Hans Wallén är en av vårt lands mest meriterade seglare. Han började vinna stora mästerskap redan som junior, men nöjde sig inte förrän han fick sin OS-medalj. Förutom att vara en duktig seglare, som presterat i allt från Drake till Tornado, är Hans också känd för att vara en mycket underhållande historieberättare som gärna delar med sig av mer eller mindre sanna historier hämtade ur hans rika seglarliv. Förra gången handlade historien om hur ett par turskor vann regattan. Den här gången är det en ätartävling som avgör.

Var Bacardi Cup - Miami
När 1992
Rollista Hans Wallén/Bobby Lohse vs John Kostecki/George Iverson

Vad hände?

I våras kunde ni läsa om hur Hans provseglade med halva seglarsverige i starbåten innan han till slut hittade sin gast i spjutkastaren Bobby. Hans är själv ingen jätte och hade blivit smärtsamt medveten om att utan en stor gast får man aldrig till riktigt bra fart och kan följaktligen inte heller vara med och slåss i toppen. De två blev ett vinnande team som seglade många år tillsammans, hade roligt ihop och bärgade till slut hem silvret i Atlanta. Den här historien tar sin början under den tid då de precis börjat lära känna varandra.

Hans och Bobby båda fann varandra snabbt och resultaten började komma. För Hans var det en stor lättnad när han insåg att det var vikten som hade varit det stora problemet. Bobby var den perfekta gasten. Han var två meter lång, vägde in på strax under 130 kg och verkade dessutom vara osedvanligt glad i mat. På ett av de första seglingspassen frågar Hans lite försynt om Bobby kunde tänka sig att försöka gå upp lite mer inför viktiga regattor? – En 10-15 kilo ska man väl kunna gå upp om man äter lite extra veckan innan, säger Bobby. Hans undrar stilla för sig själv om han kanske fått en frossare på halsen. Men på väg till Cannes och deras första regatta utomlands inser Hans snart att det inte bara var tomma ord. De tar nattfärjan från Göteborg till Kiel och kontinenten. I god tid parkerar de bilen och båttrailern på nedre däck och börjar spankulera omkring på färjan. Då Bobby ser att restaurangen inte öppnar än på en halvtimma ser han lite besvärad ut och går med raska steg mot taxfreebutiken. Väl där greppar han en jättelik påse med Polly- chokladkola. Hans tänker att Bobby verkligen gillar Polly eftersom han laddar upp inför hela resan, men till sin förvåning ser han hur Bobbys stora nävar greppar påsen och med ett välriktat ryck öppnar dess övredel. Bobby öppnar munnen, lutar huvudet lätt bakåt och låter en strid ström av små chokladkulor rulla ner i gommen. Han knycklar ihop påsen, ler och säger att han nog skall klara sig till middagen nu. Hans står som i chock och vet inte om han ska skratta eller gråta.

På resan ner lär de känna varandra mer. De pratar mycket segling och den rutinerade Hans har mycket att lära Bobby om taktik och starbåtstrim. Men när det kommer till mat och viktökning är det Hans som sitter på skolbänken, och väl nere i Cannes visar Bobby återigen att han är en matglad gosse. När det är dags att storhandla åker de till en ”Supermarché” i närheten av den hyrda lägenheten. Hans stannar vid korgarna och funderar på hur många korgar de skall ta. Bobby klampar rakt förbi och säger; – Jag går och hämtar en vagn. Han kommer en kort stund senare tillbaka, inte med en utan med två vagnar. En bra stund senare står de vid kassan med vagnarna till brädden fulla med franska delikatesser. Återigen står Hans med öppen mun och inser att hans lagkamrat spelar i en egen liga när det gäller aptit.

