Anders Fehn känner varje krök och grynna från Marstrand till Strömstad. Här bjuder han oss på delar av sitt Bohuslän.

Som en katedral reser den sig, byggd i bohuslänsk granit. Kyrkan i Lysekil syns på många sjömils håll. Och när man hämtat andan efter de många stegen och kommit upp i katedralens torn ser man än fler, både sjömil och landmil. Norrut mot bondelandet och den delen av Bohuslän där ”Nolhôttarna” bor (i detta landskap skiljer man, kanske mer förr än nu, på Nolhôttar och Sörhôttar). Blickar vi öster ut möter oss först Gullmarn, vår enda tröskelfjord. Och där bakom Evert Taube land med Nordströmmarna, Malö och Flatön. Mot söder ser vi segelleden och den gamla skutleden vid Vasholmarna. Bortom ”blåshålet” Islandsberg, skymtar Gullholmens välmålade vita hus. I väst ligger Kornöarna. Både den stora och den lilla. Och bakom Bohus Malmön ser vi vattentornet i Smögen.

Allt detta inom synhåll från granitkatedralen i Lysekil. Och inom räckhåll för seglaren som har många upplevelser att hämta i dessa vatten. Historik hämtar vi idag lätt i våra smarta telefoner. Låt mig i stället berätta vad som kan vara värt att lära känna. På ort och ställe. Vi möter en del av Sverige som inte är särskilt svensk. Det där med röda stugor, björkar som susar, konung och fosterland, fioler och knätofsar är inte utmärkande. 

Lilla Kornö ligger i ytterskärgården, 1,5 sjömil nordost om Lysekil. Foto Jonas Ingman/Westsweden.com

Kontakten med omvärlden skedde västerut, mot England, Norge och Danmark. Den fattiga landsändan - Bohuslän, blev inte rik förrän sillen kom.  Och knappast då heller. Sillen försvann och andra tog pengarna. Men från Katedralen anar vi något som förblev traktens ägodelar. Som präglat och ännu präglar dessa öar, vattenvägar och samhällen.

Lysekil: 58°16’52’’N 11°27’5’’Ö  Skärgård, fiske, Evert Taube och båtbyggarland. Foto Search Magazine

Båtbyggarland

finner du på Orust. Margareta Bremertz och Eva Borge har dokumenterat båtbyggartraditionen på Orust. I boken ”Båtbyggare på Orust” beskrivs ett trettiotal småbåtsvarv. Intressant läsning för oss båtmänniskor. Idag är de flesta varv nedlagda – men inte alla. Och seglar du runt Orust ser du spåren av de nedlagda – men framför allt kan du besöka de ännu verksamma. I ellös byggs Hallberg-Rassy båtar i med allt fler fot i vattenlinjen. Konjunkturerna växlar, Ibland nyanställer man – ibland varslar man. I Ellös ligger man gott förtöjd i levande Båtbyggarland.

Grundsund. Foto Jonas Ingman

Runt hörnet går man in i det märkliga vattenlandet med Malö strömmar - där havet tjänstgör som en stor barometer - gott att ha extra hästkrafter i inloppet! Alternativt går man in i Nordströmmarna, där prickarna står som ett staket. Med tungan rätt i mun snirklar man sig fram till 

bassholmen- kanske den sista idyllen i Bohusläns båtbyggarland. Det gamla varvet är intakt, slipen är kvar och till och med nyrenoverad. Idyllen är bevarad tack vare föreningen Allmogebåtar. Där förtöjer vi mitt i båtbyggarhistorien. Och kulingen kan blåsa hur den vill. Vi njuter av båtmuseet i de gamla varvslokalerna. Varvets historia är dramatisk – men den läser ni på nätet när ni lagt er i kojen, mätta av grillmåltiden vid den nyrenoverade slipen. Göken gal som en galning från Skaftö.

