"Yes, maaan. Absolutely no problem."

Trinidad & Tobago, Charlotteville, Man O´War Bay, Pirates Bay. Bara namnen ger mig en exotisk känsla i magen. Även om det är exotiskt i hela Karibien, är Tobago fortfarande lite utöver det vanliga.

För varje steg vi tar på den enkla bryggan går vi sexton år tillbaka i tiden till första gången vi var här. Den röda butiken som säljer både köpmansvaror, verktyg och motorolja ligger där den brukar. Rakt över ligger den solgula restaurangen och baren, precis så som jag kommer ihåg det. På många andra karibiska öar har utvecklingen inte stått stilla. I bukten där vi tidigare kunde ankra finns det nu en marina och vi får lägga oss längre ut. På andra ställen fanns det tidigare en marknad, nu är det ett köpcentrum. Men i den lilla byn Charlotteville på Tobago ligger fiskarnas jollar fortfarande uppdragna på stranden, garnen torkas fortfarande på träden och allt ser ut som om att jag sitter och tittar i fotoalbumet från år 2000. 

Inte bara naturen skiljer sig från Sverige. Hela sättet man driver affärer eller umgås på är också ofta annorlunda.

Vi ligger uppankrade vid den lilla byn på Tobagos nordvästra sida. Inte långt ifrån oss sitter pelikaner på revet och torkar sina vingar. I regnskogen som börjar bara några meter från vattnet, flyger gröna papegojor pratande mellan träden. Också i vattnet är det fullt av liv. Sköldpaddor simmar regelbundet förbi oss och runt revet finns barracuda, papegojfisk och drakfiskar. Men de bekymrar vi oss inte för. Det är den aggressiva fisken som går under Anna Lisa, vi är oroliga över.

   “Vi kallar den för shoesole fish”, säger Nigel, en av de lokala, när vi sitter med varsin Stag-öl vid bryggan i Charlotteville. “De brukar bo under båtarna i viken.”

   “Är de farliga?” frågar jag. Den attackerade både vår GoPro och mina tår när de kom i vattnet, så vi vågar inte att bada just nu. Det blir bara en snabb tur ner och upp vid badstegen.

   “Det upptäcker du.” Han ser ut över vattnet och undrar hur länge vi stannar?

   “Men är den farlig?” insisterar jag. Det är inte den första ölen jag dricker tillsammans med Nigel och han har en irriterande förmåga att undvika att svara på frågor. Oftast märker jag det inte ens.

   Han rycker på axlarna, tömmer sin öl och sitter en stund med den tomma flaskan. Så knyter han handen och slår den mot min som ett farväl. Jag har inte blivit klokare på om fisken är farlig.

Senare har jag en liknande konversation med fiskaren Lion.

   “Jag har ett par palmer i trädgården. Du får gärna komma och plocka kokosnötter.”

   “Har du en sån lång pinne som man kan plocka dem med?” frågar jag. En kokospalm kan vara ganska hög och jag tror inte att jag kan klättra ända upp till kronan, där kokosnötterna sitter.

I Pirates Bay kommer bara lokalbefolkningen, enstaka seglare - och några små pirater så klart.

Lion skakar på huvudet.

   “Är dina palmer höga?” Frågar jag.

   “För någon är de höga, för andra inte”, filosoferar han.

   “Om man faller ner, dör man då?” Jag skrattar, han har rätt att “hög” är en definitionsfråga.

   “Någon kommer att dö, andra inte...”

På Tobago spenderar jag mycket tid på att lime – den karibiska konsten att vara med sina vänner utan att göra någonting. Samtalen med lokalbefolkningen kan ibland vara djupt filosofiska, ibland leder de inte någonstans. Men det behöver de inte heller, för vi har trevligt, och det är det viktigaste.

Tanken är tom

Nästa dag kör jag in till byns brygga i vår jolle igen. Den är lastad med tomma dunkar, eftersom vi behöver bensin till utombordaren. Jag går genom den lilla byn med mina tomma dunkar och ser hur mango, papaya, bananer och kakao får trädens grenar att buga sig tungt ner mot jorden.

   ”Tyvärr,” säger mannen som arbetar på macken när han ser mina tomma dunkar. ”Vi har inte mer bensin. Men kom tillbaka nästa vecka.”

   ”Jamen...” Jag har aldrig hemma varit med om att en bensinstation har fått slut på bränsle.

   ”Han som kör tankbilen har semester”, förklarar mannen när han ser min förvånade min.

Jag funderar på hur man kan driva en bensinstation när det inte finns något att sälja, men personalen ser inte särskilt stressad ut. Det är mer som om vi pratar om vädret och han konstaterar att det kanske kan komma några droppar regn i morgon. Han sätter sig tillbaka i skuggan under halvtaket och väntar på nästa kund, som han inte heller kan sälja något till. Jag fortsätter därför till banken och uttagsautomaten för att ta ut några Trinidad och Tobago-dollars. Det har aldrig varit ett problem att få tag i kontanter, och våra Mastercards har fungerat överallt.

Vi fick ofta besök på Anna Lisa för att lime - den karibiska kunsten att göra ingenting tillsammans med sina vänner.

   ”Maxbelopp TT$ 100” står det på uttagsautomatens skärm när jag sätter mitt kort i maskinen. TT$ 100 motsvarar 150 kr.

   ”Kan det verkligen vara sant?” Jag frågar damen som har ställt sig i kö bakom mig.

   ”Yes, maaan”, svarar hon med ett långt och utdraget maaan. ”Det händer ofta att maskinen får slut på pengar. Du ska vara glad att du åtminstone kan få $100.”

   ”Absolutely no problem”, säger Mary, som har en liten mataffär, när jag berättar om mitt problem att få tag i pengar. ”Du kan bara vara skyldig mig och sedan betalar du nästa vecka när det finns pengar igen.”

På samma sätt kommer Sonson i sin fiskejolle och frågar om han kan få låna lite diesel till sin generator. ”De har inte heller diesel på macken”, förklarar han när han får en kopp kaffe på Anna Lisa. Veckan efter kommer han tillbaka med min tio liters dunk, och själv går jag upp och betalar mina skulder hos köpmannen. Man hjälper varandra här på Tobago.

Om du förväntar dig att det ute i världen ska fungera med samma effektivitet som hemma, kommer du förmodligen att bli förvånad och frustrerad. Men när du accepterar att allt tar lång tid finns det många nya upplevelser att få.

Text Thomas Veber

Foto Familjen Veber