Walléns fantastiska äventyr: Kasta in handduken

Hans Wallén är en av vårt lands mest meriterade seglare. Han började vinna stora mästerskap redan som junior men nöjde sig inte förrän han tog sin OS-medalj. Förutom att vara en duktig seglare, som presterat i allt från Drake till Tornado, är Hans också känd för att vara en mycket underhållande historieberättare som gärna delar med sig av mer eller mindre sanna berättelser hämtade ur hans rika seglarliv. Här följer en av dessa fantastiska historier, tänk om någon hade haft en kamera...

Var: Garda Cup i Starbåt – Riva Del Garda
När: 1992
Rollista: Wallén, Barne och vädergudarna

Vad hände? 

På denna regatta upplever våra starbåtshjältar både höjdpunkter och lågvattensmärken om vartannat. Regattan var OS-kval för en hel rad nationer och ”alla” var där. Man hade seglat i fyra dagar och Hans och Johan hade seglat en i det närmaste perfekt regatta. Inför nästa sista dagen var de med i toppen och det började kännas riktigt bra.

Arrangörerna hade som mål att köra två race om dagen på minst en timma vardera. Tanken var att man skulle köra ett race i den nordliga morgonvinden ”il Pelèr”, en nordlig kall vind som är stark på morgonen men som plötsligt avtar vid lunch. Seglarna tar då fram sina lunchmackor och tar en paus. Innan eftermiddagens hårdvindsrace i ”L’Ora”. Denna sydliga vind är stark och sjön bygger. Hans har varit lite krasslig under veckan och på slutet av sista racet nästa sista dagen märker Johan hur Hans som annars alltid brukade prata, skratta eller skrika, sakta men säkert blir tystare. Hans ögon blir lite glansiga och kroppsställningen blir mer och mer ihopsjunken. De seglar trots allt ett bra race och pratar om att de kanske till och med leder. Johan frågar Hans om han mår bra. Hans svarar ”sådär” och berättar att han har ont i huvudet och känner sig frusen. Väl iland verkar Hans riktigt hängig. Johan skickar honom till hotellet för få på sig torra kläder och vila. Lite bekymrad plockar Johan ihop deras grejer i hamnen.

På båten bredvid är det också lite tråkig stämning. Den legendariske österrikaren Hubert Raudaschl (näst flest OS-deltaganden i världen) står och gormar åt sin gast som kämpar med att få ner masten. Surmulet folk som gormar på tyska är väl knappast något nytt, men det som hände sedan var lite otippat. Hubert tar fram en rubank och börjar hyvla långa aluminiumspån från godset på masten för att sedan gå loss på den med sandpapper. Johan blir nyfiken och försöker med skoltyskan fråga vad han för sig. Han får ett buttert svar, något i stil med ”Zu morgen gibt wir scheisse Leichtwind”. Hubert har alltså på något sätt förutsett svaga vindar på regattans sista dag och förbereder nu sin mast.

Nu följer ännu fler språkutmaningar för den unga Johan Barne. Hans tyska är ganska rudimentär och italienskan är ännu sämre. Men, orädd, snabbtänkt och positiv som han är ger han sig av
till en lokal ”farmacia”. Väl där inne förklarar han med hjälp av kroppsspråk, grimaser och improvisationsteater att hans ”Capitano de la barca vela” är dödssjuk men måste bli pigg nog för att kunna vinna ”Il grande campionato” i morgon. Personalen på apoteket är till en början italienskt nonchalanta, men då de inser allvaret och smärtan i Johans själ (det hjälpte nog att han grät en skvätt under sin teatersketch) kommer det en våg av sydeuropeisk empati. Han får medlidsamma blickar, en massa praktiska råd på italienska och en stor påse mediciner i sin hand. Medan han lite bekymrad står och stirrar på långa handskrivna instruktioner med en massa preparatnamn, doseringar och tidpunkter ringer personalen ett samtal. Bara några sekunder senare tvärnitar en vespa utanför apoteket. En välklädd man med perfekt hår (naturligtvis utan hjälm), tangorabatt, svart läderväska och en cigg i mungipan kliver av. Han presenterar sig som ”doctore Antonio” och erbjuder chevalereskt sina tjänster. Till Johans stora glädje pratar Antonio en nästan förståelig engelska. Antonio undrar hur illa det är med patienten och undrar om han skall ta med sig byns präst på patientbesöket. Johan avbeställer den sista smörjelsen och och undrar stilla för sig själv om han kanske överdrivit Hans sjukdom lite.

