Grodhavet säger vissa med en ton av förakt. Vad lite de vet. Mälaren är ju den perfekta seglingen. Var annars kan man kryssa över vida fjärdar, lägga till vid en soldränkt klippa, bada i tjugofem gradigt vatten och se en havsörn segla på himlen ovanför? För att på kvällen glida fram över ett stilla vatten till ett slott, lägga till vid bryggan och lyssna på en Mozartkonsert i slottsparken. Var annars seglar man i den svenska historiens sköte: förbi vikingarnas Birka och boplatser, Gustav Vasas borgar och stormaktstidens pompa och ståt i form av slott och herresäten?

Upptäck Sverige

I tio år seglade jag Mälaren och besökte varje hamn, snart sagt varje vik. Jag seglade vårar, somrar, höstar och kort innan vintern. Särskilt hösten blev en tid när jag föredrog att segla: på grund av ensamheten på fjärdarna, naturens vidunderliga skönhet mellan sommar och vinter, och de ofta mycket bättre vindarna som härskar på senhösten. Seglingarna på Mälaren företogs med Sara, en liten sjumetersbåt av typ Magnifik Midget som idag väl mest är att betrakta som en pojkbåt. Hon var inte bekväm att bo i, men å andra sidan härlig att segla även i lätta vindar. Dessutom var det lätt att komma in till land med henne. Jag läste vad jag kom över om slott och herrgårdar längs Mälarens stränder, vandrade i de små städerna vid vattnet och tog del av kulturen. Det blev till slut en bok som kärleksförklaring till sjön.

Det här är en liten vinjett om att segla mot Mariefred en kväll sent på hösten med en god vän och hans åttaårigen son med smeknamnet Putte. Vi hade lagt till vid Taxinge slott och istället för middag, frossat på norra Europas största tårtbord enligt reklamen. Men Taxinge hade ingen bra brygga för natten och i skymningen kastade vi loss och gav oss av mot Mariefred.

Mariefred tillhör Mälarens främsta strandhugg: på grund av Gripsholms slott, omgivningarna och för staden själv. I Mariefred ligger gästhamnen med perfekt läge invid slottet. Den har ett 40-tal platser, service i form av dusch, toalett, vatten, bastu, tvättstuga.

Det mörknar fort och nattkylan tränger in på kroppen trots dunjackorna. Det är olustigt att behöva kryssa till Mariefred, en olust som förstärkts av dåligt samvete över tidsplaneringen när vi har en så ung matros ombord. När vi passerar Härnön och möter den vackraste av alla Mälarvyer förbyts misstämningen och det dåliga samvetet till lycka. Gripsholm i Mariefredsvikens ände är fasadbelyst. Vasaborgen ligger där som ett sagoslott, stort, rödgult, en symbol för Sveriges långa väg till frihet och välstånd, skådeplatsen för så mycken kamp om makten. Magiskt utstrålar den alla historiens förvecklingar. Vid dess sida, Mariefred, Mälarens mest förtjusande stad, med kyrkan som en pendang till slottet, också den fasadbelyst. Hon står där på tå, en gracil dansös i vitt, i par med Gripsholm, den buttra, starka, manliga, trygga. Lamporna längs stränderna glimmar på avstånd och i stadens centrum lyser det från alla fönster. En fullmåne har stigit upp akter om oss och gör vattnet till glittrande silver. Att nalkas Mariefred på det här viset, en höstkväll när skogarna på stränderna står mörka och hotfulla, när vassen skiftar i guld i månens sken och staden lyser varmt som ett hägrande mål, är en upplevelse som inget annat i en Mälarsegling kan överträffa. Ingen annan segling överhuvud.

Mariefred, Gripsholm och Gripsnäs från höger till vänster. le Bas: SueÌ€de et Norwége, kolorerad gravyr, 1838.

Putte sitter nedbäddad i sin sovsäck i sittbrunnens läsida och tittar med stora ögon på slottet. Vi seglar i tystnad mot staden. Vinden från nordväst håller fint i sig, ger Sara en lagom lutning och driver henne stadigt allt närmare staden. För att göra tavlan perfekt lägger sekelskiftesångaren Mariefred ut från bryggan, stöter ut ett ångmoln ur skorstenen och blåser signal, på väg till Stockholm.

– På Gripsholms slott fanns en gång en drottning som hade kungens hjärta i ett skrin, säger jag till Putte. Och medan ångfartyget passerar oss och passagerarna sätter sig till bords för ångbåtsbiff i salongen, söker jag göra en spännande historia av den stackars Maria Eleonoras öde, drottningen som sörjde sin avlidne Gustav II Adolf så mycket att hon länge vägrade begrava hans lik när det väl hade anlänt från Lützen och som enligt sägnen behöll hans hjärta i en dosa av guld på nattduksbordet.