Det var i detta vattenland Evert Taube vilade ut från det hårda livet i Stockholm. Och när vi lämnar Bassholmen och går ut via Malö Strömmar passerar vi många – numera nedlagda båtvarv. Här har byggts Folkbåtar, Malöbåtar och mycket annat. Kungsviken och Svineviken är namn som väcker minnen. När farleden smalnar ser vi tornet på Morlande kyrka – dit röken virvlade när Maj på Malö skulle gifta sig. Har vi inte för mycket under kölen kan vi gå in till bryggan där handelsman Flincks affär ligger kvar, numera i form av restaurang. Taubevisorna får konkurrans av countrymusik – i alla fall vid julbordet läste jag. Men i sommarkvällen ljuder varje sten, varje vindpinad buske, av tonerna från nationalskalden som besjunger landskapet där ”bergen rullar som dyning i ödsligt majestät ner mot havet”. En seglats i dessa vatten och - inte minst en kväll väl förtöjd – platserna är många – bär man med sig i den mörka vintern.

Skutskepparlandet

möter oss när vi lämnar innanhaven mellan Skaftö och Orust. Ut ur Ellösfjorden ser vi åter Granitkatedralen när vi rundar Islandsberg i det ständiga skvalpet. Här är inte mycket som skyddar mot den västliga kulingen. Men snart läar Gåsö. Där finns några gästplatser och kvällspromenaden går till den lilla kyrkogården, där vi på var och varannan gravsten läser ”Sjökaptenen” eller ”styrmannen”. Detta var skutskepparnas land. Båtarna hörde hemma runt om, i Grundsund, Fiskebäckskil, Kornöarna eller – just på Gåsö.

Vår tungviktsmästare Ingemar Johansson (Ingo) bodde här sommartid. Jag mötte honom en gång på väg ut ur ICA-butiken i Grundsund. Han fyllde upp hela dörröppningen! Jag sneglade på den berömda högernäven och skulle inte vilja vara i vägen för den. I just Grundsund ligger man gott förtöjd och samhället är inte – som Fiskebäckskil – uppköpt av sommargäster. Grundsund är mitt i det pittoreska fortfarande levande. Skutorna är dock borta. Men dagens Grundsundsbor har som regel någon i släkten som stått till rors eller klättrat i riggen på de skutor som var föregångare till dagens dieselosande lastdragare på motorvägen. Viveka Lärn kallade ön för saltön. Och just här på Skaftö kan man flanera i hennes miljöer. Vill man hellre ligga i naturhamn finns Vasholmarna med mängder av goda platser. Området är numera ”Hänsynsområde” . Ingen buskörning med jollesnurran. Men en stilla Taubevisa till gitarr går bra!

Fiskenäringen

lever trots ryktet om dess död. På väg norrut mot smögen – dit måste vi väl också - passerar vi Stora Kornö och Lilla Kornö. Fast passerar gör vi inte. God förtöjning på dem båda. Det är två pärlor i området. Idag endast bebodda sommartid men en gång livaktiga samhällen. Lilla Kornö har en spännande och samtidigt tragisk historia beskriven i bokform av Astrid Hasselrot. Någon av dessa öar bör besökas innan vi når fiskarelandet. Vi kan ligga över i naturhamn vid Brandskären eller i hamnen på Bohus Malmön. De är lugna och stillsamma. Det kan man inte säga om Smögen! Berömt för sin långa brygga. Den är så dominerande att de flesta besökare inte ser mer av Smögen än just bryggan. Å andra sidan. Det är ju den som är berömd. Kan vara svårt att få plats. Men numera kan ju ringa och boka. Och i gryningen, när diskotekdunket just tystnad kan man med lite tur höra ett vackrare dunk. När de vita räktrålarna går ut mot Hållö. Följd av de cirklande måsarnas skrik.

Text Anders Fehn

Varje år kommer matchracing-seglare från hela världen till Lysekil Women’s Match för at göra upp om ära och berömmelse. Foto Search Magazine

Brygghuset. Foto Madeleine Landley/Westsweden.com