Det visar sig att Johans farhågor var helt onödiga. För det första framkommer det snart att doktorn själv är en passionerad seglare och till fullo inser det prekära i lagets situation. Han lugnar Johan och understryker att han gjort rätt som larmat. Man kan aldrig vara för sjåpig när det handlar om kappsegling. Dessutom visar det sig att Hans tillstånd förvärrats. Han ser hemskt blek och orkeslös ut när de hittar honom nedbäddad under alla de filtar som hotellet kunnat uppbåda. Antonio ser mycket bekymrad ut. Efter att ha undersökt Hans ställer han sin diagnos. Det rör sig om en långt gången, obehandlad bihåleinflammation som förvärrats av att Hans visat stor styrka och stort mod som kämpat ute på vattnet trots att han varit sjuk. Antonio lägger varsamt sin hand på Hans arm, skakar på huvudet och säger ”du kommer inte segla i morgon min vän, du är man, och du har drabbats av en en rejäl förkylning”. Han fortsätter ”det kommer aldrig gå oavsett hur mycket ’machismo’ du än kan uppbåda”. Han går sedan över till att ondgöra sig över hur svårt kvinnor verkar ha att förstå hur allvarligt detta tillstånd är. Skulle de verkligen förstå kanske de skulle sluta klaga vid förlossningar och andra kvinnliga småbekymmer. Johan tycker att den sista kommentaren låter något förlegad men hör vad doktorn säger när det gäller Hans situation. Hans använder sina sista krafter. Han sätter sig upp i sängen och tar tag i doktorns arm. Hans rödsprängda ögon får kontakt med doktorns mörka och säger ”ge mig allt du har doktorn, jag skall segla i morgon, vi skall vinna”. Antonio radar upp antibiotika och andra mediciner som Hans skall äta och ordinerar förutom detta mycket vätska och vila.

Johan vaknar tidigt morgonen därpå, när han tittar över mot Hans säng inser han genast att Antonio haft rätt. Hans sover ytligt men man ser på långt håll att han har hög feber, han är svettig och blek. Johan känner stor uppgivenhet. Han har aldrig i sitt liv stått över en regattadag. Han väcker Hans och frågar med vänlig röst hur han mår. Då Hans till svar frågar var han är inser Johan att det verkligen är kört. Han berättar lugnt och sakligt för Hans att de är i Garda och att de skulle tävla men att de kommer att stå över. Hans får något smärtsamt i blicken, vaknar till och säger ”Jag orkar!” Johan pratar lugnt med honom som när man nattar ett barn och Hans sjunker återigen ner i sin febriga sömn.

Johan orkar inte vara nere i hamnen när de andra riggar på. Det smärtar för mycket när han tänker på hur nära de var ett riktigt bra resultat. Lite senare när alla lagt loss går han med tunga steg ner och hittar en ensam, ledsen, Starbåt vid bryggan. Han går där själv i några timmar, lyfter båt och riggar av. Klockan närmar sig lunch och det börjar mojna tidigare än vanligt. Johan är trött, sur och hungrig men bestämmer sig för att göra båten helt klar för avfärd innan han äter. Långt nere i söder ser han båtar som blir bogserade hamn. I det ögonblicket som Johan spänner det sista spännbandet på trailern hör han någon bakom sig som harklar sig på österrikiskt vis och säger, “Gratulieren to winning the regatta”. Det är naturligtvis Hubert Raudaschl som står där och ser sur ut. Men varför, undrar en förvirrad Johan? Och vad är det egentligen den underlige mannen säger? Att vi vunnit? Allt snurrar. Det visar sig att vinden varit högst ostabil på morgonen. Starten kom igång sent och när man seglat tre fjärdedelar av banan dog vinden helt. Dagens sista seglingar blev aldrig av och Hans och Johan vann hela regattan.

Vad lär vi oss då av detta? Det är aldrig fel med en riktigt kul överraskning, det är aldrig försent att ge upp, respektera en riktig mansförkylning och ibland kanske det är lika bra att inte ha full koll på resultatlistan.

Top