Hans Wallén är en av vårt lands mest meriterade seglare. Han började vinna stora mästerskap redan som junior men nöjde sig inte förrän han fick sin OS-medalj. Förutom att vara en duktig seglare,
som presterat i allt från drake till tornado, är Hans också känd för att vara en mycket underhållande historieberättare som gärna delar med sig av mer eller mindre sanna historier hämtade ur hans rika seglarliv.

Året är 1974. Hans är 13 år gammal. Han har just vunnit ett svenskt mästerskap med bara spik och får därför äran att representera Sverige i St Moritz där VM går av stapeln. Det här är hans första internationella regatta. Hans är helt övertygad om att han skall vinna. I princip skall han bara åka ner till Schweiz och hämta hem guldet. I bakgrunden hörs röster mumla något om att han skall vara nöjd med sin prestation oavsett resultat, att man åker på sin första regatta främst för att lära sig och andra liknande jantelagsklyschor. Han lyssnar inte på detta nonsens och fokuserar istället på nästa race. Hans är egentligen ganska mogen som seglare men han är inte van vid trängseln. Rundningarnaär helt galna med massor av båtar som rundar samtidigt och de flesta gör perfekta manövrar och håller god fart. Hans seglar bra men ibland är han lite väl tänd och tar för stora risker. Han slarvar bort viktiga poäng här och där. Vid den här tiden fanns det inga föräldrar med på regattorna. Det är sjuttiotal och på
gott och ont utövar ungdomarna sina idrotter självständigt. Lagledaren Per Ulander finns på plats och gör ett jättejobb, men han har ett helt lag att ta hand om. Hans är ensam och har ingen att ventilera sin frustration med.

Det är regattans sista dag och det är tätt i toppen. Hans har räknat på resultaten och han ligger några futtiga men ändå viktiga poäng efter ettan Martín Billoch, Argentina. Bakom honom jagar Doreste från Spanien och Santiago Lange från Argentina (sedermera coach på Victory Challange). Hans måste hålla båda konkurrenterna bakom sig för att behålla sin andraplats. Per Ulander ser att den unge Hans är spänd som en fjäder och nästan kokar över på väg ner till båtarna. Per säger åt Hans att behålla lugnet och fokusera på att ro silvret i hamn. Hans är helt bestört. Silver?! Det vore ett totalt misslyckande och inte ens värt att kämpa för. Han kom ju hit för att vinna. Det är med beslutsamma steg i fuktiga och kalla våtdräktsskor Hans går ner mot rampen och sjösätter den här viktiga dagen.

Väl ute på vattnet känns det lite bättre, nästan bra till och med. Hans tänker inte så mycket på pallen utan mer på att segla bra. Han väger 42 kilo och är egentligen några kilo för lätt i den hårda vinden, men i den tunna, kalla alpluften på 1800 meters höjd hänger han ner båten utan problem och har trots allt fin fart. I det sista racet har han varit ute på högerkanten och kommit fint in i skiften på den lilla sjön. När han närmar sig den sista toppmärkesrundningen ser han den store konkurrenten Martín Bill komma in från vänster i knapp ledning. Åsynen av argentinaren gör Hans helt galen, han bara skall före, kosta vad det kosta vill. Fötterna blir plötsligt glödheta och en märklig värme börjar sprida sig uppåt. I mellangärdet får den ökad kraft och när den når huvudet är det som lava som sprutar ur en vulkan. Hans tappar helt grepp om tid och rum. Den totala övertändningen är ett faktum.

Genom åren har Hans testat många idrotter och varit framgångsrik i flera. Förutom segling kan go-cart och utförsåkning nämnas. Hans har på samma sätt som i St Moritz blivit övertänd vid flera andra tillfällen. Ett minnesvärt tillfälle, eller snarare ett tillfälle man helst förtränger, är när Hans, efter att ha spenderat ett år på college i USA och tränat skidor varje dag, kommer tillbaka till Sverige och skall göra en bejublad comeback i slalomcupen. Baserat på två år gamla meriter får han det dåliga startnumret 89. Utan rädsla kastar han sig ut i banan. Åket känns sådär men till sin förvåning går han i mål med näst bäst tid, lyckan är total. Inför andra åket skall han således starta som fjärde man. Klarar han bara att gå i mål kommer han ta historiskt många platser i Sverigerankingen. Han behöver inte ens åka särskilt fort. I startfållan coachar han sig själv: ”Var nu smart Hans. Du behöver bara gå i mål. Vad du än gör ta INTE
i för mycket. Bara andas. Slappna av.” Han gör sig redo. Då känner han en välbekant värme stiga från fötterna. Han försöker ignorera den. Ljuden runt om honom blir allt dovare. Varenda muskel i
den kraftfulla kroppen spänns. Armarna känns som pistonger där trycket bara ökar. Startmaskinen gör sitt sista utdragna pip. Han skjuter ifrån med fötterna. Överkroppen rör sig framåt. En explosion av kraft från rygg, bål och armar fortplantar sig genom stavarna ner i snön. Men till följd av den våldsamma kraften tappar båda stavspetsarna sitt fäste och skjuts uppåt bakåt. Som skjuten ur en kanon och halvvägs igenom en framåtkullerbytta lämnar Hans startburen och landar på rygg med huvudet uppåt i backen. Allt blir tyst, stilla och lugnt. När han öppnar ögonen är världen upp och ner och han möter en förvånad blick från Helmut Grassel som står efter honom i kön.

Lagom anspänning är en konst; utan den är det svårt att prestera men med för mycket blir man själv sin största fiende och det slutar med övertändning och fiasko. Hur gick det då vid det
sista toppmärket i St Moritz? Hans satsade allt. Det blev en
stökig rundning med protest från argentinaren och efterföljande protestförhandling. På väg in i protestförhandlingen inser Hans att han har satsat allt på ett kort. Han har oändligt små chanser att vinna och förlorar han förhandlingen kommer han att stå utanför pallen. Hans friades. Han fick därmed räkna sin andraplats och vann silver – en medalj som där och då var en besvikelse. Samtidigt insåg han att han lärt sig saker om sig själv, om vikten att behålla fokus och en del om protestförhandlingarnas outgrundliga mysterier. Han var förbannad och besviken men såg samtidigt fram emot revansch på nästa års VM som skulle seglas i Danmark, då skulle han minsann visa dem...

Text: Fredrik Aurell