Besättningens nyvunna förmåga att gå upp några extra kilon i vikt var bra för farten, men vid ett tillfälle kom det även till pass som en raffinerad psykning inför ett viktigt race. Vi hoppar fram ett par år till 1992. De båda hade nu etablerat sig som bästa svenska besättning, men konkurrenten Mats Johansson jagade i hasorna och vem som skulle få representera Sverige i Barcelona kunde ingen veta säkert. Därför var årets upplaga av Bacardi Cup i Miami viktig på många sätt. Hans och Bobby hade sedan en tid tillbaka sparrats av John Kostecki och hans gast George Iverson. De båda besättningarna var jämna och hade ett bra samarbete under träningarna. Under regattorna blev läget lite mer anspänt men den här gången hade de båda lagen seglat lysande och var snabbare än alla andra. Svenskarna började bäst men sedan amerikanarna fått ordning på sina starter låg de nu med två poängs ledning över svenskarna.

Kvällen innan sista dagens segling bestämmer sig de båda besättningarna för att gå ut och äta i de trevliga restaurangkvarteren i Coral Gabels. På väg dit skojar Hans om att de borde hitta på en bra psykning.

– Kan vi inte ljuga om att du vägt dig och gått upp ännu mer sedan träningslägret, frågar Hans.

– Vi behöver inte ljuga, jag kan slå dem i en ätartävling i stället, förslår Bobby.

Väl på restaurangen sitter de kring ett stort runt bord och pratar som vanligt om tjejer och starbåtstrim. Kanske mest om starbåtstrim. I en liten taktisk manöver tar Hans upp ryktet om att Paul Cayard har hittat en monstergast som han höll på att träna upp. Som så ofta förr kom de fram till att besättningen med tyngst gast alltid kommer att vara snabbast. De konstaterar också att det skall bli ordentligt med sjöbris dagen efter och att det gäller att äta en ”hårdvindsmiddag”. Med spelat allvar tar Bobby fram sin poliskonstapelblick, tittar George stint i ögonen och säger: – I can eat more than you. De tävlingsglada amerikanarna antar genast utmaningen. Gastarna släpper aldrig varandra med blicken medan skepparna gör upp om reglerna. Man kommer överens om att det är ”Sudden-Death” som gäller. De båda kombattanterna skall äta samma rätter tills den ena ger upp.

Till förrätt serveras en rejäl laddning kycklingvingar och en amerikansk familjepizza. Stämningen är på topp och de båda bjässarna slukar trekant efter trekant. Till huvudrätt äter de en T-bone steak. Det är en rejäl pjäs med ett ordentligt lass klyftpotatis och sås till. Här börjar amerikanaren bli lite röd och lätt fuktig i pannan. Bobby äter lugnt och metodiskt och ser helt sval och oberörd ut. Som efterrätt hade gastarna valt överraskningsrätten ”Chocolate explosion”. Den var dubbelt så dyr som alla andra desserter. När den kommer in hör man hur George Iverson börjar stånka. Det är en överdådig efterrätt, en sådan som man bara kan få till i Amerika. Den består av en hel skål av marängsviss och marshmallows, hårt vispad grädde och tjock chokladsås. Som garnering har kocken placerat två hela chokladkakor käckt instoppade från sidan och som pricken över i avslutade med ett par nävar inlagda körsbär. Bobby fattar skeden och börjar lugnt och metodiskt ta för sig av godsakerna. Amerikanen på andra sidan bordet öppnar i ett frenetiskt tempo och slevar i sig med en rasande fart. Det visar sig snart vara ett sista desperat försök till skrämseltaktik. Knappt halvägs genom desserten drar han ner på tempot för att övergå i ultrarapid, med blicken fäst på Bobby som lugnt och metodiskt tömmer hela skålen. Bobby lägger ifrån sig skeden, sträcker sig efter menyn och säger med lugn röst: – I am still hungry. Amerikanen är på vippen att börja gråta och erkänner sig besegrad. Segerns sötma hade denna gång ett drag av choklad. Dagen efter är svenskarna helt lysande på vattnet och vinner övertygande. Amerikanarna inleder påfallande skakigt, men seglar upp sig och lyckas komma tvåa i racet och kniper därmed guldmedaljen totalt. Svenskarnas psykningstaktik ledde inte hela vägen fram, men de hade satt sig i respekt och Bobbys aptit hade förtjänat honom ett bestående rykte på hamnplanen för all framtid.

Text: Fredrik Aurell