Från Stockholms Segelsällskaps allmänna kappsegling 9 augusti 1903; vid Bergholmarna i södra Björkfjärden. Okänd fotograf, Birger Gustafssons samling, Sjöhistoriska museet.

Gripsholm är uppkallat efter Sveriges största jordägare genom tiderna: Bo Jonsson Grip. Han var en jordspekulant i Digerdödens spår och ägde vid sin död år 1386 Finland och en stor del av Mellansverige. Om hans girighet berättas det bland annat att han när hans hustru dog i barnsäng lär ha öppnat liket för att bevisa att barnet levde och därmed att han själv var arvinge till hustruns egendomar och inte hennes släkt. Bo Jonsson var en man som fruktade för sitt liv som så många andra rika. Gripsholm skulle bli hans verkliga fästning mot verkliga och inbillade fiender.

Gustav Vasa, en inte mindre jordsugen person än Bo Jonsson Grip och heller inte mindre misstänksam, konfiskerade godset från den dåvarande ägaren, kartusianerklostret Monasterium pacis Mariae. Klostret hade anlagts av invandrade munkar under 1400-talets sista år där staden nu ligger, strax ovanför hamnen. Det är från klostret staden har fått sitt namn. Gustav Vasa lät bygga ett nytt slott, det som står där i dag, med vissa senare påbyggnader. Gustav Vasa var en sparsam kung: teglet tog han från klostret som revs till grunden. Men kanske var det inte främst hänsyn till Sveriges ekonomi som gjorde honom till en historisk återanvändare. Att knäcka den katolska makten i landet ansåg han var en nödvändig strategisk åtgärd för att bygga landet.

Under Gustav III:s tid fick slottet en renässans. Han gjorde omfattande förändringar i dess inredning och byggde en teater i ett av tornen. Sedan 1800-talet har Gripsholm utnyttjats som museum. Som sådant är det en unik institution. Här finns dessutom Statens porträttsamling, en av de största samlingarna av det slaget i världen. Gripsholm kan förtjäna titeln Sveriges bästa museum. Under Gustav III:s epok kom de artister och författare som han omgav sig med till staden. Bellman var där, ihågkommen idag med en skylt på huset där han bodde; Leopold var där liksom Kellgren som hjälpte kungen med teaterstycket Kristina.

Bellman skrev en sång om staden, Fredmans sång nr 34. Det är realisten Bellman som tecknar hur han ser en fattig småstad i skuggan av kungens slott och prakt: “Ingen skorsten såg jag röka, ingen matmor gå och stöka: jag såg bara tomma fat, tallrik varken djup ell flat. Hela staden genomsöka, fanns där aldrig en dukat. Men vad tycks om sådan stat?”

Men det var för mer än två hundra år sedan. Idag är Mariefred välmående som en grosshandlare som har dragit sig tillbaka på landet och stolt vårdar sina kuriositeter: museijärnvägen, ångbåtsbryggan och det gamla 1600-talsvärdshuset. Mariefred är ingen stor stad, men hit kan jag komma gång efter gång och upptäcka något nytt, eller kanske riktigare, se något jag sett många gånger tidigare, men med en ny nyans. Att ligga i gästhamnen med utsikt över Gripsholm tvärs över viken, fasadupplyst i kvällningen, och – har man tur – en konsert i slottet gör besöket perfekt. Vilken natthamn kan överträffa detta?

Staden har något som tilltalar alla: Slottet Gripsholm givetvis, Gustav Vasas mästerverk med Gustav III:s 1700-talsfrisering, Sveriges mest intressanta slott idag med de bevarade interiörerna från 1500-tal och framåt, samt den stora konstsamlingen. Den gamla staden som har bevarat sin 1700-talscharm i gator och hus, Grafikens hus med utställningar, miniatyrjärnvägen till Läggesta för barn och järnvägsnostalgiker, alla små kaféer och ställen att äta på, det lilla torget, Callenderska gården, ett av landets finaste hembygdsmuseer. Det finns gott om platser att inta allt från en kopp kaffe till en lyxmiddag. Gripsholms värdshus är från 1600-talet och därmed Sveriges äldsta värdshus som ännu är i bruk. Här har Sveriges kocklandslag tränat vilket borgar för kvaliteten. I Mariefred finns vad som behövs: systembolag, apotek, bokhandel, livsmedel, antikhandel.

Texten är författade av Claes Lindahl och utvalda utdrag ur hans bok ”Segla Mälaren” (ISBN:978-91-86555-01-6). Det är en omfattande reseskildring där egna upplevelser längs med Mälarens stränder varvas med spännande berättelser från det förflutna. Boken gör sig utmärkt i sittbrunnen, på soffbordet eller som gåva till en kär vän och går att beställas på sidan www.seglamalaren.nu.