morgen, ackurat", sa de lättade med ett lyckligt leende.

Med Eva och Mats och Pelle, en kompis till honom  (roende i segebadenjollen) ute i skärgården. Foto: Magnus Lindén

Nästa försök startade bättre. Vi hissade seglen och i en frisk bris med halvvind styrdes kursen mot Göteborg. Men omedelbart började saker att hända. Först rappade storseglet ur i masttoppen då några travare hoppat av skenan. Medan vi höll på med att ordna med storseglet gick det ruttna fockskotet av. Vi hade fullt sjå att försöka få kontroll på de slående seglen när Claes, en av Kjells vänner och som var ute på sjön för första gången, kom upp från ruffen. Med en orolig min frågade han: "Det är en fontän med vatten här nere. Skall det vara så?". Vi trodde först att han skämtade men efter vi tittat ner i ruffen insåg vi att det var precis vad det var. En stråle av vatten sprutade upp från en av skarvarna mellan borden där lasken, den överlappande skarvbiten, i stort sett hade ruttnat bort.

Unda vid en klippa i skärgården. Foto: Magnus Lindén

Vi tittade runt omkring på bordläggningen och såg flera ställen som inte ingav något större förtroende för att hålla tätt. En båt på väg över Skagerack bör inte ha ett skrov som påminner om en schweizerost. Så efter att ha agerat som den holländska pojken som räddade dammen genom att stoppa fingret i hålet lyckades vi spika på lite träbitar. Vi kunde då hålla vattennivån stadig med våra länspumpar medan vi med svansen mellan benen linkade in till Arendal för andra gången, denna gång hade vi lärt oss hitta bland öarna. Jag behöver väl inte beskriva de skräckslagna minerna på de före detta ägarna. När de fick höra vad som hänt kunde en observant person se att de redan hade börjat gräva i fickorna efter kontrakt och pengahögen som tidigare skiftat ägare. Men det såg vi inte då vi var upptagna med att fundera ut hur vi skulle hindra fler stora läckage och planera nästa försök till avresa. Fler träbitar skulle skruvas på plats vid skarvarna mellan borden på skrovet och en motor skulle inhandlas. Vi skulle till och med köpa sjökort för att kunna segla inomskärs utmed de norska och svenska kusterna.

Unda under fulla segel, här syns däcket i Oregon pine tydligt. Foto: Magnus Lindén

Med våra nya erfarenheter ville vi inte lämna land ur sikte, något som nog min mamma skulle bli glad över. Hon hade aldrig seglat i sitt liv och hennes starka uppmaning inför våra seglingar var alltid att vi skulle hålla oss längs med stränderna. Vi frågade också våra norska vänner om de hade någon effektiv länspump i reserv. När de förstod att vi fortfarande hade planer att lämna Arendal till sjöss som ägare av den nyss sålda båten utbröt en febril aktivitet för att hjälpa oss. En gammal motorsågsmotor kopplades ihop med en pump och slangar. Vips hade vi en bensindriven reservpump. Vi förbättrade det ruttna skrovet. På annons köpte vi en motor osedd, en gammal Archimedes Penta per postorder. Det var en bonde i Falun som hade haft den liggande i sin lada i åtskilliga år. En lågvarvig utombordare med lång rigg och öppen snörstart. Den hade inget friläge eller back och såg ut att vara från en annan tidsålder, men den gick. Eller som vi skulle få erfara inom kort, gick när den själv ville . Vi gjorde en specialkonstruktion på aktern för utombordaren och så bar det av igen.

Text och foto: Magnus Lindén

Hela E-boken finns att köpa på Bortom horisonten.